FÖRLÅTELSE

av Ingemar Fridell

Förlåtelse är ett centralt begrepp i Martinus kosmologi, och han anknyter därmed till något mycket väsentligt i det kristna kärleksbudskapet. Men ordet förlåtelse kan betyda minst tre olika saker: att bli förlåten, att be om förlåtelse och att förlåta andra.

Vårt behov av att bli förlåtna

Vi är alla enligt Martinus övergångsväsen på olika utvecklingssteg mellan djurriket och det egentliga människoriket, vilket innebär att det lätt uppstår konflikter mellan de högre moraliska ideal vi försöker leva upp till och den lägre djuriska natur som fortfarande besätter vårt medvetande. Många upplever starkt sin egen otillräcklighet i mänskligt avseende, vilket kan leda till samvetskval och skuldkänslor. Dessa känslor accentuerades tidigare genom religionen och dogmatiska föreställningar om människans obotligt syndiga natur. I detta perspektiv fyllde sakramenten och andra religiösa kulthandlingar en mycket viktig funktion: Med hjälp av dessa återfick de troende sin sinnesjämvikt. Begreppet synd förekom redan på Jesu tid. I kraft av sitt kosmiska medvetande visste han dock mycket väl att ingen synd existerar, men eftersom detta inte gick att förklara för dåtidens människor, suggererade han dem i stället till att tro att de fick syndernas förlåtelse.

Martinus förklarar hur alla individer sett ur ett reinkarnationsperspektiv ständigt står på toppen av sin utveckling med hänsyn till sitt eviga förflutna och med hänsyn till det de kommer att uppnå i framtiden. Ingen kan därför i ett givet ögonblick vara eller handla annorlunda. Från Gudomens sida är allt redan förlåtet på förhand. Det som tidigare kallats synd, kallar Martinus okunnighet. Ingen kan ju handla utifrån ett utvecklingssteg man ännu inte uppnått. Att ingen synd existerar betyder emellertid inte att vi slipper ta ansvar för våra handlingar. I kraft av karmalagen får alla förr eller senare uppleva verkningarna av sitt handlande, vilket inte sällan resulterar i smärtsamma ödesmässiga upplevelser. Men det är genom dessa som vi förvandlas känslomässigt, vilket innebär att kärleken börjar växa i oss. Så snart vi inte längre kan nännas att påföra våra medvarelser en bestämd form för obehag, blir vi själva befriade från att råka ut för samma sorts obehag, förklarar Martinus vidare. Denna kosmiska princip är alltså den djupaste innebörden av det bibliska uttrycket "syndernas förlåtelse".

Förlåtelsen som maktmedel

När en människa med dåligt samvete frivilligt vänder sig till någon som hon menar sig ha behandlat illa för att be om förlåtelse, eller i bön till Gudomen om det av en eller annan anledning inte går att få förlåtelse direkt av denna person, brukar hon ofta uppleva en stor lättnad. Att be om förlåtelse och själv bli förlåten fyller en viktig psykoterapeutisk funktion; denna form för förlåtelse kan ha en starkt mentalt läkande inverkan på människor som har behov av att få känna lindring i sin skuldbörda. Men det förhåller sig helt annorlunda i en situation där en människa utan att känna direkta samvetskval mer eller mindre blir avkrävd att be om förlåtelse för något hon gjort. Den kände filmregissören Ingmar Bergman återkommer ofta till sin barndoms traumatiska upplevelser och berättar om hur han på ett mycket förödmjukande och förnedrande sätt kunde bli tvingad att be sina föräldrar om förlåtelse för saker som han egentligen inte själv ångrade. I detta fall har förlåtelsebegreppet spåret ur; förlåtelsen missbrukas här som ett medel för att visa sin makt över andra.

Ett fullkomligt förhållningssätt till tillvaron

Det finns ytterligare en aspekt av begreppet förlåtelse, kanske är det den viktigaste aspekten av alla: att förlåta andra! Jesu korsfästelse var så som Martinus ser det den största demonstrationen av förlåtelse någonsin i mänsklighetens historia. Mitt i sin dödskamp och sina värsta lidande bad Jesus för sina bödlar, att de inte skulle råka illa ut, för de visste inte vad de gjorde! Att Jesus, efter att av egen fri vilja låtit sig utsättas för den mest grymma form för tortyr man kan föreställa sig, uttalade dessa ord, får ses som de yttersta konsekvenserna av det budskap han under hela sitt vuxna liv predikat: "Älska din nästa och din Gud över allt", "Älska era fiender och be för dem som förföljer er", "Den som tar till svärd skall själv omkomma med svärd" osv.

Det kristna käreksbudskapet är således i grunden av revolutionerande och radikalpacifistisk art: Man skall inte på något sätt försvara sig eller sätta sig upp mot det "onda" (vilket dock inte utesluter att man i vissa situationer kan bli tvungen att beskydda sig, fast med fredliga medel), man skall aldrig någonsin betrakta någon som sin fiende, man skall älska allt och alla i livets alla situationer. Att en sådan hög moral är mer eller mindre omöjlig att praktisera på vårt nuvarande utvecklingssteg bekräftas tyvärr alltför ofta genom livets dagliga händelser; vi är nog tvungna att acceptera vår begränsning i detta avseende, åtminstone ännu så länge.

Men eftersom alla befinner sig under ständigt fortskridande utveckling mot allt högre mål, ingen är exakt den samma i morgon som idag eller igår, kan det vara betydelsefullt att ha sådana högre ideal att sträva emot. Att förlåta andra uttrycker först och främst en helt ny attityd eller hållning, ett nytt sätt att betrakta omvärlden på. När vi arbetar på att avlägsna hat, hämndtankar och fiendeskap ur våra sinnen, befriar vi oss samtidigt från en tung och onödig mental börda, när vi genom studiet av de kosmiska analyserna kan få en teoretiskt förståelse av att det inte existerar någon orättvisa i livet, ingen djävul, ingen förtappelse, inget helvete (annat än här på jorden, som trots allt ofta erbjuder en del glädjeämnen), när vi får en förklaring på hur allt det mörka i tillvaron är precis lika nödvändigt som allt det ljusa, att det s. k. mörkret är kamouflerad kärlek, att allt till sist leder fram till ett tillstånd, där alla utan undantag får uppleva den högsta lycka man överhuvudtaget kan föreställa sig, när det inte finns någon död att frukta, när alla, även den mest förhärdade bandit får uppleva ett slags paradis på det andliga planet mellan två fysiska liv osv. Då blir det steg för steg lättare att uppleva en större inre trygghet och tillit, att försona sig med livet och den värld som omger oss samt därmed även med det allomfattande högsta gudomliga väsen, som kosmiskt sett utgör denna värld, och som vi ständigt befinner oss i växelverkan med, vare sig vi vet om det eller ej. Efter att vi genom denna högsta form för träning, som i och för sig kan ta flera jordiska liv i anspråk, slutligen lärt oss att av egen kraft uppleva att allt i universum är fullkomligt, att allt är mycket gott, ser vi livet med samma ögon som Gud själv ser det, vilket innebär att det kosmiska medvetande definitivt har öppnats för våra sinnen.

Även om de flesta av oss har en avsevärd utvecklingsmässig sträcka att tillryggalägga innan vi når så långt, strålar Jesu exempel mot oss som historiens största förebild, idag mer än någonsin. Kristendomen är inte död, förlåtelsen kommer att utgöra varje människas fundamentala hållning i den kulturepok som från och med nu börjar breda ut sig överallt i världen! Och om Jesus, trots att han var oskyldig till något som helst ont, kunde klara av en korsfästelse utan att bli vred på sina bödlar, vore det väl en skam om inte vi så småningom skulle kunna lära oss bära våra, för det mesta jämförelsevis bagatellartade vardagliga problem och motgångar, våra förhållandevis små kors som vi för övrigt på grund av vårt eget tidigare handlande och i kraft av orubbliga ödeslagar har gjort oss förtjänta av, utan att bli vreda, förbanna livet och våra medmänniskor.

< < Tillbaka     < < Startsidan