DEN ODELBARA ENHETEN -
EN TREENIG PRINCIP
av Tomas Jakobsson
Martinus menar att verkligheten ytterst är en odelbar enhet i
form av en treenig princip.Denna princip är till sin yttersta natur
outsäglig och oförnimbar förutom som existerande.Med detta
som utgångspunkt har Martinus att svara på två grundläggande
frågor:
1. Vad pekar på att verkligheten är en odelbar enhet?
2. Hur kan denna odelbara enhet framstå som något annat
än vad den är i sig själv, dvs. som delbar i tid och rum,
materia och förändring?
Enligt den filosofiska riktning som kallas idealism finns det ingenting
som är oberoende av tänkande eller objektiva principer. Materien
eller fenomenvärlden är ett skenverk, en illusion. Inflytelserika
idealister såsom Platon, Spinoza, Hegel m.fl. har också pekat
på att verkligheten ytterst är en odelbar eller sammanhängande
enhet.
Men om nu verkligheten är en odelbar enhet hur är då
den differentierade fenomenvärlden möjlig? Denna fråga ger
upphov till en mängd olika följdfrågor, som berör förhållandet
mellan olika motsatspar såsom rörelse kontra stillhet eller förändring
kontra oföränderlighet, kropp kontra själ, subjekt kontra
objekt, tid/rum kontra evighet/oändlighet m.m.. Att länka samman
dessa motsatspar till en sammanhängande odelbar verklighet har sannerligen
inte varit lätt för filosoferna. Detta har lett till en mängd
motstridande fakta, så kallade paradoxer. I ljuset av Martinus tror
jagatt alla dessa paradoxer egentligen har sitt ursprung i ett och samma
grundläggande problem, nämligen: problemet att förena den
värld vi alla upplever och den odelbara enhet som filosofer och mystiker
i alla tider pekat mot. I vilken utsträckning kan då Martinus
bringa klarhet i detta? Helt klart är det i alla fall att denna problemställning
är helt central i hans kosmologi.
Ett "projekt" hos Martinus är nämligen att visa hur
ett allt omslutande levande och "orörligt något" kan
skapa illusionen av förändring, blivande och kontraster. Härav
följer vad som kan kallas kosmologins ontologiska (1) grund: Den absoluta
verkligheten eller det alltomfattande slutliga elementet i tillvaron kan
endast uttryckas som ett "något som är". Som en följd
av detta säger Martinus vidare, att allt som uppleves, förnimmes
eller i övrigt existerar ytterst är en "illusion" eller
"syn" av detta "något".
Utifrån denna ontologi uppkommer två naturliga följdfrågor.
Först och främst - vad talar för att verkligheten skulle
vara en odelbar enhet som endast kan uttryckas som ett "något
som är"? Och om så: Hur kan ett "något"
uppleva och manifestera sig själv trots att det i sig själv beskrivs
som utgörande stillhet och odelbarhet?
Både filosoferna och Martinus har använt många olika
begrepp för att beskriva denna verklighetens urgrund: Det absoluta
(Hegel), Den orörlige röraren (Aristoteles), Varat (Platon), Substansen
(Spinoza), Jaget (Fichte), Den fasta punkten, Den orsakslösa orsaken,
Jaget, Det Gudomliga Något, X1, den treeniga principen, något
som är, det eviga och oändliga (Martinus). Martinus kallar det
till och med för ett outsägligt något. Men om det ytterst
är outsägligt förutom som existerande varför då
denna begreppsliga mångfald?
Jag ska snart återkomma till detta i samband med språkets
möjligheter. Jag kommer fortsättningsvis att använda mig
av begreppen odelbar enhet samt något som är, när inte sammanhanget
kräver något annat.
Denna artikel försöker sätta fokus påde argument
Martinus använder för att verkligheten är en odelbar enhet.
Men först ska vi titta på Martinus svar på den andra frågan,
om hur denna odelbara enhet gör sig en syn av sig själv.
Hur det absoluta något gör sig en syn av sig själv.
Hur kan då ett "något" göra sig en"syn"
eller förnimmelse av sig själv som utgörande "något
annat" än vad det egentligen är? Eller, hur kan en absolut
verklighet kamouflera sig i form av en relativ eller illusorisk verklighet?
Och detta så effektivt, att illusionen förefaller långt
mer realistisk än det faktiska varat. De tids- och rumsdimensionella
egenskaperna ska med andra ord kunna härledas ur något evigt
och oändligt. Att detta skulle vara möjligt kan vid en strikt
intelligensmässig reflektion verka orimligt och motsägelsefullt.
I första hand två faktorer är avgörande för att
kunna förstå och överskrida detta tillsynes paradoxala:
Intuitionen och språkets möjligheter.
Intuition och språk
Enbart intelligensmässig analys är här inte tillräcklig,
säger Martinus. Det krävs också intuitiv förmåga.
De stora idealistiska filosoferna påpekar även de intuitionen
som nödvändig för all "högre" kunskap eller
insikt om verkligheten. Martinus syn på intuitionen är att den
kännetecknas av förmågan till syntes - att tänka i
och förstå helheter genom att skapa och genomskåda idéer.
Där en idé definieras som utgångspunkten och själva
essensen i vilken som helst konstruktion eller skapelse. Därav kan
man förstå att den är en högre fattningsförmåga
än intelligensen. Intelligensen har den motsatta uppgiften att analysera
eller sönderdela genom att skilja, jämföra och igenkänna
konstruktioner och idéer.
Fullt utvecklad är intuitionen inte bara ett teoretiskt utan även
ett upplevelsemässigt instrument. Intuitionen sägs då ha
en förmåga att överskrida tids- och rumsupplevelsen och
på något sätt intellektuellt och känslomässigt
erfara det absoluta något.
Den med fullt utvecklad intuitiv förmåga kallar ju Martinus
för kosmiskt medveten. Och för denne skulle då paradoxerna
i verklighetens motsatspar endast vara skenbar. Men vilka möjligheter
har då vi intuitivt relativt oförmögna att närma oss
en förståelse av verklighetens grundvalar?
Vi kan exempelvis i intuitiv anda försöka beakta hela Martinus
kosmologi. Ett intressant konstaterande är då att det just är
alla de av Martinus beskrivna kosmiska principerna sammantagna som möjliggör
för det absoluta något att göra sig en "syn" av
sig själv. Detta innebär förmodligen också att varje
enskilt påstående eller princip får sin starkaste bevismässiga
underbyggnad i relation till hela kosmologin. En argumentation med intuitivt
innehåll ska då inte analyseras liksom i en kedja som aldrig
är starkare än dess svagaste länk utansom en vajer vars trådar
kan vara både tunnare och tjockare. Vajerns styrka ligger i trådarnas
mångfald och deras intima, ja helst nödvändiga förbundenhet
med varandra. En enorm mångfald och variation i kosmologins ingående
argument kan också lätt konstateras. Och plockar man bort någon
av de kosmiska skaparprinciperna så kan man utan större svårighet
se att hela den kosmiska världsbilden faller samman.
Men hur ska vi då ta oss an hela kosmologin? En undersökningsmetod
som närmar sig intuitionen kan beskrivas med följande liknelse
inspirerad av filosofen Bertrand Russel. Den intuitivt oförmögnes
möjligheter ligger i att utforska alla vägar i bergstrakter med
töcknig väderlek, tillsvarje stig och bergsrygg och dalgång
blir välbekant, och därpå invänta att det klara soljuset
(intuitionen) skall skingra dimman och upplysa landskapet i dess helhet.
När dimman så åter inträder bör han ge sig i
kast med att utforska ännuo kända mindre sänkor och skrymslen
i den nu något mer bekanta bergstrakten.
Något om språkets möjligheter och begränsningar
bör också beaktas för att inse svårigheterna för
både den som ska beskriva och den som ska förstå verklighetens
yttersta grundvalar. Här kan följande vägledning ges.
Martinus projekt är att beskriva något som egentligen inte
låter sig beskrivas, varken i ord eller handling. M. Käck menar
därav att en strikt begreppsanalytisk läsning kommer att föra
till missuppfattningar. Han säger att de kosmiska realiteter Martinus
beskriver utgör en nivå "före" eller "ovan"
det språkliga begreppen. Meningen i Martinus verk säger Käck
framträder därför bäst vid en holistisk och immanent
läsning.
Detta vill för det första säga att hans teser kan förstås
fullt ut endast under hänsynstagande till hela hans kosmologi, för
det andra att de endast kan ledas till bevis inom denna. (2)
En annan aspekt på detta pekar P. B. Jensen på utifrån
det att verkligheten av nödvändighet till sin yttersta natur är
obeskrivbar förutom som existerande.Martinus kallar verkligheten för
ett "outsägligt något som är" varför hans
projekt kan tyckas vara en omöjlighet. Men man bör då göra
klart för sig, säger Jensen, att vad som i övrigt låter
sig sägas om verkligheten "inte uttrycker slutgiltiga sanningar
om dess absoluta natur eller egenart, de representerar däremot ett
försök att med hjälp av språket teckna ett signalement
som utifrån något känt låter oss närma oss det
okända en smula." (3)
Även det nuvarande vardagsspråkets relativa ofullkomlighet
anförs av Martinus som ett ytterligare skäl till uttryckssvårigheter
och missförstånd.
Då all filosofi, visdom eller andlig vetenskap ju hör till
de områden, till vilket de gängse språket ännu inte
har tillräckligt glosförråd och därför alltid
måste uttryckas med indirekt bruk av språket eller med glosor,
som i verkligheten är uttryck för detaljer innanför den materiella
världen, är det givet att stilen i en skildring av andliga problem
aldrig någonsin kan bli lika god som stilen i en berättelse om
materiella ting, ganska oavsett vem författaren än må vara.
Detta är också grunden till att kritiken av filosofers och andliga
forskares verk i många tillfällen uttrycker dessa som tunga,
svåra, vanskliga och besvärliga.. (4)
Argumenten för att verkligheten är en odelbar enhet.
Innan frågan om hur det "orörliga något" kan
göra sig en "syn" av sig själv kan ställas, så
måste vi först fråga oss: Vad talar för att verkligheten
är en odelbar enhet? Är det så att vår upplevelse
av livet skulle kunna peka mot något så abstrakt? Nedan följer
några av Martinus centrala argument för detta påstående.
Argumentindelningen skall inte ses som något annat än ett försök
att i möjligaste mån strukturera och förstå några
centrala analyser kring denna fråga.
1. Existens är ett obönhörligt faktum.
Vi kan börja med att titta på vad Martinus kallar livsmysteriets
facit nr 1, existens överhuvudtaget. För att förstå
detta argument uppmanas vi att lägga åtsidan alla våra
föreställningar om livets och verklighetens natur och direkt rikta
uppmärksamheten på själva upplevelsen av livet.
Detta livets språk visar för läsaren varjedag av hans
liv, att han är ställd ansikte mot ansikte med en mängd andra
företeelser. Dessa företeelsers existens, såväl som
hans egen existens, har genom livets språk förlänge sedan
blivit till faktum för honom. Därför kan han inte rättmätigt
påstå, att dessa företeelser och han själv alls inte
existerar. Forskaren själv, såväl som allt han är omgiven
av eller förnimmer, utgör alltså icke ett "intet"
utan ett "något". (5)
Det finns alltså ett "något" forskaren själv
och allt han är omgiven av består av och det finns också
en "syn" av detta"något" i form av forskarens
förnimmelse av sig själv och sin omgivning.
Med liknande argumentation mötervi också den treeniga principen
och återigen kan vi skönja Martinus ontologiska grundpåstående.
Ingen oförvillad människa kan komma ifrån att hon själv
utgör ett "något" somupplever, tänker och handlar
eller manifesterar sig. Hon kan inte förneka att hon utgör ett
"något" X1 eftersom hon ovedersägligt förnimmer
eller skapar. Då detta är ett faktum blir även X2 förnimmelse
eller skaparförmågan ett faktum. Hon utgör ovedersägligen
även något frambragt, nämligen som organism, varav hennes
identitet som X3 framträder. (6)
Här framkommer även själva "synförmågan"eller
förnimmelseförmågan vilken ju är underförstådd
i den ontologiska grunden. Martinus måste nu visa att dessa tre aspekter
av det levande väsendet; forskaren och hans förnimmelse samt förmåga
att förnimma, kan hänföras till den odelbara enheten. Alltså;
att forskaren ytterst är ett något som är och att hans förnimmelse
och därav följande förmåga att förnimma är
en annan aspekt av detta något, nämligen dess"syn"
av sig själv.
2. Det existerande är ett och outsägligt.
Efter att ha konstaterat att vi själva och världsalltet inte
utgör ett intet utan ett "något" ska nu titta på
argumentet som pekar på att både allt skapat, och därmed
också förmågan att skapa, ytterst är den illusoriska
"synen" av det outsägliga "något som är".
Att något är illusoriskt betyder då att det är något
annat än vad det förefaller vara.
a) Oändligheten är närvarande i varje begränsning.
Det finns inte något ting eller föremål, säger
Martinus, som inte består av två hälfter och det finns
inte någon hälft som i sin tur teoretiskt inte består av
tvådelar. Detta innebär med andra ord att det obegränsade
är närvarande i varje"ting". Detta gäller även
för varje form av manifestation eller skapad företeelse därigenom
att något manifesterat är något begränsat. Alla begränsningar
visar sig så vara illusoriska och uppgå i ett outsägbart
"något".
Då varje sådan egenskap (manifestation) för sig utgör
en kontrast till något annat, är den också en "begränsning".
Men då en begränsning ju är identisk med en form avstorlek,
och oändligheten är närvarande ivarje storlek och gör
denna illusorisk, så är allt som existerar i tillvaron i form
av färger, ljus, vikter osv. endast illusioner. (7)
Och i detta innefattas ju tiden ochrummet. Då varje "begränsat"
tids- eller rumsavsnitt är oändligt delbart kan tid och rum aldrig
utgöra absoluta enheter. Redan detta torde indikera att även all
förändring är illusorisk.
b) Absolut skapelse är omöjlig.
Förändringens och därmed skapelsens omöjlighet kan
om inte annat ytterligare förstås i det följande. Analysen
kan här indelas i två teser. Den första tesen är bekant
från filosofihistorien och lyder så: "Något"
kan inte komma av "intet",och "intet" kan inte bli till
"något". Den andra tesen påvisar att verklighetens
tre fundamentala yttringar alla är olika aspekter av ett och samma
något. Det utgör vad Martinus kallar en treenig princip.
1. Något kan inte komma av intet.
När vi uppfattar vår skapelse som identisk med "förändring",
vill detta alltså säga, att vi uppfattar vår skapelse som
en "förändring" av "något". Men en "förändring"
av "något" kan i absolut mening endast bli en omskapelse
av ett "något" till ett "intet", vilket är
en absolut omöjlighet. När vi likväl uppfattar vår
skapelse som en "förvandling"av "något" till
ett annat "något", så är detta andra "något"
lika med ett "intet", vilket vill säga en illusion eftersom
det första "något" uppfyller alltet, dvs. är allt
som existerar och endast kan vara det existerande. Ett nytt "något"
kan inte uppstå. Var skulle det komma ifrån? "Något"
kan inte komma av "intet", och "intet" kan inte bli
till "något". (8)
Vårt skapande visar sig därmed vara ett "omskapande av
något som inte ärtill ett något som inte är"
vilket avslöjar dess illusion.
Nu vill man kanske invända att man mycket väl kan omskapa en
illusion till en annan illusion. Ja, detta är helt riktigt. Men det
är just denna skapelse som vi här analyserat. Det är denna
skapelse vår upplevelse består av. Att omskapa en illusion till
en annan illusion är ju detsamma som att omskapa "något
som icke är" till "något som icke är", och
vad är det då som sker? Är vi inte här ställda
inför exakt samma uppgift som förut, nämligen omskapande
av "något "till "något", alltså frambringandet
av en illusion? Båda formerna av "skapelse" är lika
overkliga. (9)
2. Den treeniga principen.
Ett argument för både skapelsens omöjlighet och verklighetens
odelbarhetvisar sig utifrån det faktum att den treeniga principens
tre yttringar Jaget ellerX1, skaparförmågan eller X2 och det
skapta eller X3 verkligen är identiska. Det utgör tre aspekter
av ett och samma"något".
Då X3 eller den illusoriska fenomenvärlden är ett absolut
faktum utgör den således en verklighet som ligger utanför
all form av registrering. Detta oförnimbara kan då endast uttryckas
som utgörande ett "något som är" Och denna analys
är ju helt identisk med analysen av den ontologiska grunden eller X1.
Detta gör det till faktum att de är helt identiska. De utgör
en enhet med två analyser.
Men detta faktum gör närvaron av ett"tredje något"
ävenså till faktum, nämligendet "något"
som ligger till grund för att "något nr 1" får
analysen "något nr 3". Det blir sålunda ett faktum
att något nr 1 upplever sig självt som något nr 3. Denna
härmed avslöjade upplevelseförmåga har vi lärt
känna som skaparförmågan eller X2.
Men denna skaparförmåga kan inte vara något skapat ty
då skulle dess upphov (X1) ha haft en före denna skaparförmågas
tillblivelse existerande tillvaro, då det inte hade någon skaparförmåga.
Och när det ingen skaparförmåga hade kunde det omöjligt
skapa en sådan förmåga. Det framstår därför
även här som ett faktum, att denna förmåga är
en evig realitet. Den har alltså ingen början och inget slut
och är därmed en uppenbarelse av oändligheten eller det obegränsade.
Dess framträdande som skaparförmåga är sålunda
en illusion. Men denna illusions existens är absolut verklighet. (10)
När både jaget, (X1) skaparförmågan (X2) och det
skaptas (X3) slutgiltiga och absoluta analys sammanfaller utgör de
således alla denna enda namnlösa ontologiska realitet, ett något
som är.
c) Analysradens detaljer måste bli enklare tills endast det outplånliga
något återstår.
Martinus säger att de ovanstående argumenten alla tillhör
livsanalysradens allra översta del. Som en konsekvens blir därför
analysradens detaljer allt enklare, tills bara en detalj - nämligen
det outsägliga något blir kvar. Detta"något"
framträder nu som världsalltets"orsakslösa orsak"
och absolut enda "fasta punkt".
Garantin för att vår analysering varit riktig är enligt
Martinus att vi här står inför en outplånlig princip,
"det eviga något" som i och med sin förmåga attgöra
sig en "syn" av sig själv framträder som "ett levande
väsen"
Att analysen här blev enkel och klar, så att endast den outplånliga
principen eller det eviga "något" blev kvar, som i förbindelse
med tankeklimaten framträder som "ett levande väsen"
detta är just en garanti föratt vår analysering varit riktig.
Om någon annan analys skulle uppkomma så skulle vi ju bara befinna
oss i det skapades och såledesillusionernas värld. Men med hjälp
av dessa analyser bortom området för förnimmelseförmågan
kan de högsta faciten komma i dager. (11)
d) Alla analyser leder till den orsakslösa orsaken.
Vi har sett att en mängd olika analyser alla leder till samma slutsats,
denna enklast möjliga detalj "ett något som är".
Detta verifierar ytterligare att vi kommit till den sista och slutgiltiga
analysen.
När en rad analyser, fullständigt i överensstämmelse
med logikens lagar, har som slutfacit "ett något som är"
då finns det intet mera att analysera. Här har vi kommit fram
till den orsakslösa orsaken. (12)
Avslutning
Genom att nu söka svar på den naturliga följdfrågan:
hur det "något som är" kan realisera den illusoriska
synen av sig själv, menar jag att vi även finner det starkaste
argument för "det absoluta"själv. Hur blir då
vår upplevelse av livet, tiden och rummet möjlig? Hur blir det
kontrastlösa kontrastrikt, det obegränsade begränsat eller
det osynliga synligt? Ja dylika företeelser äger ju som vi nu
förstår alls inte rum. Dessa företeelser är endast
illusioner. Det är då viktigt att göra klart för sig
att själva illusionerna ändock är ett faktum, varför
vi i stället måste fråga oss hur dessa kommer tillstånd.
För att bäst möjligt förstå detta måste
vi som antyddes i inledningen beakta kosmologins alla principer och lagar.
Framför allt kanske perspektivprincipen och rörelseprincipen.
Det handlar då om evighetens övergång i tid ochrum. Men
nu är det nog dags att avsluta sökandet efter verklighetens odelbara
enhet för denna gång.
Helt klart kommer Martinus i framtiden att kasta mycket ljus över
filosofins sökande efter verklighetens ontologiska grund. Genom Martinus
klara och tydliga resonemang kanske Platon, Hegel m.fl., i framtiden blir
till nog så intressanta redskap i mänsklighetens sökande
efter det absoluta eller Gudomliga Något.
FOTNOTER
1. Ontologi: lära om verklighetens ytterstagrundvalar
2. M. Käck: Varat och medvetandet s. 7
3. Jensen: "X" bok 1 kap. 1.26.
4. Martinus: Strukturen sid 99
5. Martinus: LB. 4 st. 680
6. Martinus: LB. 2 st. 534
7. Martinus: LB. 2 st. 537
8. Martinus: LB. 2 st. 545
9. Martinus: LB. 2 st. 546
10. Martinus: LB. 2 st. 540
11. Martinus: LB. 2 st. 552
12. Martinus: LB. 2 st. 550