KAN ANDLIGHET OCH DEMOKRATI FÖRENAS?

av Max Käck

I sin artikel i detta nummer av Ny Kultur framhåller Václav Havel att demokratiseringen av världen måste ske tillsammans med ett sökande efter den gemensamma existentiella grunden för alla människor. Demokrati är med andra ord beroende av andlig medvetenhet.

Men många rörelser som vill ge människor ett andligt perspektiv på livet har sekteriska och auktoritära tendenser som kan vålla stor skada, vilket Pia Hellertz beskriver i sin artikel. Detta visar att andligheten på samma sätt är beroende av demokrati. Det gäller alltså för oss att få dessa två att fungera tillsammans.

I den diagnos av världens tillstånd som Martinus gör i första kapitlet av Livets Bok I skriver han att "inget mindre än en alltigenom ny, andlig världsimpuls i grunden kan avhjälpa världens nöd". Människors andliga föreställningsvärldar runt om på klotet skiljer sig mycket från varandra i sin form, eftersom deras religioner är starkt präglade av att människor i olika världsdelar har olika erfarenheter och levnadsvillkor. Eftersom en ny andlig grundval som skall kunna leda till fred och välstånd för alla människor måste vända sig till alla, både i öst och väst, nord och syd, måste denna nya andliga grund vara en lära som kan förstås och studeras av människor oberoende av deras bakgrund. Det kan inte vara en andlig riktning som har blivit populär för att den är västerländsk eller österländsk, för att den bygger på ett visst folkslags traditioner eller en viss känd lärofaders tankar. Den måste helt enkelt utgöra förklaringar av erfarenheter och fakta som alla kan förstå. Den kan, skriver Martinus i st. 90, Livets bok I, "endast vara en övertygelse, som har auktoritet därför att den är analysen av ett faktum, som har sin rot i jordmänsklighetens dagliga liv och verkliga erfarenheter." Den måste med andra ord vara en vetenskap, inte en tro.

Många människor känner allt mer att en sådan global andlig förnyelse behövs. Därför dyker det också upp många andliga rörelser och sekter i vår tid, och många anser att den s.k. nyandligheten eller new age är den nya tidens religion. De nya andliga riktningarna är dock inte alltid så samhällstillvända, och frågan om demokrati och hur denna skall förenas med ett andligt sökande är därför inte särskilt uppmärksammad. Hos Martinus är däremot samhällsfrågorna rikligt behandlade, och det kan därför vara intressant att se lite på hur andlighet och demokrati samverkar i hans världsbild.

Demokrati är frihet

När Martinus beskriver människans utveckling, talar han om hur hennes kärleksförmåga växer och hur hon i allt större utsträckning börjar sätta rätten före makten. Nästakärleken är enligt honom ett inre behov att glädja och tjäna sina medmänniskor genom ett osjälviskt handlande, fritt från varje tanke om vad man kan få i gengäld. Det är detta som är det äkta gåvogivandet: att ge fri, att frigöra sina medmänniskor med osjälviskt givande. Den nya värld där rätten står över makten är därför en frihetens värld skriver Martinus i boken Gåvokultur, kap. 6, och "det första någorlunda synliga resultatet av en sådan frihetsatmosfärs inverkan på det av de djuriska makttraditionerna bundna jordmänskliga samhället är det vi idag kallar 'demokrati'."

Demokratin kan enligt Martinus bara ha allkärlek eller "hellre ge än ta" som fundament, och den är inte fullständig förrän den är helt global. Det räcker inte med att ha ett demokratiskt statsskick om staterna på det internationella planet använder makt i stället för rätt i sitt umgänge (Livets Bok IV, st. 1508, 1514-16). Ett hinder för internationalism är att den religiösa grundvalen för människors tänkande och handlande är lokalt präglat. De s.k. världsreligionerna har visserligen som syfte att spridas över hela världen, men kravet på företräde före varandra gör att de lägger krokben för sin egen internationalism.

Öppen och fri information

Dagens demokratiska samhällen i den västliga sfären kännetecknas inte bara av de traditionella institutionerna som parlamentarism, allmän rösträtt, yttrandefrihet, religionsfrihet o.s.v. Något som får allt större betydelse är den informerande och granskande funktion som journalister och media har. Journalistiken har också ibland kallats för "den tredje statsmakten" (efter den lagstiftande och den dömande). När de ryska journalisterna inför presidentvalet medvetet rapporterade på ett partiskt sätt för att på sitt sätt bidra till att kommunisterna inte skulle få makten, så togs detta av många som tecken på att den ryska demokratin är omogen. Även om granskningen i media av makthavare och politiker ibland kan tyckas gå till överdrift (som i den senaste tidens många "affärer"), är det ingen tvekan om att den är en nödvändig samhällsfunktion i en tid av avtagande auktoritetstrogenhet. Genom denna minskas riskerna för korruption, maktmissbruk och svågerpolitik. Det är ju just avsaknaden av öppenhet och fri diskussion som gör vissa sekter farliga (se Pia Hellertz artikel). Martinus pekar i st. 1510-11 Livets Bok IV på att diktaturens ande fortfarande överlever i religiösa sammanhang, i föreningar och politiska partier och genom den makt som utövas av kapitalägare. Han framhåller på flera ställen att individens rätt att tänka fritt och att avvika från överhetens meningar är nödvändig för den intellektuella och moraliska utvecklingen, och att det är just detta som gör demokratin överlägsen diktaturen (t.ex. st. 1506, 1509). Genom att politikerna måste rätta sig efter människors meningar kan individen börja påverka samhället "med sina önskningar eller krav, sitt ris och ros." (st. 1513)

Martinus uttrycker sig alltså mycket positivt om yttrandefrihet, debatt och rätten att kritisera makthavare. I Gåvokultur, kap. 6 är detta formulerat på ett mycket koncentrerat sätt:

Eftersom vägen till utveckling av all intellektualitet och kultur går genom friheten att tänka, friheten att kritisera, vilket vill säga påpeka brister och fel, friheten att lägga fram idéer och uppfattningar som inte precis ligger inom den auktoriserade horisonten eller det som blivit officiellt skick och bruk, samt den absoluta friheten att med sin rösträtt fritt och öppet vara för eller emot varje framlagt förslag i statsledningen eller samhällsordningen, så kommer ingen diktatur någonsin att kunna bli en verklig kulturstat, eftersom den ju blott existerar genom att fängsla eller inskränka friheten för den intellektualitet som är den absolut oundgängliga livsnerven, impulsen eller det orubbliga fundamentet för varje verkligt civiliserad kultur.

Fri forskning i livet

Hela Martinus verk genomsyras av en obegränsad tolerans mot oliktänkande. Det är just den frihet som kommer sig av att det inte finns något medlemskap, några auktoriserade ledare eller något krav på att tro på allt Martinus skriver, som många upplever som det mest sympatiska med Martinus Kosmologi. I st. 15, företalet till Livets Bok, skriver Martinus att läsaren inte på något sätt kommer att bli dogmatiskt bunden av Livets Bok. "Tvärtom skall den skänka honom all möjlig inspiration till att i full frihet tänka själv, arbeta själv och ytterligare att själv, av egen, fri vilja, söka sin kunskap i vilken annan bok som helst eller från varje tänkbar källa...." Martinus inbjuder alla att fritt granska hans tankar och resonemang och ta till sig det man finner vara riktigt. Ja, han uppmanar oss rent av att inte tro på det han säger utan att pröva det mot våra egna erfarenheter. Det är detta granskande förhållningssätt som gör att man kan tala om andlig vetenskap, eftersom granskning av fakta och teorier är det centrala i allt vetenskapligt arbete. Om man inte tillåter granskning och ifrågasättande i en verksamhet, kräver man faktiskt blind tro.

Jag understryker detta särskilt eftersom ordet granskning har en synonym som har en dålig klang i mångas öron. Jag tänker på ordet "kritik" som faktiskt betyder detsamma men som ändå ibland väcker betydligt mera negativa känslor. Få människor tycker väl om att höra på kritik av något man sagt eller gjort. Men vad är det egentligen som gör att man upplever kritik så?

Frigörelse från materialism och skuldtänkande

Att man ibland känner sig kränkt eller hotad av kritik beror faktiskt på att vi i så hög grad fortfarande är materialister. Vi har fortfarande en stark tendens att identifiera oss med vår roll, vår position, våra handlingar och våra tankar. När åsikter eller fakta framkommer som ifrågasätter något av detta känner vi oss hotade till själva vår existens. Men kosmiskt sett är vår existens som levande väsen inte beroende av vare sig vår roll bland andra människor eller våra nuvarande tankar och erfarenheter. Kosmiskt sett är vårt innersta väsen höjt över allt sådant - och tack vare reinkarnationen har vi genom utvecklingen säkert ivrigt pläderat för de mest diametralt olika åsikter.

Något av det viktigaste för att uppnå ett fredligt samhälle är att man förstår ödeslagen och det "ondas" roll i livet. Det är detta som skall få oss att förstå att förföljelser och krig är ologiska och brott mot kärlekslagen. När det uppstår en obehaglig situation vill vi av gammal vana ofta skylla på andra, men om vi vill öva oss att skapa fred måste vi också träna oss i att inte reagera så, utan att i stället fråga oss vad det är i oss själva som gör att situationen uppstår. Detta gäller naturligtvis också när kritik riktas mot oss. Om man tar emot den med ett martyrmedvetande, eller genom att bli arg och ledsen är man medverkande till att skapa en obehaglig situation, som i framtiden kanske gör att den andre personen håller inne med sina tankar.

Naturligtvis måste man ta största möjliga hänsyn till att det är svårt att "skilja på sak och person" och att människor därför lätt kan såras av alltför öppenhjärtigt meningsutbyte. Men om man skall kunna skapa en atmosfär där det är tillåtet att tänka fritt och fritt framföra sina meningar, måste insikten finnas att kritik och oöverensstämmelser bara drabbar åsikter och handlingar - inte det levande väsendet som finns bakom dem. Det är bara i en sådan atmosfär som utveckling och växt kan ske i längden, och man kan tala om att verklig demokrati förenas med andligt arbete.

Ett kreativt klimat

Martinus framhåller att demokrati eller diktatur inte är en fråga om politiskt system - det är en utvecklingsfråga. Hur väl demokratin fungerar beror av samhällsindividernas förmåga att visa tolerans, förståelse och inlevelse i andras upplevelser. Varje individ måste i en idealisk demokrati kunna känna sig välkommen och accepterad med alla sina brister och förtjänster och uppleva att man har lov att uttrycka sig och skapa utifrån sin egen begåvning och sina egna behov. En missuppfattning som försvårar detta är att många tror att man kan ändra andras inställning genom argumentation, debatt och analys. Därför försöker man ofta genom diskussioner som ibland urartar till verbala krig, få motparten att se saken på det sätt man själv gör. Men ens åsikter och upplevelser är helt och hållet baserade på egna självupplevda erfarenheter och kan därför inte ändras med viljan, bara med nya livserfarenheter - och sådana diskussioner leder därför nästan aldrig till avsett resultat.

Särskilt obehagliga blir sådana debatter när det smyger sig in självdyrkan och fåfänga som förleder kontrahenterna att övervärdera den egna uppfattningen just därför att den är deras egen. Om man är ute efter att finna det riktiga eller sanna i en fråga är det ju inte viktigast om det är jag själv eller någon annan som har lösningen. För att inte skapa förtryck av andras meningar måste konkurrensinstinkter och fåfänga vara övervunna i en sådan grad att alla som vill kan få sin mening hörd på lika vilkor.

Demokrati kräver mognad

Det är just det vetenskapliga förhållningssättet, det fria kreativa forskandet i livet som är kännemärket för Martinus Kosmologi, som skiljer den från andra nya andliga riktningar och som gör att den är hundra procent demokratisk. För att kunna tala om ett verkligt sanningssökande måste det finnas en förmåga att se sanningen var den än kommer ifrån, och vare sig den bekräftar ens egna ståndpunkter eller inte. En tillåtande, fri och kärleksfull atmosfär är är därför A och O. Inom en verksamhet som har som ambition att utgöra ett frö till en kommande mänsklig världskultur kan man inte som fallet är i sekteriska rörelser ha outtalade eller uttalade regler som förhindrar det fria kreativa meningsutbytet. Kravet på yttrandefrihet får naturligtvis inte vara mindre här än i det materialistiska samhället.

I Martinus Kosmologi förenas alltså demokrati med andlighet genom tolerans. En tolerans som bygger på att man har förstått att man själv skapar sitt öde och att man inte är identisk med sin kropp eller sin tankevärld som den är beskaffad just nu. En tolerans som skapar en öppenhet och ett välkomnande klimat för alla impulser och kreativa infall som strömmar i människors medvetanden. Naturligtvis följer med detta också att djuriska tendenser som maktbegär, fåfänga och äregirighet måste vara någorlunda bemästrade. I en atmosfär som skapas av denna inställning kan individen utvecklas på sina egna vilkor, i sin egen takt och i den riktning han eller hon själv önskar. Genom att försöka skapa en sådan atmosfär kan vi få en försmak av den fria andens värld som är utvecklingens mål.

< < Tillbaka     < < Startsidan