KROPPEN SOM RESERVDELSLAGER

av Viljo Mentu

Frågan om donation av organ har genom Socialstyrelsens kampanj för att få oss att ta ställning fått högsta aktualitet. Flera läsare har hört av sig till Ny Kultur och uppmanat oss att skriva om ämnet utifrån det perspektiv som Martinus Kosmologi ger. Ämnet är komplext och innehåller många svåra moraliska frågor som man inte kan ge enkla svar på. För att få en grund att ta ställning från behöver flera av kosmologins områden belysas. Vi tar därför upp ämnet i två artiklar varav den första som ger en bakgrund i den kosmiska världsbilden publiceras här. Den andra och avslutande artikeln kommer i nr. 4 av Ny Kultur.

Ett idag synnerligen aktuellt diskussionsämne är organdonationen. Inte minst har frågan aktualiserats efter den senaste lagen på området: har vi inte sagt 'nej' till organdonation, så betraktas vår inställning i princip som positiv till en sådan. - Och det vare sig vi fått chans att svara eller inte!

Martinus har sagt väldigt lite direkt om organtransplantation - näst intill inget. Detta gör det naturligtvis svårare att gripa sig an frågan utifrån just hans kosmologi. Men en del har han sagt och utifrån hans mer generella analyser och klarlägganden om tillvarons principer, lagar och struktur kan man ändå säga en del i frågan.

Bland annat menar Martinus att det är att gå emot livslagarna om man transplanterar de stora och mest livsviktiga organen, medan t.ex. blodtransfusionen har hans välsignelse, vilket i de flesta fall även bör gälla användandet av proteser, konstgjorda skelett- och blodkärlsdelar etc. Man kan också tänka sig att ingrepp i hud- och muskelsystemen inte alltid innebär ett brott mot livslagarna, men det mesta är dock höljt i dunkel och en uppgift för framtida forskning utifrån ett andligt vetenskapligt perspektiv. Men jag ska i alla fall i denna och en efterföljande artikel försöka sprida lite ljus över frågan.

Denna första artikel fokuserar på de krafter som ligger bakom den positiva inställningen till organdonation samt på Martinus syn på det levande väsendet och några av de kosmiska faktorer han hävdar betingar livet som sådant. Förståelsen av dessa är en förutsättning för förståelsen av de synpunkter jag tar upp senare. Ämnet är dessutom så nytt och lite behandlat i andligt vetenskaplig belysning att det nästan kräver ett sådant upplägg, för att det även för den som är mindre initierad i kosmologin ska finnas en chans att förstå synpunkterna i den efterföljande artikeln.

Organdonationens bakomliggande krafter

Vad ligger nu bakom den nyligen instiftade lagen om organdonation och människors positiva inställning till en sådan? Ja, bortsett från att Försynen har ett finger med i spelet, finns här naturligtvis flera samverkande faktorer, bl a:

1. Den materialistiska världsbilden

2. En naturlig drift att vilja existera

3. Strävan efter vetenskapliga framsteg

4. Tillfredsställandet av egna, personliga behov

5. Vanemedvetandet

6. Önskan om att hjälpa människor som lider

Den primära faktorn är kanske den livsuppfattning som dominerar människor i allmänhet och vetenskapsmän i synnerhet: den materialistiska. Människan ses som en produkt av enbart materia. Allt som i övrigt definierar människan är sekundära effekter av denna materia som fungerar enligt kausalitetens lagar (orsak och verkan) i enlighet med varje materias eller ämnes inneboende natur. Eftersom det enligt materialismen inte finns någon tanke bakom materian, är alla dess funktioner i grund och botten mekaniska (detta trots att den materialistiska livssynen på egna premisser 'avlivat' sig själv; (se Ny Kultur 2/96). Därför kan man behandla organ och organismen som enbart en kemisk-mekanisk inrättning.

Till dessa kemo-mekaniska 'biprodukter' av materians reaktionsförmåga hör medvetandet. Om man betraktar organismen som en förutsättning för medvetandet och samtidigt har en naturlig och instinktiv känsla inom sig som säger, att detta att inte existera är något onaturligt, så är det inte konstigt att man gör vad man kan med organismen för att försöka bevara livsupplevelsen. Den utgör ju ur detta perspektiv grunden för allt annat. Utan kropp ingen livsupplevelse, inget liv.

Vid sidan om detta finns också en drift att försöka komma till klarhet över vad det är som orsakar våra sjukdomstillstånd. Därigenom skulle man ju kunna komma till rätta med dessa orsaker. Men som en följd av den materialistiska inställningen, så blir sökandet efter orsakerna begränsat till ett fysiskt-mekaniskt område; i det här fallet organismen. - Och kan man inte finna orsakerna, ser man en utmärkt lösning i att kunna ersätta organiska och mekaniska funktioner med konstgjorda eller transplanterade. Och sett ur ett materialistiskt perspektiv är detta alldeles utmärkta lösningar. Men enbart detta att den materialistiska livssynen är falsk, gör ju att åtminstone ett frågetecken reser sig: Kan inte några av dessa ingrepp medföra konsekvenser som den materialistiska världsbilden per definition inte kan räkna med? Absolut!

Det finns rapporter om att människor som betraktats som döda eller medvetslösa, kunnat rapportera om att de t.ex. känt smärta vid operationer eller vaknat upp trots att de varit dödförklarade och t o m legat i kylrum. I en artikel i den danska tidskriften Den Ny Verdensimpuls nr. 3/96, tar författaren upp just detta. Problemet är att det sensoriska nervsystemet kan vara intakt, medan det motoriska inte fungerar. Konsekvensen blir att personen upplever fysiskt och kan känna smärta, utan att kunna reagera fysiskt på detta eller meddela sig med omgivningen. Inför denna framstår därför personen som död eller medvetslös, och man utgår från att man kan göra vad man vill med kroppen, utan att det innebär några som helst obehag för personen ifråga. Bara dessa förhållanden skulle vara tillräckliga för att i vissa tillfällen ifrågasätta hjärndödskriteriets tillförlitlighet och för att visa att 'medvetslöshet' inte är medvetslöshet.

Därtill kommer de upplysningar som Martinus har lämnat och som kan vara värda att ta i beaktande i samband med organdonation och -transplantation. Till dessa återkommer jag senare.

Rent historiskt har läkarverksamheten alltid karaktäriserats av en fokusering på symtomen. Det har handlat om att stödja, stimulera, hämma eller ändra organiska funktioner eller att byta ut organiska 'komponenter' mot konstgjorda. Till att börja med fr.a. med olika medikamenter ('mediciner') och senare också på det rent 'mekaniska' området (skelett- och muskelsystem, etc). Forskningens framsteg har gjort att man via en rad mellansteg har nått fram till att kunna utföra organtransplantationer. Och det är ingen slump att detta även har blivit juridiskt möjligt. Förutsättningen är att vi har det vi kallar 'hjärndöd'. Denna förutsättning infördes för ett antal år sedan, då den naturliga hjärtdöden fick lämna plats för det nya kriteriet. För den som minns debatten kring hjärndödsbegreppet står det klart att en viktigt faktor vid införandet av detta begrepp var möjligheten att kunna ta levande organ från en människa som betraktades som död trots att organismen fortfarande levde. Idag har läkarvetenskapen via statsmakten nått sitt mål: alla betraktas som potentiella donatorer, så länge man inte säger nej. - Och det är knappast för att försvåra möjligheterna att utnyttja 'dödas' organ som denna lag infördes och alltså heller ingen slump att den föregicks av införandet av begreppet 'hjärndöd'. Processen följer det gängse mönstret för införandet av kontroversiella lagar och skrider inte fortare fram än att människor ska kunna vänja sig vid att vissa förhållanden och normer råder. När detta har blivit till vanemedvetande kan man ta nästa steg. När det gäller införandet av begreppet 'hjärndöd' och lagen om organdonation har det dock gått ovanligt snabbt för att vara så viktiga lagar. Till stor del beror det på en stark press från en del av läkarkåren, och man kan i sitt stilla sinne undra över denna angelägenhetsgrad (jfr. t ex lagändringen vid avskaffandet av agan, som tog ca 20 år).

Detta för naturligt över till en ytterligare aspekt av problematiken, om än känsligare att behandla, men ändå svår att överse med. Det handlar om den egna, personliga inställningen och drivkraften bakom ens handlande, d.v.s. det handlar om moral. Här tänker jag på drivkrafterna bakom såväl politikerns, forskarens, läkarens, den sjukes och donatorns samt släkt och vänners handlingar. Kan man räkna med att det i alla tillfällen är nästakärlekens tankeklimat som ligger bakom agerandet? Knappast. Det är visserligen utan tvekan så, att det handlar om vetenskapens strävan att mer och mer kunna kontrollera och bevara livet, men bakom denna strävan finns såväl ekonomisk och karriäristisk egoism, som en uppriktig önskan om att hjälpa människor som har det svårt. Här florerar alltså både egoismens och nästakärlekens tankeklimat mer eller mindre blandade med varandra. Det är ju också symtomatiskt för den tidsepok vi lever i, och det är denna konflikt mellan 'Kristus' och 'Barrabas' inom oss som gör livet mer eller mindre komplicerat. Det är också denna konflikt som för många människor gör sig gällande i frågan om organdonation.

Men man kan inte heller komma ifrån att många människor inte har tänkt igenom frågan om organdonation ur någon annan synvinkel än den materialistiska. Det har man inte av det enkla skälet att man inte känner till någon annan synvinkel. Man utgår helt enkelt från det man har lärt sig utifrån den materialistiska världsbilden utan att reflektera över denna. Den utgör idag en så stark institution och överförs via föräldrar och skola till barnen, att dessa efter hand tar den för given. Barnen utgår, allt eftersom de växer upp, spontant från denna världsbild, som nu blivit till ett vanemedvetande, och överför kanske i sin tur detta medvetande till sina barn. - Och från alla håll får man bekräftelser på att den är riktig. Det är inte märkligt att man då också ser organdonation som en helt igenom självklar och kärleksfull handling.

De flesta av oss har en sådan förmåga till medkänsla för lidande människor, att vi är beredda att gå ganska långt för att hjälpa dessa ur deras lidande. Vi kan agera självuppoffrande och därmed praktisera nästakärlek. Denna önskan om att hjälpa andra är också den viktigaste drivkraften bakom hela vårt sjukhusväsende. Det är 'den barmhärtige samariten' omsatt i praxis, och den upprätthålls av en stark human känsla hos läkare och människor i allmänhet. Ja, faktiskt finns här gåvotanken i all välmening, och den har ibland drivits så långt att en människa, som varken är död eller döende, är beredd att ge bort en del av sin egen, friska organism för att rädda livet på någon annan. Är detta inte att vara i kontakt med Jesu ord om att man för att vinna sitt liv, måste mista det? - Eller Martinus': att hellre lida själv än att låta andra lida? Är det inte här frågan om en ren, stark nästakärlek? - Både 'ja' och 'nej'.

Om kosmiska livsfaktorer

Utifrån den världsbild Martinus presenterat kan man dock se det hela i ett annat ljus än den materialistiska vetenskapens, även om han inte har gått in på detaljer. Just detta sista gör naturligtvis att nämnda 'ljus' lätt blir diffusare när man vill ge sig på detaljerna. Det generell svar man kan ge är, att man alltid ska göra det som är bäst för helheten, dvs det som i sitt slutresultat är till mest glädje och välsignelse. Men vad som är bäst för helheten kan det för oss råda delade meningar om, varför det i sista änden blir en fråga för den enskildes samvete. Men en viss belysning kan frågan alltså ändå ges, och jag ska i det följande lyfta fram några i sammanhanget viktiga livsfaktorer i tillvaron. Det handlar om:

1. Människans och tillvarons kosmiska struktur

2. Kretsloppsprincipen

3. Karmalagen

4. Reinkarnationsprincipen

5. Ödeslagen

6. Talangkärneprincipen

7. Livsenhetsprincipen

Den kanske viktigaste infallsvinkeln är Martinus upplysning om att vi är eviga väsen; att vår organism endast är ett redskap som vi använder för att kunna uppleva livet. En del av denna totalorganism är vår fysiska kropp. Den har vi för att kunna uppleva i den fysiska världen. Men hinsides denna finns en andlig värld som består av en annan typ av materia. På samma sätt som den fysiska kroppen är uppbyggd av fysisk materia, är den andliga kroppen uppbyggd av andlig materia. När vi dör från den fysiska världen fortsätter livsupplevelsen med hjälp av den andliga kroppen och vi upplever i den s.k. 'andliga världen'. Den är precis lika verklig som den fysiska, bara mer lyckobringande. Ja, här kan man få sina innersta önskningar och drömmar uppfyllda, och det är ju sådana tillfällen vi kallar 'paradisiska'. Så att dö från den fysiska världen innebär inte att livet och livsupplevelsen upphör - tvärtom, de förstärks.

En annan aspekt är det Martinus kallar 'kretsloppsprincipen', vilken innebär att inga utlösta energier försvinner i intet, utan är bundna till och följer ett kretslopp. Energin kommer tillbaka till sin utgångspunkt. När energierna tar sig uttryck i form av tankar och handlingar kallar vi det 'karma'. I kraft av kretsloppsprincipen återvänder karman till sin utgångspunkt: Jaget. Därigenom får vi 'skörda' det vi 'sår'. På så sätt skapar vi våra liv.

En tredje aspekt är en direkt konsekvens av ovanstående: I kraft av 'reinkarnationsprincipen' lever vi flera fysiska liv och dessa är förbundna med varandra i kraft av det Martinus kallar 'ödeslagen', d.v.s. en lag som reglerar vårt öde. Men denna lag reglerar inte vårt öde av sig själv, utan endast i kraft av vårt innersta 'Jag'. Detta Jag har till sitt förfogande ödeslagen. Lagen säger att varje ämne eller energi alltid följer sin inneboende natur och alltid reagerar identiskt under identiska betingelser. Sockrets reaktion med vår tunga kallar vi 'sött', medan saltet har förmågan att 'sälta'. Dessa ämnen eller energier reagerar alltid på samma sätt under identiska betingelser. Detsamma gäller alla andra kemiska reaktioner.

På det andliga området talar Martinus om 'kosmisk kemi'. Principen är densamma som i den fysiska världen: varje orsak har sin bestämda verkan, varje energiutlösning sin bestämda reaktion. Våra tankar och handlingar är energiutlösningar som strikt följer den kosmiska kemins lagbundenhet. Varje tanke och handling har således sin respektive speciella, lagbundna verkan.

Eftersom vi lever många fysiska liv och våra handlingars konsekvenser inte alltid infinner sig under det liv i vilka de utlöses, innebär detta att en del av karman återkommer först under kommande inkarnationer. Därigenom skapar vi våra framtida liv och öden.

Detta öde är vi tvingade att ta ställning till på ett eller annat sätt, och detta ställningstagande baseras på en beslutsprocess som inkluderar våra tidigare erfarenheter, vanor, tendenser och böjelser tillsammans med våra behov, begär och önskningar/drömmar. I grund och botten vilar allt detta på mer eller mindre starkt verkande 'talangkärnor' i vår kosmiska struktur (i 'övermedvetandet'). Talangkärnorna 'bär' alla dessa förmågor som kan vara mer eller mindre utvecklade i en skala från vaga önskningar till fullt utvecklade och automatiskt verkande talanger. Vissa talanger är vi på väg att utveckla, medan vi har levt ut andra. Här verkar således en 'hunger- och mättnadsprincip', och beroende på vad vi hungrar efter och vad vi är mätta på, så får våra beslut och handlingar en viss inriktning. I kraft av våra erfarenheter kan vi sedan mer eller mindre kontrollera och eventuellt justera denna inriktning.

En annan aspekt av talangkärneprincipen är alla våra organ och funktioner i organismen. De baseras alla på avancerade och automatiskt verkande talangkärnor. Dessa funktioner uppkommer på i princip samma sätt som övriga talangkärnor: genom övning och tillämpning. På så sätt kan vi uppöva såväl goda som dåliga talanger och vi kan 'utifrån' påverka våra organ på ett onaturligt sätt (t.ex. genom överbelastning eller förgiftning) så att talangkärnans normala funktion hämmas. Den underhålls då inte på rätt sätt och degenererar därför i motsvarande grad. Detta är en av orsakerna till att väsendet i nästa inkarnation inte kan dra till sig ett normalfungerande organ.

Man ska också ta i beaktande att vi bara har våra organ till låns. De är ju självständiga, levande väsen som inkarnerat i det organismsystem som vår kropp utgör, på samma sätt som vi är mikroväsen i jordklotets organism. Därför är vi, i kraft av våra organtalangkärnor, intimt knutna till våra organ och har ett ansvar för de livsbetingelser vi ger dem. Och som vi ska se i nästa artikel, gäller karmalagen även i vårt förhållande till våra organ.

Vårt nuvarande liv är således en konsekvens av hur vi handlat tidigare. Karaktären på dessa handlingar beror av våra kunskaper om handlingarnas fulla konsekvenser. Därför beror också konsekvenserna, d.v.s. ödet, på vårt kunskaps- och erfarenhetsmaterial. Det är här som flerlivs-perspektivet tillsammans med vissa upplysningar från Martinus skiljer sig från ettlivs-perspektivets materialistiska livsssyn. Denna skillnad gäller även de tankar och föreställningar som finns kring organtransplantationer, och som här framgått, gör Martinus oss uppmärksamma på en rad faktorer som man har att beakta, när man ska ta ställning till organdonation och -transplantation. I nästa artikel ska jag beröra de mer praktiska konsekvenser som följer av ett andligt vetenskapligt perspektiv, och de överväganden som det kan nödvändiggöra för den som ska ta ställning till frågan om organdonation. *

Kroppen som reservdelslager - II

Utifrån de upplysningar Martinus lämnat i sin kosmologi, finns det skäl att undra om detta med organtransplantation är en verksamhet som är i kontakt med livets lagar; om man inte i tron att göra något gott, istället gör saker värre, sett i ett längre perspektiv. Frågan är svår och det finns många faktorer att ta hänsyn till - inte bara de mer principiella som genomgicks i förra numret av Ny Kultur, utan även en rad viktiga, moraliskt-praktiska faktorer måste vägas in. Några av dessa behandlas i denna andra artikel.

Det vanliga när organtransplantation blivit aktuellt, är att man står i valet mellan att dö eller att ta emot ett främmande organ. Det är naturligtvis en mycket ångestprovocerande situation för de flesta - även bland dem som accepterat reinkarnationen som ett faktum. Ty vår självbevarelsedrift är ännu så mycket starkare och automatiskt (omedvetet) kopplat till ett ettlivsperspektiv än den ännu svaga inställningen på att vi överlever döden, att denna automatik tar överhanden. Flerlivstanken är för de flesta fortfarande teori, och det ska ännu mycket mod till, att våga 'dö' frivilligt. Men här har Martinus en ganska avspänd inställning rent generellt. - Är det inte bättre att få en dålig organism utbytt mot en ny, frisk och välfungerande, än att hanka sig fram med en bristfällig? Jo, det är det naturligtvis rent principiellt - inte minst om transplantationen medför negativa konsekvenser också till följd av en onaturlig påverkan på andra organ och organfunktioner.

Ur askan i elden

Enligt Martinus är det ingen slump att man föds med eller utvecklar ett organ som inte fungerar som det ska. Om skadan är medfödd ('genetisk') och det inte handlar om en ren fosterskada beror dysfunktionen på en eller annan form av otillbörlig påverkan på organet under en tidigare inkarnation (eller flera), alltså en kronisk över- eller underbelastning. Detsamma gäller i viss mån även i fall där man utvecklar en dysfunktion under innevarande inkarnation. Den kan i så fall bero på en sådan medfödd försvagning att marginalerna är så små, att även en måttlig över- eller underbelastning leder till att dess funktion degenererar. Det är när degenerationen gått så långt att den blivit livshotande som det blir aktuellt med organtransplantation. Och en sådan kan naturligtvis ur en synvinkel vara till stor välsignelse, t.ex. i sådana fall där sjukdomen drabbat en förälder som har små barn att ta hand om.

Men det finns en risk att man kliver 'ur askan, i elden'. För om sjukdomen beror på felaktigt leverne och man inte tar denna aspekt med i beräkningen, är risken stor att man fortsätter att underminera det nya organet. Följden blir då, att man åter igen föds med ett ('genetiskt betingat') dåligt organ, men denna gång dessutom med risk för att även ha underminerat sitt immunförsvar. Detta försvar aktiveras vid en transplantation och börjar att stöta bort det främmande organet. Den reaktionen hindrar man med hjälp av 'mediciner' och andra behandlingsinsatser. Dessa utsätter immunförsvaret för en onaturlig påverkan och hindrar dess naturliga automatfunktioner, som degenererar i motsvarande grad. Denna degeneration kan i en kommande inkarnation kanske framträda som 'bristande immunförsvar'. Som synes kan man ur ett ettlivsperspektiv riskera att åsamka sig två sjukdomar i sitt försök att bemästra en. Därför är det av stor vikt att man tänker igenom vad det kan finnas för alternativa möjligheter, och vilket som är bäst att göra ur moralisk synvinkel. Dessvärre är de alternativa möjligheterna små när sjukdomen gått så långt att det är tal om transplantation, men det finns exempel på människor som lyckats undgå en sådan genom att lägga om sin fysiska och psykiska livsföring.

Levande mikroväsen

En annan faktor av betydelse i detta sammanhanget är den i förra artikeln kort berörda 'livsenhetsprincipen'. Enligt Martinus är all materia (enheter) och alla materiekombinationer uttryck för liv. Dessa livsenheter är organiserade som enheter inuti enheter. Vår organism är en sådan enhet. Den är uppbyggd av mindre enheter som vi kallar 'organ'. Dessa är uppbyggda av celler osv. Martinus upplyser om att dessa enheter är levande väsen, vilka upplever livet på i princip samma sätt som vi, och som kräver sina speciella livsbetingelser precis som vi. Att ta ut ett organ från en organism, är detsamma som att ta bort det från sin naturliga livsmiljö, och att sätta in det i en annan organism är att placera det i en mer eller mindre främmande miljö.

Som vi sår får vi skörda

Eftersom organet är ett levande väsen inkarnerar det på samma sätt som vi i ett 'makroväsen'. Vi inkarnerar på klotet, organet i organismen. Dessa inkarnationer är inte slumpmässiga, utan styrs av väsendets ödeselement, och inkarnationen äger rum där det råder ödesmässig resonans mellan mikroväsendet och makroväsendet. Om ett organväsen flyttas till en främmande miljö, är det inte konstigt att det uppstår dissonans. Det är denna dissonans som vi upplever som 'bortstötning'. Den insatta medicinen och behandlingen syftar till att motverka denna bortstötning, och det uppstår en kamp mellan medicinen och immunförsvaret. Man kan faktiskt tala om ett mikrokosmiskt krig. Detta krig alstrar inte bara mikrokosmisk död och invaliditet, utan riskerar som nämnts också att invalidisera makroorganismens naturliga funktioner - ibland till den grad att organismen går under.

Men våra handlingar och ingrepp i mikrokosmos har också sina verkningar på mellankosmisk nivå (den sociala sfären), vilket Martinus påpekar t.ex. i Den Eviga Värdsbilden II, 19:14: "Ett levande väsens förhållande till sin organisms mikroväsen har också en annan och mycket stor betydelse för väsendets placering i den fysiska världen. ... Det kan komma att bo på mycket livsfarliga ställen, och det kan komma att bo i de mest livssäkra och fredliga områden. ... Det kan också möta sitt mörka öde i de beryktade s.k. koncentrationslägren där människor på olika sätt plågades till döds".

Vår organisms inre är ju våra mikroväsens naturomgivningar, och alla våra organiska funktioner är 'naturkrafter' för mikroväsendena. De krafter som vi släpper lösa gentemot väsendena i vår organism kommer vi själva att få erfara i egenskap av mikroväsen i förhållande till jordklotet. Denna karma utlöses genom naturens och kulturens olika påverkan på oss. Martinus fortsätter:

"Att väsendena får uppleva mörkt öde från naturens sida, är i princip en upplevelse av hur det ser ut i den natur som de med sitt bruk av tobak, alkohol, narkotika m.m. skapar för mikroväsendena i sin egen organism. ... Intagandet av giftiga produkter och vanvård av organismen ger sålunda karma inte blott i form av sjukdom och nedbrytning av organismen, utan den medverkar också i skapandet av väsendets karma eller öde vad gäller dess placering ... ".

Genom vårt öde får vi alltså förstahandskunskap om våra handlingars (karmans) yttersta konsekvenser. Så om vi inte tar hänsyn till den kosmiska kemins lagbundenhet och ödeslagen och inrättar vårt handlande efter livslagarna, riskerar vi således att födas med, inte bara ett defekt organ, utan dessutom med andra bristande organfunktioner och i en miljö som är allt annat än behaglig att leva i - allt avhängigt av vad vi dessförinnan utsatt organismen och mikrolivet för.

Livets pedagogik

Nu kan det här sagda upplevas som en hotfull 'helvetespredikning', men det är det naturligtvis inte. Det är för det första ingen predikning alls, utan upplysningar som baseras på de analyser som Martinus gjort, bl.a. i samband med den symbol han kallar 'Invigningen i mörkret' eller just 'Helvete eller ragnarök'. Men, för det andra, så handlar detta helvete inte om en speciell plats hinsides döden, dit man döms för att man inte kan tro på vissa uppfattningar. Nej, här är det frågan om ett helvete som vi själva skapar oss genom att gå emot livslagarna. Där man inte har kunskap om dessa kausalitetens lagar och lagarna för 'ämnenas reaktioner', som Martinus kallar dem, där riskerar man att handla fel - inte därför att den kosmiska kemin och ödeslagen (kausaliteten) inte fungerar, utan just på grund av att de fungerar. De avviker inte från deras inneboende naturer, men på grund av för lite erfarenhetsmaterial tror vi att konsekvenserna blir andra än de i verkligheten blir. Det är dessa oväntade konsekvenser som vi kan uppleva som 'olyckliga' öden.

Men eftersom vi är eviga väsen, tar vi med oss erfarenheterna av dessa öden från det ena livet till det andra, och utifrån dem kan vi sedan handla på ett sätt som mer ligger i linje med den framtid vi önskar oss. Det är detta förhållande som gör att Martinus kallar det jordiska 'helvete' vi på många olika sätt upplever i vår tid för en 'invigning i mörkret'. För att kunna leva i ljuset måste vi ha den fulla kunskapen om mörkret, och när vi har det, då har vi den förmåga som utlovades 'Adam' och 'Eva', nämligen förmågan att skilja på gott och ont. Därför är mörkret i verkligheten inte något ont, utan något gott - om än ett 'obehagligt gott', hävdar Martinus.

Det är i denna obehagligt godas värld vi lever i idag, och vi ska alla igenom invigningens mörker. Under denna period lär vi oss att mer och mer själva bära våra 'kors', dvs. vi lär oss förstå och erkänna att vi själva är orsaken till vårt öde och att ingen annan kan ta vår karma; samt det viktigaste: vi kan inte uppleva något som inte är både nödvändigt och till gagn för oss, och vi upplever det inte mer än precis tillräckligt. Det finns inga straff- eller hämndtankar från gudomens sida. Det hela handlar om en gudomlig pedagogik där livet självt är skolan och där de pedagogiska redskapen utgörs av tillvarons principer och lagar.

I den takt vi inhämtar kunskaper om mörkret tar vi avstånd ifrån det. Vi följer 'lustprincipen' och söker oss alltid mot det behagliga och från det obehagliga. Vad som upplevs som behagligt och obehagligt förändras under resans gång. Ju mer mörker vi har varit igenom, desto mer känsliga är vi, och desto större inlevelseförmåga har vi. Detta betingar att vi känner motstånd mot och till slut inte kan nännas att utföra handlingar som vi tidigare utfört utan betänkligheter. Det är denna medkänsla eller empati som tillsammans med mer formella kunskaper om orsak och verkan samt det egna ansvaret i livet som gör att man t.ex. väljer att inte utföra en organtransplantation. I stället kanske man väljer att bära det 'kors' som ska bäras och under tiden gör vad man kan för att i kontakt med livslagarna, förbättra sin situation så långt det går och i denna process tar hjälp av bönen. Med hjälp av den kan man be om kraft att ta sig igenom det som man måste igenom, dvs. be om kraft att behålla sin inställning på Guds vilja. På detta sätt kan man förstärka sin livskraft så mycket att man i en kommande inkarnation kan bygga upp en ny, frisk och välfungerande organism.

De svåra valen

Rent principiellt är det således inte svårt att ta ställning emot transplantationer (även om ovanstående för en materialist och en troende kan låta helt absurt), men i praktiken måste man naturligtvis räkna med en del väsentliga faktorer som det ska tas hänsyn till. Om man t.ex. är förälder till små barn, så har man naturligtvis ett ansvar för att man har satt dem till världen. Som förälder är man barnens naturliga 'skyddsängel' på det fysiska planet. Man har ett ansvar för att de får den omsorg, det beskydd och den vägledning de behöver. Dessutom uppstår normalt en stark emotionell koppling mellan föräldrar och barn. Är det då inte den naturligaste sak i världen att en förälder donerar hela eller en del av ett organ till ett sjukt barn, om detta kan rädda livet på barnet? Skulle föräldern kunna leva vidare utan en sådan insats? Och omvänt: om en sjuk förälder beslutar sig för att inte inplantera ett främmande organ i sin kropp, utan istället hellre tar risken eller medvetet väljer att dö, så innebär det naturligtvis en stor sorg och förlust för barnen. Dessa följder måste vägas mot de konsekvenser en transplantation får, och här är det sjukdomens svårighetsgrad, möjligheterna att lyckas med och kunna leva ett normalt liv efter transplantationen, barnens relation till föräldern, möjligheterna för dem att ändå få en naturlig utveckling m.m., m.m. - och dessa faktorer ställda mot varandra, som måste bli avgörande för beslutet. Ledstjärnan bör naturligtvis vara att man gör det som är det mest logiska på längre sikt och som inbegriper den högsta möjliga kärleksmanifestationen eller moralen, dvs. det som är bäst för helheten - och eftersom denna beslutsprocess försiggår i den enskildes psyke är det den enskilde själv som i slutändan måste ta beslutet allt efter hur denne bedömer situationen.

Den kärleksfulla intentionen

Det är otvetydigt så, att det vid många tillfällen av organdonation är tal om en helt oegennyttig eller kärleksfull inställning - inte minst med tanke på att organdonation ur en rent materialistisk synvinkel framstår som något av det mest kärleksfulla man kan tänka sig: man offrar ju delar av sin egen organism till förmån för någon annan. Något liknande kan gälla för den kristne som tror på 'de dödas uppståndelse'. Då får man ju en nyskapad organism och det spelar därför ingen roll vad jag gör med den jordiska. Det mest kärleksfulla ur denna synvinkel blir ju då också att låta andra få ta del av den så långt som möjligt. - Inte minst med tanke på att Jesus själv 'donerade' hela sin organism till mänskligheten.

Tittar man emellertid närmare på frågan, kan man för det mesta sätta vissa frågetecken kring denna kärleksfullhet. För det första kan man fråga sig om en frisk människa är beredd att donera sitt organ till vem som helst. Är det inte ofta ens barn, en släkting eller nära vän som man begränsar donationsviljan till? Vem är utan omsvep beredd att offra sitt organ till en okänd person som lever i en annan världsdel? Det finns förvisso de som gör så, men det är då i regel frågan om en slags 'prostitution'; man gör det för pengar. Blir inte ovannämnda kärlek här till det som Eric Fromm i sin bok, Kärlekens konst, betecknar som 'vidgad egocentricitet'? Det är bara den person som har direkt betydelse för mig som kan bli föremål för donationen. Men som ett försvar för detta handlande kan sägas att det t.ex. på sätt och vis hör till föräldrarollen, att 'till varje pris' hjälpa sitt barn och uppoffra sig för det, och att det är en välsignelse att en sådan 'vidgad egocentricitet' existerar. Den ska ju till slut vidgas till att omfatta hela mänskligheten.

Egocentrismen utvidgas till att omfatta fler och fler i takt med utvecklingen och i samma grad som egoismen lämnar plats för altruismen eller nästakärleken.

Vidare kan man fråga sig om man i övriga fall är beredd att donera sitt organ när som helst. Är det inte så för de flesta av dem, att denna beredskap bara gäller sedan man själv förklarats död? Det är som sagt klart att det ligger en viss kärleksfull tanke i detta att låta läkarvetenskapen få använda ens organ när de inte längre behövs, om de kan komma någon annan till glädje. Men här är ju tanken den, att man endast är beredd att donera när man själv inte har någon nytta av organen. Så även om handlingen har en kärleksfull kvalitet, är det en kärlek som är begränsad av donatorns inställning att inte själv förlora något på 'affären'. Men även här gäller att denna kärleksförmåga hos donatorn är bättre än ingen alls, rent bortsett från organväsendets upplevelse av 'deporteringen'.

Om att göra det mest riktiga

Som vi kan förstå av denna och föregående artikel blir den helt kärleksfulla handling, som en organdonation upplevs som ur rent materialistisk och viss religiös synvinkel, till något annat sett ur ett andligt vetenskapligt perspektiv. Det går inte att komma ifrån att man begår direkt våld mot ett eller flera levande organväsen genom att ta bort ett fungerande organ ur sin naturliga livsmiljö. En organtransplantation ger dessutom sekundäreffekter som i sig innebär ett våld mot cellväsen och av dessa upprätthållna funktioner i organismen (t.ex. mot immunförsvaret). Dessa handlingar skapar som vi sett motsvarande öde för en själv. De karmatiska effekterna kan bli sådana att man får en än mer försämrad organism och i samband med detta blir hänvisad till kärleksfulla människors hjälp för att ö.h.t. kunna fungera. Vidare kan man, som vi sett, komma att leva i en yttre miljö och under förhållanden som lämnar mycket övrigt att önska.

Men vi lever i en epok då det ibland är svårt eller omöjligt att göra hundraprocentigt fullkomliga handlingar. I sådana tillfällen är man hänvisad till att försöka att utföra den handling som ligger så nära fullkomlighet som möjligt. Det är framför allt här som svårigheterna att välja kan infinna sig - och välja måste man själv göra i sista hand. Som jag nämnde i slutet av förra artikeln bör detta val föregås av att man skaffar sig all den information man kan i frågan och väger in alla tillgängliga faktorer, så att man kan göra det mest fullkomliga val man förmår. Då har man gjort det man kan av sin ödessituation. Inte minst handlar det om att utvärdera kostvanor och i vilken omfattning man tillför en organism underminerande ämnen. I vilken grad man efter en eventuell förändring fortfarande går emot livslagarna kommer livet själv i kraft av karmalagen att upplysa om, och utifrån de nya erfarenheterna har man så möjlighet att göra andra och bättre val. På så sätt kan man steg för steg arbeta sig ur svåra eller mörka ödessituationer, och i samma grad kommer ljuset en till mötes.

< < Tillbaka     < < Startsidan