DEN BÄRANDE PRINCIPEN

av Lars Lundell

En man hade en dröm. Han drömde att han promenerade längs stranden med vår Herre. Över himlen flammade scener ur hans liv. För varje scen, noterade han två par fotspår i sanden. Ett par som tillhörde honom själv och ett par som tillhörde Vår Herre.

När den sista scenen av hans liv passerade framför honom, såg han tillbaka på spåren i sanden. Han märkte då att det vid flera ställen längs livsstigen endast fanns ett par spår. Han noterade också att detta inträffade vid de svåraste och sorgligaste stunderna i livet.

Detta bekymrade honom och han frågade Vår Herre: "Du har sagt att du skulle följa mig hela vägen livet. Men jag har märkt att under de svåraste stunderna i livet så är det bara ett par fotspår i sanden. Jag förstår inte varför du övergav mig när jag som mest behövde dig" Vår Herre svarade: "Min käre son, jag skulle aldrig lämna dig. Under tider av prövning och lidanden, när du hade det som svårast, och då du bara ser ett par spår i sanden. Det var då jag bar dig." (Okänd författare)

De flesta har säkert lagt märke till att man i vissa situationer och med somliga människor kan känna sig upplyft och inspirerad, ja nästan buren. I andra situationer känner man sig tung och nedtryckt. Vad är det för krafter och mekanismer som verkar mellan människor? Hur kan vi använda dem och vad får kunskapen om dessa för konsekvens?

För det första måste vi konstatera att vi inte är så avgränsade och skilda åt som vi normalt utgår ifrån. Det flödar mycket mer mellan människor än vad det manifesta, hörbara och synliga vittnar om. Det handlar om känslor, fantasier och psykiska krafter som överförs mellan varandra. Vi kan känna stämningar och atmosfärer. Man kan känna sig så fångad och låst att man förlorar förmågan att tänka. Vi kan känna oss utelämnade och ensamma i vissa situationer och lediga och fria i andra. En person som berättar något mycket engagerat och viktigt kan plötsligt komma av sig. Han säger kanske, "Var var jag É nu kom jag av mig É". Ofta visar det sig att lyssnaren hade börjat tänka på något annat innan talaren kom av sig. Det förefaller som om det finns ett fält mellan människor som måste vara öppet för att ett mer djupgående samtal ska kunna äga rum. Den som talar är beroende av att lyssnaren är aktivt deltagande. Talaren märker omedvetet om fältet mellan talare och lyssnare har blockerats.

Det här är väl kända företeelser inom psykoanalysen och antagligen för de flesta som arbetar i kontakt med människor. För-modligen är det mycket vanligare i allmänmänskliga situationer än vad vi tänker över. Vi ser inte att det har med relationen att göra.

Man tänker inte på varför man känner sig trött och nere i kontakten med vissa personer, eller att man blir glad och upprymd med andra. Vi gillar och trivs med att vara tillsammans med vissa och undviker andra. Vi tänker inte på att vi blir utsatta för och även utsätter andra för projektiv identifikation.

Vanlig projicering innebär att något man har inom sig själv läggs ut på någon annan. Det må vara aggressivitet, rädsla, girighet, avund eller vad som helst. Det kan även vara känslor av sympati och sexualitet. Den person som blir måltavla behöver inte alls acceptera projiceringen, han eller hon behöver inte ens vara närvarande. Man har så att säga bara blivit av med det onda. Det är någon annan som får bära skulden.

Projektiv identifikation däremot är en process mellan människor, en kommunikation eller växelverkan. Det projicerade måste "accepteras" eller införlivas i mottagarens själsliv, där den som projicerar med olika medel får mottagaren att vara eller känna sig i enlighet med projektionen. Därefter har sändaren eller projektorn kontrollen över det projicerade genom att påverka eller styra personen. Man deponerar sina farliga och förbjudna känslor hos någon annan. Vederbörande är mottaglig på grund av att han eller hon har en jordmån i sitt själsliv där projektionerna kan slå rot. En person som känner sig oattraktiv kan få andra människor att uppleva sig oattraktiva. En person som inte tål sin egen avundsjuka kan väcka och få andra människor att känna sig avundsjuka. Denna process behöver inte vara medveten och definitivt inte uttalad eller verbal.

Freud har skrivit att varje människa äger ett instrument i sitt omedvetna med vilket hon kan tolka de omedvetna uttrycken hos en annan människa. Det vill säga att vi i mötet med andra omedvetet kan förstå vad hon känner tänker och tycker.

En viktig företeelse inom utvecklingspsykologin är begreppet klyvning. Denna baserar sig på barnets sätt att dela upp världen, personer och upplevelser i ont respektive gott. Personer uppfattas i varje stund som antingen onda eller goda. Mamma uppfattas som helt igenom god. Hon är en ängel. Hon är själva livet. Men på samma sätt väcker hennes frånvaro eller ett avvisande från henne den motsatta representationen: En ondskefull och skrämmande förföljare.

Det väsentliga är att det inte finns någon förbindelse mellan de två upplevelserna. Dumma mamma har inget gemensamt med snälla mamma. Men under utvecklingens gång kommer så småningom de motstridiga bilderna att växa ihop till ett helt objekt, till en hel person. Barnet inser så småningom att det är samma person som det har att göra med. Mamma kommer att uppfattas som en person med både företräden och brister. För att denna integration ska komma till stånd måste de vuxna hjälpa till. De måste stå ut med att ibland bemötas med vrede och hat. De måste kunna bära och hålla barnets vrede, besvikelser och brist på tacksamhet.

Får man inte den hjälpen så kan klyvningen permanentas i personligheten. Men det är inte bara individer och företeelser i omgivningen som klyvs. Personens eget själv delas upp på samma sätt.

Otillräckligt stöd och brister i speglingen av barnet gör att en god och en ond självrepresentation etableras som också riskerar att permanentas i psyket. Vilket alltså kan ske när omgivningen avvisar den frustrerade och aggressiva sidan och bara bekräftar den bekväma och tillmötesgående. Betingad kärlek kan på detta sätt resultera i att vissa delar av personligheten förpassas till det omedvetna. Härigenom skapas grunden för en schizoid uppdelning i ett sant och ett falskt själv som i sin extrema form utvecklas till en person som Dr Jekyll och mr Hyde.

Men de krafter och behov som muras in i det omedvetnas källare kan smita ut genom mentala lönngångar och komma i dagen i andra människors själsliv i kraft av de projektiva mekanismerna.

I ett TV program för något år sedan visades hur nynazister förberedde sig för en demonstration. De sökte tillstånd och såg till att få så mycket publicitet som möjligt. De mobiliserade mot förväntade sammandrabbningar. Det var uppenbart att de var ute efter att provocera och att den aggressivitet och det förakt de sedan blev utsatta för stärkte och inspirerade dem. Det var iögonfallande hur de använde sig av projektiva försvar för att provocera fram aggressivitet. Ju mer aggressiv och uppretad folkmassan blev, desto mer inspiration och kraft fick demonstranterna. Det föreföll som om nynazisterna sög kraft och näring ur omgivningens hat. Man frågar sig vad som skulle hänt om folkmassan hade ignorerat dem eller istället kunnat förmedla den tragik som låg bakom nynazisternas agerande. Mycket talar för att det är en känslomässig omogenhet som ligger bakom, där upplevelser av utstötning och förnedring är fundamental. Det är frågan om känslomässiga krymplingar som desperat försöker försvara resterna av sin identitet. Genom sitt agerande försöker de fylla en inre tomhet samtidigt som det är ett försök att göra sig av med sin egen värdelöshet och känsla av övergivenhet. De iscensätter eller upprepar en situation av förföljelse och utanförskap som de har upplevt sedan de var små. Samtidigt väckte de upp något förbjudet och förnekat inom den uppretade folkmassan. Ett hat och ett förakt, som i humanitetens och solidaritetens namn kunde riktas mot demonstranterna.

När främlingsfientlighet och rasism bemöts med hån och förakt förstärks och befästs bara den faktor som ligger till grund för fenomenet ­ nämligen utstöttheten. De utstötta kommer att stöta ut. De hatade kommer att hata. De laddas med just de krafter som man önskar eliminera.

Det verkar som om allmänhetens syn på invandrare, missbrukare eller psykiskt avvikande människor är en ren deponering av självförakt och en rädsla för sitt eget omedvetna. De används som syndabockar i den klassiska betydelsen, att de blir bärare av omgivningens omedvetna och förbjudna drifter och krafter.

Människor känner hur vi ser på varandra. Hon känner om vi betraktar henne med värdighet eller med förakt. Utslagna och avvikande människor känner omgivningens nedvärdering. De hålls fast i en projektiv identifikation, som de inte kan ta sig ur. De känner skulden och skammen i de andras blickar. Detta betyder inte att de inte är ansvariga för sina handlingar eller att andra har skulden för deras liv, men det innebär att de får ännu svårare att komma ur sina svårigheter och in i samhället.

Det är skillnad på hur man botar en människas kropp och hennes själ.

Bota heter på engelska recover ­ att återövertäcka, att återställa. När en läkare vill bota ett skadat knä eller behandla en infektion handlar det om att återföra patienten till det tidigare friska tillståndet. Men många psykiska problem är uttryck för okunnighet och omedvetenhet. Det handlar inte om att återföra patienten till ett tidigare tillstånd eller att täcka över något utan om att hjälpa vederbörande att komma vidare i sin utveckling. Därför är det mer en fråga om att upptäcka ­ discover ­ än om att återställa.

I kraft av de projektiva och introjektiva mekanismerna är det möjligt att både förtrycka och frigöra. Med dem kan man hålla och bära en människas inre. Det är inte bara en poetisk eller terpeutisk metafor utan en konkret och verklig funktion med vilken vi kan hjälpa och trösta andra. Med dessa funktioner är det möjligt att sätta sig in i den andres smärta, dela den och hjälpa till att bära den.

Det är avgörande för vår framtid att vi lär oss att se människans innersta väsen. Att se bakom hennes krävande och ibland aggressiva fasad. Men också att se bakom det beskedliga men falska självet. Det handlar om att kunna se båda sidor samtidigt. Både det lilla övergivna och kärlekstörstande barnet och den hämdlystne och skoningslöse rövaren. Människan är i grunden varken det ena eller det andra, utan just en levande varelse.

Vi kan inte lämna över hela ansvaret för andra människors svårigheter och lidande på experter och institutioner lika lite som på Försynen eller Vår Herre. Det är avgörande att människor lär sig att förstå sitt inre och granska sina egna känslor och attityder för att inte utsätta andra för projektioner. Det kräver en vilja att möta sin egen natur, med alla dess ofärdigheter och brister. Härigenom kan vi bearbeta och omvandla intoleransen och göra oss själva och våra medvetenhetskrafter till verktyg i livets uppbyggande och bärande tjänst.

< < Tillbaka     < < Startsidan