KOSMISK UTBILDNING

Denna utbildning till kosmiskt medvetande äger rum på två helt olika sätt: dels genom en teoretisk vägledning, dels genom ett rent praktisk tillägnande av erfarenheter, alltså antingen genom ett medvetet studium eller genom ett mer eller mindre omedvetet tillägnande av erfarenheter genom livsupplevelsens påverkningar. Och det är det självupplevda erfarenhetstillägnandet som är det viktigaste.

Det medvetna tillägnandet kan ju ske bl. a. genom vårt studium av Martinus kosmiska analyser. Det är ett teoretiskt tillägnande av en annan persons kunskaper, ett kosmiskt medvetet väsens erfarenheter omformat till ett för oss läsligt språk, i ord och meningar. Det är ett annat väsens självupplevda vetande som överförs till oss. Man är i nära kontakt med hans höga kunskaper och insikter när man läser hans böcker. Det är här man verkligen möter människan Martinus och kan dra nytta av hans väldiga vetande.

Mötet med den andliga vetenskapen ­ eller vilket som helst annat mötes förlopp ­ är helt beroende av den teoretiska kunskap vi tidigare har tillägnat oss, och de praktiska eller självupplevda erfarenheter vi tidigare har gjort.

Grundpelaren i Martinus kosmologi

För många kan det vara svårt att förstå det som är själva grundpelaren i Martinus analyser, nämligen de tre X:en, där X1 är jaget ­ den fasta punkten ­ , X2 skapar- och upplevelseförmågan, och X3 är det skapade, dvs organismen och det den skapar. Men genom vår teoretiska kosmiska utbildning kan vi komma fram till att det bara existerar detta "något som är" ­ det Martinus kallar X1 eller "något nr 1", och att vår upplevelse eller syn av "något nr 1", dvs synen eller upplevelsen av allt som existerar i världsalltet, allt vad vi kan förnimma, är illusioner, men att existensen av själva synen är absolut verklighet.

Martinus visar oss således att ett ting och synen av tinget inte är det samma. Tinget är orsak till synen och kan inte vara identisk med synen av tinget. Tinget och synen av tinget är två olika saker. Han säger att den syn som gudomen och gudasonen har "av sig själv", kosmiskt sett, är illusioner. Han uttrycker det på följande sätt:

"När "något nr 1" därför "ser sig självt", är denna"syn" och detta "något" två skilda saker. Men då det, som vi redan vet, blott existerar "något nr 1", blir "synen" av detta "något" en illusion. Denna illusions existens är alltså en realistisk verklighet. Det illusoriska hos det här nämnda "något som är" blir därför dess framträdande som en detaljerad analys av "något nr 1". Det är detta framträdande som är något helt annat än det ser ut att vara. Det ser ut att vara verkligt men är overkligt, i det att "något nr 1" är höjt över varje form av analys utom detta att det är "något som är".2

Den enda absolut fasta punkten i tillvaron

Det Martinus vill meddela oss är att det kosmiskt sett endast existerar det första "något", detta "något som är", alltså allt som finns i universum: vintergator, planeter, moln, berg, människor, djur, växter osv, i motsättning till "intet". Om vi säger att det existerar "icke-något", så utplånar vi därmed också vår egen existens. "Något nr 1" är därför det första säkra eller orubbliga vi kan komma fram till. Det existerar något varifrån all skapelse utgår. Andra har kommit fram till samma säkra fundament. Moses hörde vid den brinnande busken Guds stämma: "Jag är den jag är". Immanuel Kant kom fram till: "Das Ding an sich", som väl kan översättas till "själva tinget", och Platon talar i förbindelse med själens odödlighet om "den första igångsättaren", som sätter igång all rörelse. Det här är bara andra uttryck för samma "något" som är Martinus beteckning på den absolut fasta punkten i tillvaron.

Martinus förklarar vidare att allt annat hör hemma i illusionernas värld. Han säger att uttrycket "något som är" täcker världsalltets absolut allra högsta eller första analys, och att det är den kosmiske forskarens första realistiska eller absoluta facit, som täcker både hans egen och världsalltets högsta analys. Han skriver: "Och med den rätta upplevelsen av detta och den därav följande fullständiga förståelsen av denna livets högsta analys är grunden lagd för hans egen odödlighetsupplevelse, och synen av hans egen absolut eviga existens har börjat bana sig väg fram till hans vakna dagsmedvetande"3 Från denna fasta punkt, "något nr 1", eller "jaget" kan vi nu betrakta utvecklingsspiralens olika riken och vår egen placering mitt i en miljonårig kosmisk utbildning, där vi efter otaliga kroppsbyten, reinkarnationer, kommer fram till vårt närmaste mål: kosmiskt medvetande.

Från växtriket till dagens moderna människa

Utbildningen eller resan började långt tillbaka i växtriket. Växtväsendet har inget medvetande om sig själv eller sin odödlighet. Den tidigare kunskapen härom, som väsendet hade i de höga andliga världarna, har genom denna kunskaps övergång till automatfunktion lämnat väsendets dagsmedvetande, och här i sin fysiska tillvaro påbörjar det återskapandet av sin kunskap om sig själv och världsalltet. I denna nya spiral är växten omedveten rent fysiskt, bortsett från ett aningsmedvetande med vilket den kan skilja, eller "ana" skillnaden mellan behag och obehag. När väsendet övergår till att bli djur kan det dagsmedvetet uppleva behag och obehag, välbefinnande och smärta, men det förnimmer eller upplever i början av djurriket endast en yttre värld och alls inte sig själv. Senare, allt eftersom det utvecklas vidare, upplever det sig själv som avskilt från omgivningarna, från den yttre världen som "jag" och "det". Men t. ex. kattungar som leker med sin egen svans upplever fortfarande något av dem själva som en yttre värld. "Jag och det"-upplevelsen kommer på ett senare steg. När väsendet har blivit ett högre utvecklat djur, dvs en jordisk människa upplever det visserligen en jag-känsla och säger "jag såg, jag hörde, jag upplevde" osv, men föreställer sig fortfarande vara identiskt med sin organism och har fortfarande en "jag och det"-upplevelse: jag och de andra. När vi säger "jag" menar vi kroppen med två armar, två ben osv och när denna kropp går sin upplösning till mötes så existerar "jag" och mina föreställningar inte längre.

Teoretiskt odödlighetsmedvetande

Vid denna punkt befinner sig många moderna människor idag. Men härefter kan vi ta nästa steg och kan nu med större intellektualitet och en mera utvecklad human förmåga inse och uppleva att "jag" är en sak och min kropp och mitt medvetande något annat. Vi kan inse att "jag" inte är identiskt med min kropp och heller inte identisk med mina tankar och handlingar. "Jag" är höjt över min kropp, likaledes som "jag" existerar både före och efter mina skapelser. Vi blir således teoretiskt medvetna om vår egen odödlighet och livets eviga vara, och från detta höga stadium, alla tings fasta punkt, rör vi oss nu med visshet om vår egen odödlighet fritt i illusionernas värld, där själva livsupplevelsen äger rum på livets scen. Där lär vi ­ i synnerhet genom våra misstag och genom vårt felaktiga tänkande ­ känna livets logik och lagbundenhet, här i rörelseoceanen, motsättningen till den fasta punkten, jaget eller det absoluta.

Det är allt det smärtsamma och lidandesfyllda som är den andra och praktiska delen av vår kosmiska utbildning. Det är här vi konfronteras med verkligheten och får läst korrektur på vårt sätt att tänka och handla. Korrektionerna, lidandena, är således något obetingat gott, det Martinus kallar "det obehagligt goda", och som bildar den jordmån ur vilken livet kan växa fram eller skapar den kontrast utifrån vilken välbefinnande, lycka, glädje och salighet kan upplevas.

Vi återupptäcker bönen

Ofta kan lidandena i vår värld vara så många eller så oöverskådliga att vi måste ha hjälp. Om då inte hjälpen finns i vår närmaste fysiska omgivning, finns det alltid hjälp att få från den kraft, vilken liksom vårt eget jag alltid är osynligt närvarande, och varigenom vi kan finna lösningar eller i alla fall tröst och uppmuntran. Vi kan med andra ord hänvända oss i bön till Gud. I Martinus lilla bok Bönens mysterium genomgår han bönens natur och teknik och analyserar också den av Jesus formulerade bönen "Fader vår", som för många människor kanske är en oförståelig ramsa, men som visar sig vara en logisk, ändamålsenlig hänvändelse till Försynen. Den är inte en privat bön, men en global bön, som därmed också inkluderar oss själva. Den talar om Fader vår , inte Fader min, och giv oss idag och inte giv mig idag mitt dagliga bröd, och förlåt oss våra skulder osv. Bönen gäller helheten, hela mänskligheten och är till sin natur osjälvisk. Och för att uppfyllas måste vår bön vara osjälvisk och gälla helhetens väl. För att bli uppfyllda måste våra privata böner vara av samma osjälviska natur och inställningen måste vara att Guds vilja skall ske. Vid en viss tidpunkt i vår kosmiska utbildning återupptäcker vi bönen som en oumbärlig källa till hjälp.

Martinus analyser - en bruksanvisning för livet

Martinus kosmiska analyser är ju på samma sätt en källa till hjälp eller ett redskap. De är inte ett mål i sig själva, men en vägledning för vårt sätt att vara. Hans verk är en praktisk handbok, en bruksanvisning för livet, och är i verkligheten en moralisk vägledning. Ursprungligen tänkte jag kalla den här artikeln för "Moralisk utbildning", men avstod från det eftersom ordet moral inte har någon god klang i vår tid. Och ändå är det som vi sysslar med först och främst moral. Martinus definierar moral så här: "Moral är alltså en begynnande vägledning i att behärska tankeklimaten, på samma sätt som "vetenskapen" är en begynnande vägledning i att behärska de fysiska "klimaten". "Moral" utgör principiellt detsamma för tankeskapandet som "vetenskapen" utgör för det fysiska skapandet." Vidare skriver han: "är vetenskapen en vägledning till kunskapen om sanningen i fråga om de fysiska klimaten eller orsaken till de yttre företeelserna, medan moral är en vägledning till kunskapen om sanningen i fråga om "tankeklimaten", vilket vill säga de inre själsliga rörelserna eller viljebefordrande föreställningarna. Av dessa två företeelser, vetenskap och moral, är den sistnämnda den äldsta och mest fundamentala och ­ den evigt förblivande."4

Den moraliska eller kosmiska utbildning som vi är i färd med är således ett återupptäckande av de vetenskapliga moraliska lärosatser som innebär det som också alla tidigare visa personer har talat om för oss, nämligen att vi för att själva få uppleva ett harmoniskt och lyckligt liv måste "älska Gud över alla ting och vår nästa som oss själva", eller som Martinus uttrycker det: vara till glädje och välsignelse för levande väsen.

Praktisk nästakärlek

Några människor har i sin kosmiska utbildning genom human vägledning från profeter och världsåterlösare och egna lidanden genom flera inkarnationer lärt sig den människokärleksfulla inställningen. Albert Schweitzer, Moder Theresa och Pater Pierre har var och en på sitt sätt använt sitt liv till humanitärt arbete, och älskat och tjänat sin nästa. Den allmänna nästakärleksnivån måste vara låg, när det är så anmärkningsvärt att man kan bli världsberömd pga en hållning och ett beteende, som vi alla kunde ha haft om vi hade försökt att efterleva den visdom som redan funnits tillgänglig här på jorden i ett par tusen år. Men det säger givetvis något om att många har humanitet som ett ideal.

Andra som inte är så kända har lärt sig samma sak. En god vän, som arbetar på ett vårdhem, berättade om en dam som var konstant sängliggande, och dessutom blind. En dag frågade han henne vad hon hade för ett liv när hon inte kunde gå omkring och inte kunde se. På detta svarade hon: "Jo, jag ligger ju och lyssnar på radion, och när jag hör om alla olyckorna ute i världen, så ber jag för dem som råkat illa ut." Hon berördes mer av andra olyckliga människors öde än av sitt eget och försökte tjäna sin nästa genom kärleksfulla tankar. Om vi vill försöka praktisera nästakärlek, måste vi se till att få bort en del av själviskheten. Om vi vill vara en kanal för kärleken får den inte vara tilltäppt med ovidkommande självupptagenhet. Den amerikanske filosofen R W Emerson talar i detta sammanhang inte om en kanal, men om ett rör och säger att "fördelen med ett rör är att det är tomt och ihåligt", alltså att det finns en fri passage. Vi måste se till att få oss själva ur vägen om vi önskar att vara något för andra.

En mental helomvändning

Det är bl a detta vi skall lära oss i vårt nuvarande utbildningsförlopp alltså att älska vår nästa som oss själva. Den domedagsepok som vi i detta århundrade lever i, och som troligen kommer att fortsätta in i nästa århundrade, innebär för hela mänskligheten en operation som blir otroligt smärtsam . Den kommer att medföra en 180-graders vändning av våra medvetanden, nämligen från "var och en är sig själv närmast" till att bli "var och en är sin nästa närmast". Lösningen på jordens nuvarande lidandesfyllda tillstånd är inte politik, pengar eller vapen, utan en fullständig medvetenhetsförändring. Martinus skrev 1934 i tidskriften Kosmos: "Jorden skall slungas in i en ny kosmisk bana, där allt som inte är "renhet" och kärlek måste förbli utanför. De starka vibrationerna från Faderns zon upplöser alla detaljer som inte är isolerade i kärlek." Mänsklighetens kosmiska utbildning är inne i en mycket avgörande fas.

Den andliga vetenskapens roll

Under en kort period av denna fas har den jordiska människan i "skolhelgedomarna", universitet och läroanstalter "ätit" så mycket på "kunskapens träd på gott och ont" att hon har "dött döden", som skapelseberättelsen uttrycker det, vilket innebär att hon förnekar sin andliga hemort och tror sig vara ett med materien och menar att självmord kan vara den logiska lösningen på en olycklig situation. Men i den nuvarande fasen kommer hon pga de våldsamma händelserna att åter vakna upp och vid en eller annan tidpunkt i sitt sökande möta den andliga vetenskapen, den förutsagda "hjälparen den helige ande", som skulle föra människan fram till "hela sanningen". "Hjälparen" skulle inte vara en man, utan heliga böcker med sanna, logiska tankar och därmed med "helig" ande.

Naturvetenskapens världsbild är inte hela sanningen, utan utgör med sina tal-, mått- och viktfacit endast brottstycken av helheten. Betraktad från en viss synvinkel är den övertro eftersom man tror på slumpen, big bang och mini-partiklar som lösningen på livets gåta och accepterar inte ett levande upphov till alla naturens logiska skapelser som avslöjar den högsta formen av tänkande och den högsta genialiteten.

En vetenskapsman, full av beundran för sitt eget ämne, uttalade sig nyligen i dansk radio att "matematik är vacker". På samma sätt kan man säga att "Martinus kosmologi är vacker". Den beskriver en detaljerad fullkomlig världsbild i logiska tankekedjor, supplerade med färggranna symboliska teckningar, och visar som slutfacit att "allt är mycket gott", och utgör därmed en helhet i balans. För dem som är på våglängd med den är den vacker som ett konstverk och oerhört inspirerande och upplyftande att arbeta med. Enligt kosmologin garanterar orsak- och verkanslagen att ingen kan lida orätt och ingen kan göra orätt, och livet ger således varje levande väsen total rättvisa. Världsalltets eller helhetens grundton blir därför ­ trots skenbara orättvisor, som blott är oavslutade skapelser ­ den absoluta kärleken.

Den kosmiska utbildningens mål

Allt detta sammanfattar Martinus i sin lilla bok Bönens mysterium, när han beskriver den sista bönen i "Fader vår": "Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet." "Riket" ­ säger han ­ är världsalltet, "makten" är uttryck för Guds fullkomliga styrelse, vilket är detsamma som Guds vilja, och med "härligheten" erkänner den bedjande denna vilja som den mest strålande eller fullkomliga. Martinus skriver sedan att den bedjande människan med denna bön helt och hållet gör sig till ett med Gud, för när hon inser att världsalltet är Guds rike, inser hon samtidigt att det rike vari hennes eget "jag" är centrum är Guds rike, och då makten också är Gudomens, inser hon också att hennes egen viljeföring absolut eller kosmiskt sett är Gudomens, och när härligheten följaktligen också är Guds, frånkänner hon sig själv all rätt att framstå som rättmätigt upphov till allt stort och fullkomligt som hon kan ha frambragt.

Det är förståelsen av detta vårt nära samliv med Gud, detta att "vi lever, rör oss, och är i honom" som skall integreras i vårt medvetande och efter hand bli till automatfunktion. Vi är kosmiskt sett ett med Gud, med världsalltet och helheten. Det är detta som vi måste anpassa vårt beteende till. Vi är alla gudasöner som i vår eviga utveckling är på väg mot vårt nästa mål: att bli "människan som Guds avbild och honom lik". Vi skall därför inte fokusera för mycket på detta att få "kosmiskt medvetande". Det som är utbildningens egentliga syfte är att omforma oss till att bli humana, hjälpsamma, hjärtliga, kreativa, intellektuella och inte minst förlåtande människor, vars största lust det är att vara till glädje och välsignelse för levande väsen, för allt levande. Med andra ord, att älska Gud över alla ting och vår nästa som oss själva. Det är det som är vår moraliska eller kosmiska utbildnings verkliga mål.

FOTNOTER 1. Martinus: Livets Bok II, stk 528 2. Livets Bok II, stk 541 3. Livets Bok II, stk 540 4. Livets Bok II, stk 444