Giv Kejsaren vad Kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör
av Gunnar Olsson
I dessa de yttersta av tider, då penningmakten florerar allt
mer ohämmat, och den så kallade marknaden kan få hela
stater på knä, är det lätt hänt att se allting
i svart, och glömma av att det finns ett växande antal människor
som ser livet ur ett helt annat och mänskligare perspektiv, och som
inom sig bär på fröet till ett helt nytt samhällssystem.
Vår tids orakel
I Sverige, och i resten av världen med för den delen, verkar
de flesta av oss idag sakna en fast måttstock, utifrån vilken
vi kan bedöma allt som händer inom och utom landet. Som det nu
är befinner vi oss i den märkliga situationen att när väl
någonting inträffar, då är börsen vår
tids orakel, dit media och allmänhet vänder sig för att
få reda på om det som skedde var bra eller dåligt för
landet!
Detta fenomen tycker jag blir extra tydligt i nyhetsrapporteringen,
och varje gång detta mönster upprepar sig får jag en känsla
av tomhet inom mig. Jag undrar för mig själv om dagens samhälle
är så illa förankrat att det inte har någon annan
grund att stå på än den sankmark "marknaden"
utgör. En marknad där penningen, eller makten, har rätt
och en människas, en varas, eller ett lands värde kan skifta
dag från dag.
Om det verkligen vore så att kapitalet utgör den yttersta
sanningen om, och värdemätaren på våra liv, då
fanns det ingen verklighet bakom våra fysiska kroppar och den fysiska
världen. Vi vore alla blott dagsländor i ett kaos av stridande
parter, där alla försöker ta så mycket som möjligt
själva, och ingen nåd väntar förlorarna.
När jag tänker mig världen på detta sätt blir
allting overkligt, ologiskt och, för mig, helt utan mening. I mina
bättre stunder tar jag detta som intäkt för att det finns
ett annat, och humanare sätt att se verkligheten på. Jag säger
"bättre stunder", eftersom mitt sinne pendlar mellan den
ytliga här och nu-synen på livet och en annan, djupare syn på
tillvaron, där allting får sin naturliga plats och uppgår
i en större, kärleksfull plan. Det är dessutom förhållandevis
lätt att göra en positionsbestämning. Är mitt sinne
för stunden fyllt av tvivel och rädsla, ja då har jag tappat
kotnakten med mitt inre. Lätt att konstatera, men inte lika lätt
att ta sig ur, dock.
Jesus och tempelskatten
Martinus är en av de källor jag går till, när jag
behöver släcka min inre törst, och styrka den andliga livssynen
inom mig. Det speciella med Martinus är att han alltid har en så
annorlunda och livsbefrämjande utgångspunkt i alla sina analyser
och resonemang. Så också vad det gäller pengar och äganderätten.
Den 2 mars 1952 höll Martinus ett föredrag på Institutet
i Köpenhamn, som finns återgivet i nr 8 1986 av Kosmos. Rubriken
är "Giv kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud vad Gud tillhör",
och är en förklaring på vad Jesus egentligen menade när
han sade dessa ord.
Händelsen finns beskriven i Matt. 22:16-22, och är en i en
lång rad av situationer där fariséer och andra maktgrupper
försöker snärja Jesus och få honom att säga något
som de kan åtala och döma honom för. De inser inte att
de, som är ansedda som specialister på att tolka Guds lag, står
framför en kosmiskt medveten person. "För honom är
alla mänskliga medvetenhetssteg uppenbarade, och varje mänsklig
villfarelse rutinmässigt lätt att genomskåda", säger
Martinus i nr 7 1991 av Kosmos, sid 128, och Jesus ser därför,
var gång de gör ett försök, direkt igenom deras tankar
och syften. De har visserligen en viktig roll att spela, som de är
tilldelade av Gud, men den innebär någonting helt annat än
vad de själva tror. Deras funktion i dramat är inte att stärka
deras egen position, utan tvärtom att visa hur fel det blir när
man blandar egenintresse och maktbegär med religiösa spörsmål.
Samtidigt medverkar deras intolerans till att göra Jesu syn på
livet tydligare, och förklarar innebörden av hans ord: "De
första skall bli de sista" och "Många är kallade
men få utvalda".
Det hela börjar med att fariséerna skickar några av
sina lärjungar till Jesus, för att fråga honom om det är
lovligt eller inte att ge den romerske kejsaren skatt. Deras lärjungar
har sällskap av män från en annan maktgrupp, herodianerna,
som anser att det är rätt att betala skatt, medan fariséerna
anser att det är fel. Så hur Jesus än svarar så måste
han stöta sig med någon av grupperna, resonerar de. Dessutom
skulle han antagligen bli arresterad av romarna om han sade att det var
fel att betala skatt till kejsaren.
När de ställt sin fråga ber Jesus att få se skattepenningen.
På den tiden fanns olika slags mynt i omlopp. Judarna betalade tempelskatten
med en sikel, utan någon bild, i enlighet med deras lag som i andra
budet säger att man inte skall avbilda Gud. Romarna däremot hade
gjort speciella silvermynt med kejsarens bild och namn på, som användes
för betalning av skatten till romarriken.* Tydligen var det ett romerskt
mynt Jesus fick, för han frågar dem: "Vems bild och överskrift
är detta?" De svarade: "Kejsarens". Då sade han
till dem: "Så given då kejsaren vad kejsaren tillhör,
och Gud vad Gud tillhör". Detta svar hade de absolut inte kunnat
förutse, varför de blir totalt svarslösa och snopna ger
sig av därifrån.
Kejsaren och Gud
När man begrundar Jesu svar så kommer lätt tanken att
svaret i och för sig var väldigt bra och välfunnet, men
vad betyder det egentligen? I sitt föredrag 1952 ber Martinus oss
betänka att Jesus här talar om två slags egendomsrätter:
kejsarens och Guds. I sina analyser återkommer Martinus ofta till
att det egentligen bara existerar två väsen i världsalltet:
gudasonen och Gudomen, och kejsaren är här en omskrivning av
begreppet gudasonen, eller varje enskilt levande väsen.
Därefter poängterar han att Jesus inte säger "Så
giv då kejsaren myntet" utan att han enbart talar om kejsarens
bild och namn. Skälet till detta är att Martinus menar att "vårt
fysiska utseende, den form och det namn vår organism har, är
vår enda egendom, antingen vi är kejsare eller vad vi än
är. Allt annat är Guds och därför varken kejsarens
eller vår absoluta egendom. Till och med det vi frambringar med vår
organism, allt vad vi skapar, är i absolut mening Guds verk. Vi är
organ i Guds kropp, det är Õi Honom vi lever, rör oss
och är tillÕ."
Vi är alla beroende av alla andra levande väsen för vår
existens, på alla tre nivåer: mikro-, mellan- och makrokosmos.
"Vi kan alltså i absolut mening inte äga något som
helst av naturen eller det vi själva frambragt. Allt är Guds
egendom med undantag för vårt utseende och vårt namn eller
den markering varigenom vi ger oss till känna."
Vad vi än skapar så tillhör detta alltså Gud,
och Gud är vår nästa. I detta sammanhang definierar Martinus
denna vår nästa som "Vilken som helst form av koncentrerat
liv, vilket som helst levande väsen vi kommer att få uppleva,
är vår nästa. Och vår nästa är vi skyldiga
all skatt, ja, allt vad vi överhuvudtaget kan uträtta."
Kosmiskt skatteskolk
Konsekvensen av detta tankesätt är att dagens samhälle
är uppbyggt på regler som bara är "lokallogiska",
och som tappar all legitimitet så fort man vidgar perspektivet. "Det
vanliga skatteskolket är i verkligheten ingenting jämfört
med den vägran att betala skatt till nästan som är allmänt
gällande på jordmänniskans nuvarande utvecklingssteg."
Vi lever nu i en djungelmentalitet, en permanent ofred, som är
"baserad på ett kosmiskt skatteskolk, som behärskar all
tillvaro idag och fördärvar all glädje, fred och allt välstånd."
Även om det kommer att dröja lång tid innan denna mentalitet
har försvunnit från jordens sfär, så är det
dock ändå bara en tidsfråga innan den gör det. Och
den som, i det lilla, försöker leva efter kärlekens lagar,
att hela tiden se till helheten och välja det minst onda av två
"dåliga" alternativ, den människan har medvind och
rätt riktning i sitt inre. Under tiden gäller det att man inte
blir utnyttjad eller lurad av mindre samvetsömma medmänniskor.
Världsstatens födelse
När allt fler människor har lagen i sitt inre, har en mental
spärr som gör att de inte missbrukar olika situationer, när
de med andra ord i sitt handlande respekterar att alla andra levande väsen
också har rätt till sin livsupplevelse, då börjar
konturerna till Världsstaten träda fram. Och när den så
småningom får allt fastare form, får allt mer makt, då
garanteras freden, då stabiliseras människors och varors värde,
och då behöver vi inte längre bekymra oss om pengar. Var
och en av oss kommer att garanteras en bra levnadsstandard, och så
länge våra behov och önskningar är rimliga och i harmoni
med nästakärlekslagen, så kommer vi med lätthet att
kunna infria dem. Då lever vi nämligen i ett samhälle som,
tvärtemot nu, har ett genuint intresse av att vi var och en bejakar
våra personliga intressen och talanger, som i förlängningen
kommer alla levande väsen på jorden tillgodo.
Lika overkligt som det kan verka, dels att Världsstaten blir en
realitet, dels att en så stor maktapparat kan genomstrålas
av kärlek till alla levande väsen, lika främmande kommer
den vardag vi nu lever i att te sig för oss när vi om ett antal
inkarnationer lever i Jordens Förenade Stater, i full harmoni med
allt levande. Utan vapen och dödsfruktan, utan köttätande
och vivisektioner, utan tullmurar och räntor, men med rena energikällor,
tid för konst, musik och studier, möjlighet att resa vart vi
vill genom vårt världsmedborgarskap, och vetskapen om att varje
nyfött barn är välkommet till ett nytt jordeliv. Det är
ett mäktigt frö vi nu bär inom oss, som vi måste vara
rädda om.
* Informationen om mynten mm fann jag i Tomas Kroksmarks bok Didaskolos.