KÄRLEK + LOGIK = SANT

av Max Käck

"Kär och galen" brukar man säga om någon som "råkat ut för kärleken". Och förälskade människor beter sig ju inte alltid logiskt. Men förälskelse är inte detsamma som kärlek, trots att vi ofta använder båda orden för samma tillstånd. Att det är så håller nog de flesta med om som tänkt på saken. Men Martinus går ännu längre när han analyserar begreppet kärlek.

Kärlek är samma sak som logik säger han, och motsatsen till förälskelse.

Att Martinus kallar sin lära för en "kärleksvetenskap" är inte svårt att förstå när man ser vilken grundläggande betydelse han tillmäter kärlek i sin världsbild. I sin artikel i detta nummer av NY KULTUR skriver han t.ex. att det är kärleken som håller elektroner och planeter i sina banor, och att det bara är den som kan skapa fred på jorden. Redan detta visar att han med "kärlek" menar något annat och mycket mer än vad de flesta människor gör när de använder detta ord. Normalt besjungs och omtalas kärleken i samband med att någon upplever sig ha funnit "den rätta" partnern av motsatt kön. Även när det gäller moderskärlek och liknande håller sig kärlekens räckvidd inom familjens krets. När det gäller flyktingar, fattigdom, svältande barn i fjärran länder osv talar vi kanske hellre om "socialt ansvar", "humanitet" eller "välgörenhet". Men när Martinus talar om "äkta kärlek" eller "verklig kärlek" utvidgar han begreppet till ett kosmiskt perpektiv. Kärlek är enligt honom en grundläggande egenskap i hela världsalltets uppbyggnad. Den är själva fundamentet för vår existens och den centrala drivkraften bakom upplevelsen av livet. Och den är identisk med begreppet logik. I sjätte bandet av Livets Bok finner vi en motivering:

Vad har kärlek med logik att göra?

"Varje skapelse som är hundraprocentigt logisk, är också hundraprocentigt fullkomlig. Med en fullkomlig skapelse skall man här förstå en förändring av materien eller en sammansättning av materien i en sådan form, att den i sitt slutfacit blir till glädje och välsignelse för levande väsen. Det är detta som är den ursprungliga meningen med varje skapelse. Ett hus, en bro, en järnväg, en maskin, en ångare, en bil, ett flygplan etc. uppfyller logiska ändamål. Men då ändamålet sålunda är logiskt, d.v.s. nyttigt, så är dessa företeelser i sig själva medel som skapar behag. De gör livet lättare. Men därigenom blir de ett slags vänlighetsbevis och alltså till sin kosmiska natur uttryck för kärlek. Kärlek och logik blir således i verkligheten identiska begrepp." (st. 1954)

Men för att man skall kunna tala om logik krävs det ytterligare något. Skall man kunna skapa något som uppfyller ett föregående syfte måste materialet för skapelsen reagera eller fungera lagbundet om syftet skall kunna uppfyllas. Och lagbundenhet är också liksom kärlek och logik en hörnsten i Martinus världsförklaring. Det är materiens lagbundenhet som gör att vi kan lita på att ingredienserna i sockerkakan och byggmaterialet i t.ex. våra hus fungerar som vi förutsett och inte ger oönskade resultat så att katastrofer uppstår. Lagbundenheten gör att vi kan tala om orsak och verkan och att vi kan ha förhandskunskap om verkan om vi känner orsaken. Inom de områden där vi har mest erfarenhet ifrågasätter man vanligtvis inte att lagbundenhet och därmed orsak-verkan-samband råder. Det Martinus slår fast och som får långtgående konsekvenser är att alla skeenden, både fysiska och mentala (vilket i en viss mening är samma sak), följer orsak-verkan-mönstret.

Kunskap och fri vilja

Det är lagbundenheten vi har att tacka för att vi kan skaffa oss kunskap. Eftersom varje handling alltid ger samma resultat under i övrigt lika förhållanden kan vi lära oss hur vi bör skapa för att uppnå det vi önskar. När det gäller att bygga broar och hus är ju detta helt uppenbart, men det gäller i lika hög grad våra relationer, vårt känsloliv och vår upplevelse av livsglädje. Vi kan i varje situation handla på ett sätt som skapar mer obehag eller mer behag: vi skapar hela tiden gott och ont för vår omvärld och får också själva uppleva gott och ont ifrån andra. Vi har med andra ord frihet att handla, men får alltid ta konsekvenserna av handlingarna.

Partiskheten skapar livets mörker

Martinus ägnar mycket plats i sitt verk åt att visa hur den enpoliga sexuella strukturen är grundorsaken till all intolerans, egoism och fiendskap, och därmed till allt vi brukar kalla "det onda". Jag kan inte återge dessa resonemang i denna lilla artikel, utan får hänvisa till Livets Bok. Men för att sammanfatta det kort kan man säga att detta att vi känner åtrå för vissa varelser (det motsatta könet) och är konkurrenter med andra (det egna) är något som genom utvecklingen i djurriket får oss att se på allting omkring oss ur ett partiskt perspektiv. Det är bara vissa varelser, nämligen de av den egna arten som är av motsatt kön, som kan skänka oss ljus och behag i djurets värld av kamp och död, och det är bara med dem som släktet kan fortplantas och livet rent fysiskt kan utsträckas över dödens gräns. Lyckan över att uppnå ett möte då en harmonisk förening med en individ av motsatt kön sker, är så stor för det enpolade väsendet, att det av människor i allmänhet beskrivs som det allra högsta i livet och att det därför också fått bära epitetet "kärlek". Det finns alltså ingen anledning att förringa betydelsen av förälskelsen (som den borde kallas) och det är inte heller för att göra det Martinus kallar förälskelsen för egoistisk och partisk.

Denna partiskhet genomsyrar efterhand medvetandet så starkt att mer eller mindre allt vi upplever kommer att ses utifrån vår egen position vilken nytta eller skada vi kan ha av det. Dessutom är djurrikets betingelser sådana att våra behov måste tillfredsställas på andras bekostnad. På detta sätt uppstår lidandet och mörkret i världen. Men ju mer vi själva får uppleva de obehagliga konsekvenserna av ett egennyttigt sätt att vara, desto mer uppstår också strävan att skaffa sig kunskaper och färdigheter för att kunna skapa "det goda".

Att handla gott är rätt

Människan är i dag i accellererande hastighet i färd med att "lära sig skilja på gott och ont" som skapelseberättelsen uttrycker det. Det har vi gjort sedan vi började tänka, men idag ger oss våra kunskaper och vår teknik möjligheten, ja tvingar oss rent av, att göra det allt snabbare och effektivare. Men människan har ännu inte förstått så mycket av världen att hennes gränsdragning mellan kärlek och logik försvunnit. I stället skiljer man ofta skarpt mellan teknik och humaniora, mellan kunskaper om den "objektiva verkligheten" och humanitet och medkänsla. Ett uttryck för detta är t.ex. att man hävdar att kunskaper om naturen aldrig kan vara riktningslinje för hur man bör handla i moraliska frågor. Världen är moraliskt neutral tror man. Här har Martinus en avvikande åsikt: världen är inte neutral den är god! Eftersom orsak-verkansambandet även råder på det mentala området (så att en handling alltid skapar behag, obehag eller något däremellan för levande väsen, och att denna verkan alltid kommer att få upplevas av den som utförde handlingen), kan ingen handling som skapar lidande för andra i sitt slutresultat vara till godo för mig själv. Något "ändamålen helgar medlen" finns med andra ord egentligen inte. Och eftersom vår djupaste önskan är att uppleva behag är därför kärleken till nästan alltid logisk.

Vår vana att skilja mellan å ena sidan medkänsla och humanitet och å andra sidan förmågan att konstruera ting som uppfyller ett visst ändamål, dvs skilja på kärlek och logik, beror alltså på att vi ur vårt materiella perspektiv inte kan se att det finns en högre logik: att vårt öde och vår livsupplevelse är lagbundna, att vi har ett evigt liv och utvecklas genom många fysiska liv och att vi själva skapar vår framtid. Därför behövs också just en kärleksvetenskap som kan skapa det perspektiv på livet som förenar kärlek och logik, känsla och intelligens.

Logiken i det ologiska

Men om världen är god och allt är logiskt, varför finns det då överhuvudtaget ett tillstånd där människan handlar partiskt, egoistiskt och ologiskt? Martinus svar på detta blir, att om det inte funnes möjlighet att handla ologiskt och kärlekslöst skulle vi aldrig kunna bli medvetna om världsalltets kärlek och logik. För att vi överhuvudtaget skall bli medvetna om att vi själva och omvärlden existerar måste vi få praktisk erfarenhet av det s.k. onda. Denna erfarenhet skapar drivkraften bakom våra ansträngningar att förstå världen, samtidigt som den utvecklar vår inlevelseförmåga i andras medvetanden. Allt lidande vi upplever bidrar alltså till att vi utvecklas, dvs att vårt handlande och vårt sätt att tänka blir mer och mer logiskt och kärleksfullt. Detta är meningen med det s.k. onda. Och det betyder, fortsätter Martinus, att även existensen av det s.k. onda självt är logisk och har ett kärleksfullt ändamål!

Ju mer vi utvecklas i riktning mot humanitet, kärlek och tolerans, desto mer undermineras vår partiskhet, och desto mer ökar vår förmåga att älska även de som skapar lidande för oss. Och ju mer vi förstår att lidandet och umbärandena även om de i upplevelseögonblicket kan vara nästan outhärdliga ändå är en tillgång för livsupplevelsen i sin helhet, desto mer kan vi förstå livet utifrån Guds eget perspektiv. Vår kunskapsupplevelse höjer sig över vår individuella, lokala horisont till den kosmiska. Och det är bara en opartisk, oegennyttig kärlek till det levande i vår nästa som kan åstadkomma detta. Den sanna, osjälviska kärleken är faktiskt en helt ny förnimmelseförmåga som öppnar helt nya perspektiv. Genom att vi lär oss det svåraste av allt att tolerera intoleransen och älska dem som uttrycker den raserar vi de barriärer som skiljer oss från det levande i världsalltet, och som förhindrar oss att se vilka vi egentligen är.

Kärleken är ett uttryck för vår djupa samhörighet

Den absoluta och slutliga sanningen om världen finns inte nedskriven eller inristad någonstans den är världen i sig själv. Därför kan man inte förstå världen om man inte bejakar den, tolererar den, ja älskar den. Och det räcker naturligtvis inte med att bejaka det som är behagligt och smeksamt, allt spelar med i vårt livsödes symfoni hur disharmoniskt det än ter sig i nuet. Man behöver självklart inte ge sitt samtycke till omoraliska handlingar men vår uppgift är att älska deras upphov. En människa är inte identisk med sina handlingar, och det gäller därför att skilja på sak och person. Och ju bättre vi lyckas med detta, desto närmare kommer vi den djupaste av universums hemligheter: alla levande väsens djupa samhörighet i kraft av sitt innersta upplevande centrum. Jag skall inte gå in på den både logiska och vackra analys Martinus gör av det levande väsendet. Den utmynnar dock i att alla innerst inne har samma andliga anatomi vare sig vi är människor, djur, växter eller något annat. Och den visar också att alla levande väsen hör samman på ett så djuptgående sätt att man verkligen kan tala om universum som en enhet. Denna enhet är så fundamental att Martinus talar om vår individuella avskildhet som "en tänkt motsättning till den absoluta verkligheten". Och denna enhet är ytterligare en bekräftelse på kärlekens logik:

"Den absoluta verkligheten framträder alltså i väsendenas förnimmelseområde som en dragning mot andra levande väsen. Det är denna dragning, som i sitt högsta framträdande yttrar sig som den verkliga och absoluta sympatin eller kärleken. Det är därför som denna kärlek hos väsendena skapar en längtan eller lust att glädja och smeka andra levande väsen. Den är i själva verket, fastän väsendena själva inte vet om det, ett igenkännande av vårt jags identitet med våra medväsens jag och det därpå baserade gudomliga släktskapet eller vår kosmiska familjesamhörighet med allt levande." (Livets Bok VII, st. 2477)

Den verkliga bristvaran

Vad är då kontentan av allt detta? Ja, kanske det att vi ännu inte riktigt förstått kärlekens väsen. Kanske att vi noggrant behöver studera vad kärlek egentligen är. För det Martinus beskriver är (enligt vad han själv säger) inte bara en vacker teori eller en uttänkt utopi, utan en beskrivning av verkligheten såsom den är i sig. Och konsekvensen av hans förklaring är ju att alla våra konflikter och problem beror på en enda sak: brist på kärlek vare sig det gäller kriget i f.d. Jugoslavien, konflikterna i mellanöstern, den ekonomiska krisen, våra eventuella problem på arbetsplatsen, i våra relationer eller något annat. Vi måste lära oss förstå att alla handlar efter sina förutsättningar och att allt vi möter har ett existensberättigande. För genom att förstå kan man lära sig förlåta, och förlåtelse är en förutsättning för att älska. Och vi måste förstå att vi själva skapar vår upplevelse av ont och gott. För så länge vi tror att det vi upplever som obehagligt har sin orsak i den andre kan vi inte älska denne.

Martinus kärlekslära innebär ett radikalt perspektivskifte när det gäller hela vår verklighetsuppfattning. Den kärleksförmåga som han talar om och som håller på att utvecklas i oss är minst lika varm och blodfull som någonsin de kärleksupplevelser vi redan har. Det kan vara svårt att föreställa sig att vi en gång kommer att längta efter att intimt beröra, kyssa och smeka samma människor som just nu upplevs som erotiskt neutrala, personer som vi tycker är elaka eller motbjudande, eller människor av det egna könet. Men Martinus är säker på att en dag kommer vi att göra det eftersom det ligger i vår natur! För den som vill arbeta för att utveckla sina mänskliga sidor finns det mycket att göra. Och eftersom hela livet och vårt öde strävar efter att skapa om oss till verkligt mänskliga människor, kan man räkna med att sådana ansträngningar också kommer att krönas med framgång.

< < Tillbaka < < Startsidan