DUBBELPOLIGHETENS FRAMVÄXT

av Ingemar Fridell

Vilka krafter är det som djupast sett styr våra sexuella begär och vad innebär egentligen osjälvisk kärlek? Dessa frågor behandlas utförligt i Martinus litteratur och denna artikel tar upp några av hans tankar.

Den jordiska människans sexualitet skiljer sig principiellt inte från djurens. Bakom denna döljer sig enligt Martinus en andlig struktur, som delar in väsendena i han- och honkön, vilket är bakgrunden till självbevarelsedriften och kampen för tillvaron, ja, till hela den biologiska evolutionen. Att det skulle finnas en annan form för sexuell struktur är däremot obekant för de flesta.

Kärlek och förälskelse

Martinus beskriver hur en mänsklig sexualitet håller på att utveckla sig, som är totalt osjälvisk till sin natur. Den har inget att göra med förälskelse. Att vara förälskad upplevs oftast som något positivt och vackert, men även om denna sympatiform är en gudomlig anordning i djurriket och fortfarande kan inspirera många människor, är den egentligen ett uttryck för egoism och inte för kärlek. Enligt Martinus är förälskelsen direkt kopplad till parningsdriften, som har blivit idealiserad och iklädd mänskliga tankebilder, och en obesvarad förälskelse kan förorsaka svartsjuka och t. o. m. hat. Sett ur ett andligt perspektiv är sympatin mellan man och kvinna till för att väcka antipati, för att utveckla det evigt levande väsendet in i den fysiska världen och inviga det i tillvarons mörker. Väsendet ges därigenom möjlighet att genom självupplevda erfarenheter lära sig skilja mellan gott och ont, rätt och fel och slutligen åter komma på våglängd med det kosmiska medvetande som styr hela världsalltet.

Den mänskliga sexualiteten utvecklas organiskt genom väsendets s. k. motsatta pol, d. v. s. mannens feminina och kvinnans maskulina pol. Denna i djurriket latenta pol börjar åter att växa genom den personliga upplevelsen av allt det tillbakavändande lidande, som man tidigare har påfört andra levande väsen. Vår motsatta pol har redan hunnit växa en del, och därför har vi ett medvetande, som skiljer oss från djuren. Vi har många intressen och hobbies utanför hem och familj, vilket förorsakar en allt starkare dragkamp mellan våra biologiska instinkter och de nya mänskliga intressena. Förmågan att under en längre tid vara förälskad i en och samma person avtar, vilket skapar problem i form av olyckliga förälskelser, skilsmässor och övergivna barn. Så småningom kommer äktenskapet att försvinna, eftersom den motsatta polens framväxt förvandlar oss från han- och honväsen till dubbelpoliga väsen. Detta innebär djurets förvandling till en fullkomligt mänsklig varelse. Redan nu kan vi märka hur den motsatta polen börjar jämna ut skillnaderna mellan könen, såväl fysiskt som mentalt.

Ingen behöver dock känna sig hotad av denna utveckling, eftersom äktenskapet kommer att finnas kvar så länge det behövs och så länge vi själva vill. Men livet har en högre mening med oss än att vi bara skall förbli ett slags högtstående däggdjur: vi skall bli kristusväsen eller fullkomliga människor i Guds avbild. Och när allkärleken växer, kommer den att gradvis konkurrera ut den äktenskapliga kärleken. Sympatin mellan han- och honväsen är en kosmisk hjälpanordning, som har sin kulmination på ett primitivare utvecklingsstadium.

En mänsklig sexualitet

Betyder då detta att sexualiteten kommer att försvinna? ­ I boken "Logik" framhåller Martinus att även allkärleken är sexuell. Den osjälviska kärleken har också ett fysiskt uttryck i sin färdigutvecklade form; annars skulle den ju hamna i skuggan av förälskelsesympatin. Den sexuella upplevelsen är andlig; det är en upplevelse av Guds helige ande eller det som Martinus kallar "den högsta elden". Men så länge vi är fysiskt inkarnerade måste sexualiteten upplevas via kroppen. När medvetandet utvecklas blir vi känsligare både kroppsligt och mentalt. Vårt nervsystem och våra sinnen utvecklas, vår fantasi och inlevelseförmåga växer och därmed också vårt behov av att smeka och bli smekta. Det är detta växande känslomässiga behov som ligger bakom all slags konstnärlig skapelse. Om det inte fanns något utlopp för denna ökande känslighet, vore hela utvecklingen meningslös. Allkärlek innebär att älska sin nästa som sig själv och Gud över allt. Eftersom det är praktiskt omöjligt att älska något omanifesterat, kan vi bara älska Gud genom våra medväsen. När vår kärleksförmåga växer ökar även vårt behov av kroppslig kontakt.

Den färdigutvecklade människan är varken man eller kvinna; hennes båda sexuella poler har smält samman. Det är denna dubbelpoliga struktur som gör henne kosmiskt medveten. Hon har då övervunnit alla lägre, primitivare tendenser och hennes tankeliv präglas av högintellektualitet och logik. Detta innebär bland annat att hon inte längre blir förälskad, svartsjuk eller arg. I stället strålar hon ut kärlek och sympati mot allt och alla. När en tillräckligt stor del av jordens människor börjat bli dubbelpoliga, blir det jordiska paradiset en realitet. Dubbelpoligheten är kärnan i all human religiositet, och det är mer eller mindre dubbelpoliga väsen som genom historien betytt mest för utvecklingen av mänsklig kultur. Dessa väsen har i regel inte varit särskilt äktenskapligt inställda. Jesu kärlek lät sig t. ex. inte begränsas av könsliga barriärer, vilket bl. a. antyds i hans kärlek till lärjungen Johannes. Med den växande dubbelpoligheten ökar förmågan att älska väsen av sitt eget kön.

Eftersom det enligt Martinus är rivaliteten mellan väsen av samma kön som är mörkrets primära orsak, innebär det en speciell glädje att kunna älska alla dem som en gång varit ens rivaler och dödsfiender. Om allkärleken inte omfattade det egna könets väsen, vore det ingen ny förmåga. Det sexuella begäret efter det motsatta könet kommer nämligen att bli utlevt och mättat. I stället växer förmågan att älska det levande och gudomliga i alla väsen oberoende av yttre könslig struktur. Den dubbelpolige hyser alltså kärlek till alla sina medväsen men dras inte längre sexuellt till det motsatta könet. I stället dras han till de väsen, som inte är av motsatt kön. Han har ju utvecklat sig bort från det djuriska tillståndet och är varken man eller kvinna, även om han fortfarande har en mans eller kvinnas kropp. Att dubbelpoliga väsen ännu måste födas med en däggdjurskropp avsedd för fortplantningen, visar bara hur kroppens utveckling släpar något efter den mentala utvecklingen. Men i sin mest fullkomliga form på det fysiska planet kommer allkärleken till uttryck genom en dubbelpolig människokropp, och först då är alla könsliga hinder och begränsningar definitivt undanröjda. Denna mänskliga kropp finns ännu inte på vår jord, och därför får allkärleken sitt intimaste uttryck mellan väsen av samma kroppsliga kön.

Antipatin mot alltför varma sympatiyttringar mellan människor av samma kön sitter djupt rotad, och detta beror enligt Martinus på våra inneboende djuriska instinkter. I en djurflock stöts alla väsen med ett avvikande beteende bort. Intoleransen mot i synnerhet sexuellt avvikande människor finns kvar långt fram i utvecklingen, och det finns fortfarande länder där vissa av polförvandlingens helt normala yttringar betraktas som kriminella. Människor vet ju i allmänhet inte att kärlek mellan väsen av samma kön beror på nästakärlekens organiska framväxt. Det har naturligtvis funnits en tid, då det var nödvändigt att bromsa denna utveckling, eftersom den moraliska utvecklingsstandarden ännu var för låg, men för dem som var högre utvecklade, innebar detta en känslomässig hämning som resulterade i skuldkänslor och hemlighetsmakeri.

Homosexualitet och dubbelpolighet

Betyder detta att s. k. homosexuella människor är högre utvecklade än andra? ­ Inte nödvändigtvis, men det faktum att man kan älska väsen av sitt eget kön visar att den feminina polen i mannen eller den maskulina polen i kvinnan har börjat göra sig gällande. Ett renodlat han- eller honväsen kan omöjligt älska sitt eget kön. Kan man älska ett väsen av samma kön, visar detta att man inte längre är ett djur utan på väg att bli en riktig människa. Enligt Martinus är homosexualiteten, när den inte är urspårad, en rent mänsklig tendens. Homosexualitet i sin naturliga form är inte den förnedring, som många tror; den är en övergångsfas i utvecklingen från djur till människa, som alla kommer att passera. Alla blir dubbelpoliga, men långt ifrån alla behöver bli urspårade eller abnorma.

Det bästa beskyddet mot att hamna på villospår är en stark moral och ett nära, personligt gudsförhållande. Företeelser som prostitution, utnyttjande av minderåriga eller ett i det hela taget alltför exponerat sexualliv kan föra väsendet in i mer eller mindre perverterade tillstånd. På längre sikt balanserar dock livet upp sådana urspårningar så att det olyckliga väsendet återfår sin mentala jämvikt.

Men lika farligt som ett överexponerat sexualliv är förtrycket av den naturligt växande dubbelpoligheten. Detta kan ge upphov till känslomässiga fördämningar, som förr eller senare brister. Många abnorma sexuella tillstånd har sitt ursprung i omvärldens intolerans och förtryck. En människa vars moral behärskar den sexuella driften har inget att frukta. Det som är onaturligt på ett utvecklingssteg behöver inte vara onaturligt på ett annat. Dubbelpoligheten är fullkomlig i samma grad som den inte är baserad på förälskelse och egendomsbegär. Men eftersom utvecklingen försiggår stegvis, behöver man inte vara fullkomlig för att vara normal. Inte ens de som idag är humanast på jorden, befinner sig annat än i dubbelpolighetens späda början, vilket innebär att ingen ännu har sett dubbelpoligheten i sin fullkomliga skönhet.

Människor som börjar bli dubbelpoliga kan fortfarande ha kvar förälskelsetendenser och favorisera vackra väsen av sitt eget kön utan att vara onormala. Att dessa i likhet med mera "enpoligt" inställda väsen har fel och brister så länge de inte är färdigutvecklade är absolut inget kännemärke för dubbelpoligheten som sådan. Det finns många sådana högt utvecklade, konstnärligt sinnade människor, som är ödmjuka och känsliga, och de lever ofta ensamma utom i de fall, då de valt att leva i en djup och intim vänskapsrelation med ett annat likasinnat väsen.

I sin okunnighet har människorna genom tiderna "korsfäst" väsen, som avvikit alltför mycket från mängden. Därmed har också själva allkärleken korsfästs, trots att endast den kan rädda mänskligheten ut ur allt mörker och lidande och skapa fred. Men lyckligtvis kan varken straff eller förföljelse hejda den gudomliga planen: nästakärleken väller fram som en vårflod och besegrar medvetandets alla djuriska rester.

Om dessa tankar är riktiga, varför finns det då sjukdomar som AIDS? ­ Vi får inte glömma att vem som helst kan bli smittad, homosexuell som heterosexuell. Men enligt Martinus är det inte livets mening att sexualitetens utveckling skall hejdas; det kan den inte och i grunden är det bara positivt att sexualiteten växer. Men det som måste hejdas är människors bristande moraliska ansvar.

Ett helt nytt sätt att leva

Alla dessa problem visar nödvändigheten av en ny världsbild, upplysning och moral på kärlekens och sexualitetens område. Tusenåriga dogmer kan inte vara det rätta receptet för den moderna människan. Liksom äktenskapet har sin speciella moral, har allkärleken sin. Eftersom äktenskapets moral begränsar allkärleken och allkärleken begränsar äktenskapet, kan dessa två moralsystem inte blandas utan att det uppstår konflikter. Det har t. ex. inget med humanitet att göra att utan vidare bryta sitt äktenskapslöfte. Det är naturligtvis inte omoraliskt att leva tillsammans utan att vara gift, men då bör man enligt Martinus helst inte skaffa barn.

Men när människor börjar kunna älska varandra har äktenskapet inte längre någon funktion. Vår utvecklingsepok är en gradvis övergång mot ett andligt tillstånd, där reinkarnationen kommer att upphöra. I framtiden behöver ingen födas och dö; den kosmiskt medvetne människan kan materialisera och dematerialisera sin kropp direkt på tankens bud. I samma grad som den nuvarande födelsen försvinner, frigörs sexualiteten från fortplantningen. Vi kan redan nu märka hur den sexuella njutningen håller på att bli viktigare än själva fortplantningen. Samlaget mellan man och kvinna ersätts så småningom med en helt ny kärleksakt. En sådan kärleksakt är redan under utveckling och kommer idag till uttryck indirekt genom kyssar, smekningar och omfamningar både i sexuella och i rent vänskapliga sammanhang. Som tidigare nämnt blir vår kropp allt mer finlemmad och känslig. Den håller på att förvandlas till ett fullkomligt kärleksredskap i den mänskliga sexualitetens tjänst. Den mänskliga kärleksakten är inget samlag utan en smekningsakt, där hela kroppen är involverad och kyssen spelar en framträdande roll. Den kan användas redan nu oberoende av kön och är idealisk för dem som inte önskar barn och vill slippa använda preventivmedel. I kombination med kyssar och smekningar över hela kroppen kan naturligtvis även könsorganen beröras för att utlösa "den högsta elden", vilket är det samma som en kulminerande behagsupplevelse eller en sexuell utlösning. Detta är väsendets högsta möte med gudomen. Allt i tillvaron bygger på denna kontrastverkan, på spänning och avspänning.

Dessa tankar kan kanske verka lättsinniga i våra ögon, men detta beror nog snarast på vår egen bristande moral och oförmåga till villkorslös kärlek. Framtidens värld kommer att präglas av öppenhet och frigjordhet; den sexuella upplevelsen av Guds helige ande behöver inte ställas i skamvrån. Allkärleken är ett kosmiskt äktenskap mellan alla; här finns bara ett enda, dubbelpoligt kön, ingen svartsjuka, inget mörker och inga tårar. Alla älskar varandra och är förbundna i fullständig frihet. Det är inte en kylig, av artighet uppehållen sympati mellan väsen utan ett permanent möte med ingen mindre än gudomen i kött och blod, i högsta salighet, lycka och extas. Det riktiga människoriket är en sinnlighetens festsal, en värld av ljus, kreativitet och erotik.

Källanvisningar av speciellt intresse:

Martinus: Livets Bok: 840-41, 848-49, 852, 855-59, 1133-1146, 1721, 1740-41, 1789, 1809-10, 1864, 1871-74, 1881-87, 1898-1900, 1906-1912, 2483-84, 2508, 2536-37, 2543, 2602-03, 2613-17

Martinus: Den Eviga Världsbilden: 33: 19-21, 26-27, 46

Martinus: Logik: 36-37

Martinus: Julevangeliet: 31

Martinus: Två slags kärlek

Martinus: Artikeln "Äktenskapet och allkärleken"

< < Tillbaka     < < Startsidan