ATT FÖRHÅLLA SIG VETENSKAPLIGT TILL MARTINUS KOSMOLOGI

av Ingemar Fridell

Martinus räknade med att ett växande antal s.k. humana materialister, dvs. före detta ateister, med tiden skulle börja bli intresserade av hans kosmologi. Denna typ av människor kan vara speciellt känsliga för det sätt, på vilket kosmologin framställs och representeras, såväl teoretiskt som i det vardagliga livet. Utvecklade sanningssökare och moderna andliga forskare tror inte på dogmer och nöjer sig inte med lättköpta förklaringsmodeller. De ställer höga krav på saklighet, och Martinus kosmologi kommer inte att automatiskt uppfattas som andlig vetenskap bara för att den vanligen brukar benämnas så. För att göra kosmologin största möjliga rättvisa och bemöta dessa allvarligt sökande människor på bästa sätt kan det nog vara en fördel för alla dem som på ett eller annat sätt är aktiva som informatörer att skolas i ett s.k. kritiskt tänkande.

Även om Martinus förklararde stora livsfrågorna, är hans analyser inte avsedda att bilda någon ny religion. Det är bl.a. genom sina vetenskapliga anspråk som Martinus kosmologi skiljer sig från de mer eller mindre självcentrerade budskap, som utmärker många av vår tids andliga riktningar. Martinus såg sitt livsverk som en kravlös gåva till hela mänskligheten och som fundamentet till framtidens kosmiska vetenskap. Han gjorde även anspråk på att ha presenterat det högsta teoretiska vetandet på det fysiska planet, Johannes-evangeliets utlovade helige ande eller fortsättningen på kristendomens budskap, anpassat till modern tid. Därför kallade han sitt samlade verk Tredje Testamentet. Det eviga livet och nästakärleken görs till forskningsobjekt, och själva livsmysteriet får här teoretiskt sett sin definitiva lösning.

Martinus syn på vetenskap

Martinus sticker alltså inte under stol med sin missions dignitet. Men hur kan hans kosmologi med rätta göra anspråk på att vara vetenskap? Hur såg han själv på detta? - Martinus definierade vetenskap helt enkelt som vetande, dvs. en korrekt beskrivning av verkligheten, sådan den är. Men endast självupplevelse kan vara vetande i renkultur. En andlig vetenskap måste därför kunna bekräftas genom själva livets upplevelse (Jfr.artikeln Vad är andlig vetenskap, Ny Kultur nr 1,1990). I LB I, kapitel 6, beskrivs hur vår förnimmelseförmåga utvidgas i takt med de andliga kropparnas växande kapacitet. Därmed kommer också vetenskapens gränser att vidgas (LB I, 227). Men alla befinner sig inte samtidigt på exakt samma nivå i denna utvecklingsprocess, och inget kan bevisas för någon som inte har förmågan att uppleva samma sak. Det som inte kan upplevas kan inte heller bevisas.

Förnimmelseförmågans kapacitet hos en människa står enligt Martinus i direkt proportion till hennes förmåga att hysa osjälvisk kärlek till andra. När vår kärleksförmåga nått sitt fullkomliga stadium, kommer viatt få personlig tillgång till en ny och högre kunskapskälla: intuitionen, som sätter oss i förbindelse med det s.k. kosmiska medvetandet i universum (LB I,217 ff).

Vetenskap ställer krav på logiskt tänkande, men logik utan kärlek betraktade Martinus inte som logik i kosmisk mening. Han menade alltså att vetenskapen gradvis kommer att förvandlas till kärleksvetenskap i takt med att vår egen kärleksstandard förädlas, och att vetenskapen i och med detta kommer att häva sig upp allt mer över det fysiska planets gränser (LB I, 232, LBIV, 1732). Därmed blir den i samma grad otillgänglig för dem som ännu inte utvecklat kärleken i sitt inre.

När vetenskapens gränser vidgas, kommer den alltmer in på rent andliga områden, vilket innebär att vetenskapsmännens moral kommer att spela en avgörande roll (LB I, 228-30). Forskningsresultaten måste tolkas och förstås rätt. Det finns alltid en risk för att en partisk forskare kan styra insamlandet av fakta i en viss riktning och samla argument till stöd för sin egen favoritteori. Resultatet blir då en skenbar sanning i stället för sanningen själv. Att rannsaka sina egna motiv är därför ett sant vetenskapligt förhållningssätt.

Var står vetenskapen idag?

I vår kultur inbegriper begreppet vetenskap en bestämd grundsyn samt vissa ideal och forskningsmetoder som sanktionerats utifrån detta synsätt. Vetenskap i denna betydelse bör inte på något sätt betraktas somuttryck för ondska; här finns det utan tvekan mycket som kan vara värt att ta fasta på för människor som intresserar sig för Martinus kosmologi. Till skillnad från religiös dogmatik utgör faktiskt naturvetenskapen det första riktiga tänkandet i mänsklighetens historia! Naturvetenskapens landvinningar har fört oss fram till dagens civilisation med allt vad detta innebär i frågaom kommunikationer, modern teknologi m. m.

Martinus såg mycket positivt på vår tids vetenskap, även om han beskrev den som ett fosterstadium till det verkliga vetandet, som havsluften i närheten av oceanen (LBI, 180, 226). I sin nuvarande form kan vetenskapen aldrig besvara de stora livsfrågorna och därmed inte ge oss något riktigt fundament för kärlek och moral. Det geniala tekniska vetandet har fört oss fram till insikten att vi inget vet. Denna insikt är det högsta fysiska vetandet: ödmjukheten eller själva nyckeln tillhimmelens port (Vägen till invigning, bok 12A, 5).

Var står då vetenskapen idag? - En grundpelare i dagens vetenskapliga förhållningssätt är faktiskt att vara öppen för möjligheten att man kan ha fel! Popper, som tillhörde den s.k. Wienkretsen, såg falsifikationsom ett ideal, dvs. att försöka kullkasta rådande teorier genom rationell argumentation och logiska bevis. Detsom inte kan prövas och ifrågasättas, anses inte tillhöra vetenskapens domäner. Det är också viktigt att rätta teorierna efter verkligheten och inte tvärtom! I dag har man inom en del forskningsgrenar, så som t.ex. samhällsvetenskap, börjat använda kvalitativa metoder föratt få en djupare helhetsförståelse, förutom de mer traditionella s.k. kvantitativa forskningsmetoderna som går ut på att väga och mäta. Detta innebär bl.a. att även rent subjektiva iakttagelser på vissa villkor kan få en vetenskaplig status. Hermeneutik eller tolkningslära, dvs.. tolkning av ett budskap mot bakgrund av den historiska och kulturella kontexten, är ett synsätt som börjat komma till heders igen. Fenomenologi handlar om hur världen uppfattas i betraktarens ögon. Kunskap kan vinnas genom inlevelse i andras situation. Man har börjat inse att objektivitet i absolut mening är omöjlig. Forskarens egna värderingar kommer ofrånkomligen att påverka hans slutsatser. Men kravet på saklighet står trots allt fortfarande fast. Ett ideal inom den kvantitativa såväl som inom den kvalitativa metodiken är att forskaren är öppen för alternativa förklaringsmodeller och förhåller sig så neutral och värderingsfri som möjligt inför de människor och företeelser han vill studera. (Källa: Egidius, H. (1986): Positivism - fenomenologi - hermeneutik: Konsekvenser för didaktik och vårdvetenskap)

Innehållet i kosmologin

Vad innebär det då att förhålla sig på ett vetenskapligt sätt gentemot Martinus kosmologi? - Det kan betyda två ol ika saker: antingen att försöka bevisa själva innehållet i kosmologin, eller att förhålla sig vetenskaplig ttill Martinus författarskap och livsverk utan att ta ställning till om innehållet går att bevisa eller ej. Går det i dagens läge att bevisa innehållet i kosmologin? Kan Martinus ha haft fel? - Själva grundförutsättningen för hela hans kosmologi är antagandet om att det finns ett s.k. kosmiskt medvetande, att Martinus i sitt jordiska liv uppnått detta höga medvetenhetstillstånd och att alla människor succesivt är på väg att utveckla sig fram till ett sådant stadium. Vare sig detta kosmiskt medvetande existerar eller ej, kan vi bara med total säkerhet veta att vi i varje fall ännu inte har tillgång till det! Av denna anledning blir det i mångt och mycket omöjligt för oss att kontrollera sanningshalten i Martinus tankar. Eftersom stora delar av innehållet i kosmologin således inte är möjligt att ifrågasätta eller motbevisa, uppfyller det utifrån en strängt materialistisk synpunkt inte kriterierna för att kunna betraktas som vetenskap (Jfr. Poppers vetenskapsideal som omnämnts ovan!). Själv har Martinus i sina föredrag dock hävdat, att även människor som inte har en dogmatiskt ateistisk livssyn och som därför har en öppnare inställning gentemot tillvarons andliga dimensioner, kan bli läkare, forskare, etc., och att samtliga analyser så småningom kommer att kunna bevisas vetenskapligt.

Att som i mitt eget fall fortfarande hålla fast vid dessa tankar efter drygt 24 års studier, kan i och för sig betecknas som en form för tro, men en tro som till skillnad från både de flesta religiösa och vetenskapligt-ateistiska system hänger samman logiskt och som ständigt tycks kunna verifieras genom det dagliga livetsskeenden. Genom s.k. kosmiska analyser, som för oss snarast framstår som en form för avancerade resonemang eller argument, förklaras det okända med hjälp av direkta analogier till mera kända företeelser. Martinus kosmologi är alltså främst baserad på sin egen inre logik.

Det är helt enkelt den bästa förklaring på livet och tillvaron som jag hittills har stött på, även om det nog inte går att svära sig helt fri från att ens egna önske tänkanden också spelar en viss roll. Men att även upplevelser av mer privat och känslomässig art kan bekräftas och få sin belysning, förringar ju inte på något sätt värdet av Martinus lära. Mitt förtroende för själva kosmologin har dessutom stärkts ytterligare genom att ingenting framkommit som kunnat rubba mitt förtroende för Martinus som person.

Martinus författarskap och livsverk

Även om mycket av kosmologins innehåll är omöjligt att bevisa utifrån vår nuvarande vetenskapliga utsiktspunkt, är det inte desto mindre viktigt att förhålla sig på ett vetenskapligt sätt till Martinus helt unika samlade författarskap och livsverk. Man behöver inte själv acceptera alla hans tankar, bara man som informatö rmarkerar sina eventuella avvikande uppfattningar på ett klart och tydligt sätt. För det är vår plikt att efter bästa förmåga återge kosmologin så korrekt som möjligt. Och här gäller det att ständigt vara beredd att ompröva sin tolkning av Martinus, vara mottaglig för kritiska synpunkter och inse att man faktiskt kan ta fel ibland. Därför borde alla vi som studerar Martinus kosmologi inte vara främmande för att undersöka omoch om igen, vad Martinus egentligen har skrivit eller sagt. Endast ett sådant förhållningssätt uppfyller kraven på vetenskaplighet i samband med dessa studier. I detta som i många andra fall är det nog oundvikligen så, att det kan uppstå en viss oenighet och splittring, men fördelen med Martinus kosmologi jämfört medforna tiders religiösa och moraliska budskap, är att vi hela tiden kan gå tillbaka och referera till själva källan, eftersom vi har tillgång till originalskrifter och annat material som härrör direkt från upphovsmannen. Det institut som Martinus själv instiftade är en garanti föratt materialet bevaras autentiskt och oförvanskat åt eftervärlden.

I samband med studiet av kosmologin bör man också vara uppmärksam på Martinus speciella sätt att definiera många begrepp. Hans definition av ordet logik är t.ex. annorlunda än den allmänt vedertagna, eftersom inget, med hans ögon sett, kan vara logiskt utan att bli till fördel för samtliga inblandade parter. Begreppet sexualitet ges en utvidgad innebörd (LB IV,1634, 1648), och ibland såg sig Martinus tvungen att uppfinna helt nya språkliga begrepp, så som t.ex.undermedvetandet, sominte får förväxlas med begreppet det undermedvetna inom psykologin. Om man som informatör ger Martinus speciella begrepp en annorlunda innebörd jämfört med i hans författarskap, bör detta uttryckligen anges! Vilka källor finns det då till hands för den som vill studera Martinus kosmologi? -

1) Källor direkt från Martinus.

I första hand finns alla böcker och artiklar som författats av Martinus själv. Dessutom har vi tillgång till ett stort antal förklarade s.k. symboler samt en del bandinspelningar av hans föredrag. Av det relativt omfattande inspelade material som finns kommer kanske ytterligare en del att bli tillgängligt i framtiden.

2) Källor indirekt från Martinus.

En del av Martinus föredrag har koncentrerats och bearbetats till artiklar av olika medarbetare. Det finns flera symboler som inte förklarats samt inspelade föredrag och andra inspelningar med Martinus som inte är officiellt frigivna. Ur en strikt vetenskaplig synpunkt har allt detta ett något mindre värde som referensmaterial jämfört med det som nämnts under punkt 1, i synnerhet när det är oåtkomligt för närmare granskning. Samma sak gäller när man hänvisar till fristående citat, lösryckta från sitt sammanhang, samt till dokument som inte är officiella och därför inte kan verifieras. Hörsägen, dvs. andras återgivande av Martinus uttalanden, är av betydelse främst för den berörda personen själv, men bevisvärdet blir givetvis något större, om uttalandena kan styrkas genom t.ex. trovärdiga vittnesmål. Översättningar av Martinus kosmologi måste granskas och revideras fortlöpande, eftersom det trots översättarnas allra bästa intentioner kan smyga sig in förskjutningar i innebörden (Detta gäller även översättningarna till svenska!)

3) Sekundärkällor.

När det gäller sekundärlitteratur, all slags informationsverksamhet, artiklar, föredrag, kurser, studiegrupper, etc., blir allt genast litet mer komplicerat, åtminstone om man betraktar det ur en strikt vetenskaplig synvinkel. Många av dem som på dessa olika sätt informerarom Martinus kosmologi, kan givetvis vara både trovärdiga och tillförlitliga. Men vi får inte glömma att ingen annan än Martinus själv kan vara 100% auktoritet på Martinus kosmologi, och att ingen därför kan vara riktigt säker på att återge hans tankar på ett helt korrekt och oförvanskat sätt.

Grundförutsättningen för dessa tankar är antagandet att det finns ett kosmiskt medvetande. Och det är endast när man själv har permanent tillgång till detta medvetande som man enligt Martinus kan förstå tillvaron på exakt samma sätt som han beskrivit den. Det har hittills inte varit möjligt att uppnå kosmiskt medvetande här på jorden, hävdar han vidare. Men tack vare att det nu finns en kosmisk vetenskap att studera, blir det hädanefter möjligt att utveckla sig ända fram till kosmiskt medvetande i vår värld (Se DEV II, förklaringen till symbol nr 21!). Men det kommer att dröja ytterligare flera hundra år, innan någon människa har nått fram helt dithän, även om det dessförinnan säkerligen kommer att dyka upp många som har ett högmodigt sinnelag och med anspråk på att redan ha uppnått detta medvetenhetsstadium. Andra kommer kanske att åberopa sin auktoritet på grundval av tillfälliga s.k. kosmiska glimtar, så det finns nog skäl att ta sig i akt för falska profeter. (Läs vad Martinus skriver om sådana glimtars bristande tillförlitlighet i LB I, 206-8!) Livets Bog är skriven utifrån en utsiktspunkt, som bara kan bestigas med en fullt utvecklad kärleksförmåga. Förståelsen av bokens sanna natur kommer därför oundvikligen att färgas av den studerandes mindre utvecklade, partiska kärleksförmåga. Detta innebär att innehållets detaljer antingen kommer att övervärderas eller undervärderas, beroende på läsarens eget personliga erfarenhetsmaterial (LB I, Företal, 11-14).

Föredragsformen som informationskälla

Ett föredrag kan antingen vara övervägande informativt eller mer känslobetonat. Det finns en väldig suggestionskraft i själva föredragsformen, och man trollbinds lätt av en föredragshållarens personlig karisma. Martinus använde medvetet denna kraft på ett osjälviskt sätt för att entusiasmera människor och stimuleraderas intresse för hans tankar. Och föredrag med en utpräglat känslomässig karaktär är fortfarande viktiga för att väcka människors inspiration. Men häri lurar också en viss fara! Föredragsformen ställer stora moraliska krav på föredragshållaren. Motivet får helst inte vara en dold hunger efter att stå i centrum för andras beundran eller att sola sig i glansen av Martinus analyser. Den uppmärksamhet och den skenbara auktoritet som själva föredragsformen förlänar en föredragshållare i andligt avseende, är ju inget annat än en utsmyckning i lånta fjädrar. Om det finns ett kosmiskt medvetande, är det faktiskt ingen annan än Martinus själv som kan ha haft det! Därför kan ingen enskild föredragshållare, medarbetare eller författare automatiskt göra anspråk på auktoritet; ur ett sant vetenskapligt perspektiv måste allt och alla kunna ifrågasättas. Alla informatörer gör nog klokt i att inta en ödmjuk position och inse sin egen ringa, men inte desto mindre viktiga roll i sammanhanget. Många försvarar den klassiska föredragsformens vara med argument som att det är intressant att höra om andra människors personliga erfarenheter. Och ett föredrag kan och bör gärna ges en personliga prägel, annars finns det risk för att det blir långtråkigt. Föredrag kan liksom allt annat göras till små konstverk, humoristiska och levande med praktiska exempel, egna iakttagelser och reflektioner för att belysa den aktuella frågeställningen. Men samtidigt borde varje föredragshållare ändå sträva efter att själv träda något i bakgrunden i förhållande till kosmologin, så att ens egen person inte upptar alltför stort utrymme. Det är dessutom viktigt att tydligt deklarera, när man återger något av mer privat karaktär eller redogör för sin personliga uppfattning, så att åhörarna lätt kan skilja detta från Martinus tankar i renkultur. Vare sig man informerar om kosmologin i skriftlig eller muntlig form, bör man för att undvika förvirring ge klara referenser och inte blanda samman olika läror, system, utsagor och egna slutsatser. För övrigt är det nyttigt att ständigt ställa sig frågan, om de sammankopplingar man gör verkligen är relevanta iförhållande till Martinus kosmologi (LB III, 679).

Föredragsformen har länge haft en utomordentligt viktig funktion. På vårt nuvarande stadium i utvecklingen söker vi ofta ett slags personlig identifikation. Vi behöver hjälp att synliggöra de teorier som många gånger är av en relativt hög abstraktionsgrad, på ett personligt sätt. Men samtidigt har det hunnit hända mycket i samhället på relativt kort tid: Det självständiga tänkandet hos gemene man är på väg att utvecklas till en betydligt högre nivå! Därmed håller föredragsformen delvis på att bli gammalmodig, åtminstone i sin traditionella tappning.

Kosmologin har hittills tenderat att förknippas med vissa föredragshållare, medarbetare, centra och geografiska platser, etc. Men vi får inte glömma att i sig självtär kosmologin helt fristående från allt detta; den är totalt universell till sin natur.

Vad gör oss till andliga forskare?

Enligt Förordet i Livets Bog I rår vi inte för att vår kärleksförmåga är partisk; vi kan ju inte uppleva livet utifrån erfarenheter vi ännu inte har gjort. Men med hjälp av ett ödmjukt och neutralt förhållningssätt kan vi träna upp vår iakttagelseförmåga och åtminstone delvis råda bot på denna brist. Att vara vetenskaplig i samband med studiet av Martinus kan innebära att man försöker ställa sig vid sidan av sina rent personliga sympatier och antipatier. Man bör fråga sig själv, om det är en förutvarande syn man vill få bekräftad, eller om man är beredd att eventuellt ompröva sina tidigare föreställningar. Är det själva sanningen man söker, och detta oberoende om den är i ens favör eller ej?

Kärleksförmågan och sanningstörsten kommer enligt Martinus att förr eller senare växa förbi förälskelseförmågan som söker bekräftelse på egoistiska känslor, varigenom man kan uppnå olika fördelar. Sanningen kommer i regel att vara illa hörd där den inte är i ens favör. (LB III, 679) För att kunna förstå livsmysteriets lösning, måste det alltså helt och hållet vara sanningen vi söker, inte ett felande led i ett speciellt favoritsystem. Det gäller alltså att försöka vara öppen och inte läsa Martinus med färgade glasögon. Ytligt sett verkar Martinus kosmologi påminna om många andra läror. Det finns därför en viss fara att man utan att märka det själv tolkar in gamla föreställningar som man fått från helt andra håll, vilket lätt ger upphov till en snedvriden bild. När en bägare är full, rymmer den inte mera, och på samma sätt är man oemottaglig för nyatankar, om man i förväg har alltför fasta föreställningaroch starka känslomässiga bindningar som låser en till någon favoritteori. Den som tror att den redan vet allt, kan inte lära sig något nytt och kan inte sägas vara en sökare eller forskare i ordets egentliga betydelse!

Det är också viktigt att kunna skilja mellan sak och person. Annars finns det en uppenbar risk för att man intar en form för försvarsposition p.g.a. att man känner sig personligt hotad eller kränkt. Fanatism i renkultur är att vägra lyssna eller ta till sig nya tankar, att skärma av allt som pekar i en annan riktning än det man själv önskar. Orsaken är alltför starka känslor som partiellt sätter intelligensen ur spel. Man låser sig vid en uppfattning som innebär känslomässiga fördelar; man slipper få dåligt samvete och behöver inte konfronteras med de problem som förorsakat hela detta tillstånd. Man lever i trosvisshet, avskild från verkligheten och utan förnuft i sin privata, framsuggererade fantasivärld. Fanatism kan närmast beskrivas som enform för dödsångest, en rädsla för att släppa taget ochge sig hän.

I LB IV framhåller Martinus vikten av att kunna acceptera alla föreställningars relativitet och föränderlighet, hur allt inom livsupplevelsen är underkastat kretsloppets växlande lagar. Den som inte kan underlägga sig denna uppfattning och inställning till livsmysteriet, skall inte förvänta sig bli upplyst, skall tills vidare inte förvänta sig att kunna nå fram till invigningen eller den stora födelsen. (LB IV, 1804)

En kylig attityd?

Kan då inte ett vetenskapligt förhållningssätt, så som det här har beskrivits, innebära en alltför intellektuell, kylig och opersonlig attityd? - Nej, det har i varje fall absolut inte varit min avsikt med denna artikel! Jag efterlyser i allra högsta grad en varm och kärleksfull atmosfär omkring studiet av Martinus kosmologi. Men vilken sorts kärlek söker vi främst? Vetenskaplighet bör och får inte innebära känslokyla. Martinus kosmologi är tänkt som en kärlekens vetenskap, en intelligensmässigt motiverad kärlek, som omfattar allt och alla och som skall inspirera människor till en total empati och tolerans. Här handlar det inte främst om narcissistiska budskap som går ut på att förverkliga sig själv som i så många av den nya tidens strömningar, utan snarare om att lära sig leva för andra och hur man bäst kan tjäna sin nästa. Motsatsen till detta ärsekterism, flock- och familjesympatier, och här finns verkligen en grogrund för känslokyla, eftersom detta inbegriper intolerans och automatisk utstötning mot alla som inte tillhör gruppen och som tänker och känner annorlunda än en själv. Utvecklade sanningssökare är inga flockmänniskor utan självständigt tänkande individer, som inte förmår underkasta sig frihetsberövande dogmer eller regelsystem av något slag. De är därför överkänsliga mot alla slags pekpinnar och moralkakor. De bär i sitt hjärta en känslomässig längtan efter intellektualitet, sanning och rättfärdighet. Det är endast i kärlekens namn och för att kunna bemöta denna framväxande människotyp på bästa sätt som vi bör utveckla vårt logiska och kritiska tänkande.

< < Tillbaka     < < Startsidan