Landet där Gud steg ned

av Max Käck

Den 25e februari inträffade en händelse i mellanöstern som skakade en hel värld, och som kanske ändrar historiens gång. En judisk bosättare steg i gryningen in i en moské i Hebron utrustad med ett automatvapen och flera magasin och började skjuta på de bedjande i morgonbönen. Det var i muslimernas heliga fastemånad Ramadan, och platsen var en av de många i det smala landet vid Medelhavet som betraktas som heliga av flera världsreligioner. Där skall enligt traditionen Abraham ha köpt en grotta av hettiterna (1:a Mosebok, kap. 23) för att begrava sin hustru Sara. Där blev han sedermera också själv begravd liksom hans son Isak, dennes son Jakob och deras hustrur. Eftersom Abraham är både judarnas och muslimernas patriark är Haram el-Khalil som byggnaden över platsen heter, ett av de ställen där dessa folks religiösa världar kolliderar. Platsen är också den enda där både judar och muslimer förrättar böner och gudstjänster. Massakern på Abrahams grav, utförd av en fanatisk anhängare av den judiska rätten till det heliga landet, hotar att åter skapa en ond cirkel av hämnd och fientlighet mellan de båda folk som strider om rätten till sitt land.

För en modern människa som tagit avstånd från religiös fanatism kan det kanske vara lätt att avfärda de starka känslor som finns för de heliga platserna i Israel och Palestina. Men när man stiftat bekantskap med Martinus syn på mänsklighetens utveckling som ett planlagt och regisserat drama i tre akter, med motsvarande tre testamenten som andlig grund, då kommer de religiösa uppfattningarna om dessa platser delvis i ett nytt ljus. Denna artikel berättar med utgångspunkt i bibliska berättelser, religiösa legender och historiska fakta historien om den kanske heligaste platsen av dem alla: Tempelplatsen i Jerusalem.

Som få andra platser på jorden intar Israel - Det Heliga Landet - en central plats i världshistorien. I varje judes, muslims och kristens människas hjärta är det knutet till föreställningar om gudomliga uppenbarelser, profetiska gärningar och en paradisisk världs tillkommelse. Där har många händelser av stor världshistorisk betydelse ägt rum, och där har kulturer avlöst varandra i tusentals år.

I ett föredrag med titeln Kristendommen som Martinus höll 1969 talar han om den plan som finns för mänsklighetens utveckling. När Gud säger till Abraham: I din säd skall alla jordens släkten välsignas, är det en förutsägelse av att människan skall bli gudomlig, säger han. På flera ställen i Gamla Testamentet finns förutsägelser om att det skall komma ett ljus, en Messias. Guds ord till Abraham är alltså början på en stor plan för hela mänskligheten som leder ut ur mörkret fram mot en ljus, fredlig och mänsklig värld. Vi kan följa denna plan genom de historiska händelserna som återges i Bibelns båda testamenten, och vi kan genom att dra ut trådarna i dessa begivenheter se hur dagens dramatiska händelser pekar in i framtiden.

Abraham kommer till Kaanan

Abraham var ättling av Sem, en av Noas tre söner (därav beteckningen semiter, semitism). Han hade enligt den bibliska berättelsen bosatt sig i Haran (ung. i närheten av nuvarande gränsen mellan Syrien och Turkiet) på sin väg från Ur i Kaldéen till Kaanan, när Gud en dag talade till honom och sa att han skulle fortsätta till Kanaan. Där skulle Abrahams folk bli ett stort och välsignat folk:

Och jag skall välsigna dem som välsigna dig, och dem som förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skola alla släkter på jorden varda välsignade. (1:a Mosebok 12:3)

Gud prövade Abraham genom att tillsäga honom att offra sin son Isak i ett brännoffer. Abraham gjorde som Gud ville, han band sin son och tog sin kniv för att slakta sonen men hejdades av Guds ängel. I stället tog han ett djur till offer. Händelsen brukar omtalas som slutet på en uråldrig tradition av människooffer. Den symboliserar också den befrielse från karma som ett osjälviskt handlande enligt Guds vilja ger. Platsen där denna händelse ägde rum är en av de heliga platser som världshistorien cirkulerat kring. Traditionen identifierar nämligen platsen för Abrahams brännofferaltare med den klippa på tempelplatsen i Jerusalem över vilken Klippdomen reser sig.

Tempelplatsen -världens medelpunkt

Trots att Israel annekterade östra Jerusalem med tempelplatsen i sexdagarskriget 1967 sätter ingen jude sin fot på dess område. Orsaken är naturligtvis att tempelplatsen sedan sultan Saladins erövring av Jerusalem år 1187 varit muslimernas kultplats, och en av deras tre heligaste vallfartsorter. Det är många judars önskan att återfå denna plats för att kunna återuppbygga Salomos praktfulla tempel som stod där mellan år 950 och 587 f.Kr. I den judiska eskatologin föreställer man sig att Messias skall komma via Kidrondalen på templets östra sida för att upprätta den sanna nationen Israel. De mest ortodoxa anser till och med att det varit felaktigt att bilda en judisk stat, eftersom detta enligt skriften skall ske först vid Messias återkomst.

På temelplatsens västra sida finns fortfarande i muren flera lager sten, som sträcker sig från berggrunden, upp till markplanet och vidare ett tiotal lager uppåt, och som är kvar från det s.k. andra templet, det som Herodes lät uppföra som en ombyggnad av Serubabbels tempel från 515 f.Kr. Det Allra Heligaste i templet låg också på dess västra sida och enligt den judiska mystiken har Guds närvaro i templet övergått från det förstörda Allra Heligaste till denna äldsta bevarade del, det som nu kallas klagomuren. Muren och platsen framför är för judarna både en symbol för templet, en minnesplats för dess förstöring, och den plats som judar i förskingringen i århundraden kommit till för att förrätta sina böner och beklaga sitt öde.

Templets symbolik

Det var under israeliternas vandring i Sinaiöknen som Gud gav Moses föreskrifter för byggandet av Tabernaklet, ett tältliknande flyttbart tempel som skulle vara centrum i deras gudstjänst och offerkult, och i vilket den heliga arken med lagtavlorna skulle förvaras. I Tabernaklets Allra Heligaste var Gud ständigt påtagligt närvarande, det var den plats "där jag skall uppenbara mig för er, för att där tala med dig" (2:a Mosebok 29:42). Tabernaklet var indelat i en Förgård dit alla kunde träda in, Det Heliga som var reserverat för prästerna, och Det Allra Heligaste dit bara överstepräster fick komma.

I artikeln Det psykiska templet (Kosmiska Lektioner) ger Martinus en tolkning av symboliken i Tabernaklets uppbyggnad. Förgården symboliserar den mentala sfär där de flesta människor befinner sig, skriver han. De som tillhör denna sfär är de som är bundna i politiska partier, religiösa sekter eller andra slags föreningar och samfund, och vars individualism är så lite utvecklad att de inte har förmågan att bilda egna, självständiga meningar om livets viktigaste problem. I stället övertar de oreflekterat de ståndpunkter som sektens, föreningens eller partiets ledare pådyvlar dem. De blir därför en slags "mentala automater" som ständigt för strider med tillhängare till andra gruppbildningar. Förgårdens sfär är därför också en sfär av strid, konflikt och krig mellan grupper, religioner och ideologier.

Från flockvarelse till individ

Till Det Heliga däremot hade bara prästerna tillträde. Prästerna är enligt denna tolkning de människor som börjat bilda egna, självständiga meningar. De blir i kraft av dessa självklara ledare för de människor som hör hemma i förgården. Men även bland prästerna finns människor av både ljus och mörk mentalitet. De kan vara agitatorer för egna idéer, diktatorer och ledare som leder förgårdens folk i både moralisk och omoralisk riktning. Att man har börjat få egna åsikter betyder inte att man alltid handlar logiskt och i harmoni med tillvarons lagar. Därför leds Förgårdens folk ofta in i förtryck, krig och olycka på grund av sin tilltro till sina ledare, prästerskapet. Och det är just detta som får människan att vakna från religiös och politisk suggestion, och söka sig till en egen förståelse av sanningen.

När man i sin utveckling passerat dessa båda mentala sfärer har man passerat den mörkaste delen av invigningen. Detta visar sig hos människan som en ödmjukhet som säger henne att hon inget vet utöver detta att hon inte längre kan ledas av andra. Hon ropar efter ett svar på livsfrågorna och känner att det måste finnas en mening med livet. Lidandet och de livserfarenheter dessa gett har gjort henne till aspirant till den högsta sfären i det psykiska templet: Det Allra Heligaste. Dit in får bara översteprästen komma. Denne är en individ som kommit så långt att han eller hon utan livsfara kan beträda denna heliga plats. Det är en människa som kommit på våglängd med det gudomliga medvetandet och blivit "ett med vägen sanningen och livet". Inrädandet i det Allra Heligaste symboliserar med andra ord uppnåendet av Kosmiskt medvetande (se också Livets Bok VI, st. 1982 ff).

Arken får en permanent plats

Under judarnas vandring i öknen nedskrevs de lagar och regler som ligger till grund för den judiska religionen och kulturen. Än idag iakttar judarna de detaljerade föreskrifter om heliga måltider, klädsel, högtider mm, som då fick sin form. De lagar som formulerades av Moses, koncentrerade i de tio budorden, har genom sin spridning i den judisktkristna traditionen i vår tid blivit kärnan i varje "civiliserat" lands rättsväsende.

Judarna, som var ett kringströvande folk hade inte förrän långt efter sin ankomst till Det Heliga Landet behov av en permanent plats för sitt tempel. De förde ju med sig sitt tabernakel. Det var inte förrän på 1200-talet f.Kr, när de olika stammarna började bli bofasta, som frågan uppstod om ett tempel som skulle kunna vara ett religiöst och politiskt centrum. Kung David som gjort Jerusalem till huvudstad och fört dit förbundsarken ville uppföra ett tempel, men fick veta att först hans son och efterträdare, Salomo, skulle få bygga det. En av orsakerna ges i 1 Krönikeboken 22:8:

Du har utgjutit blod i myckenhet och fört stora krig; du skall icke bygga ett hus åt mitt namn, eftersom du har utgjutit så mycket blod på jorden, i min åsyn.

David började emellertid samla material till bygget. Och David fick en dag en uppmaning från en profet:

Gå och res ett altare åt Herren på jebuséen Araunas tröskplats. (2 Samuelsboken 24:16)

Platsen är enligt Bibeln identisk med berget Moria, den plats dit Abraham fick befallning att bege sig för att offra sin son Isak.

Och Salomo började bygga Herrens hus i Jerusalem på berget Moria, där hans fader David hade fått sin uppenbarelse, och där han nu själv hade berett rum, på det ställe som David hade utsett, nämligen på jebuséen Ornans tröskplats. (2 Krön. 3:1) (Arauna och Ornan är samma person)

Detta påbörjades andra dagen i andra månaden i Salomos fjärde regeringsår, och templet stod färdigt år 950 f.Kr. Templet var enligt beskrivningarna praktfullt och rikt utsmyckat, det var 30X10 meter och 15 meter högt, med tillbyggnader mätte det 52X27 meter. I templet fanns kammare med skatter och förråd, och den viktigaste och heligaste platsen var Det Allra Heligaste där förbundsarken stod. På var sin sida om denna stod en kerub i förgyllt olivträ, och deras vingar vidrörde varandra över arken.

Det andra templet

Efter Salomos död föll hans rike sönder och nya helgedomar byggdes på andra orter. Templet i Jerusalem plundrades och vanhelgades flera gånger, och förstördes slutligen av Nebukadnessar 587 f.Kr. Israeliterna bortfördes i fångenskap till Babylon.

År 539 f.Kr. erövrade persernas konung Cyrus det babylonska riket. Därmed var judarnas fångenskap slut, och de fick order att återvända till Jerusalem för att återuppbygga templet under överinseende av ståthållaren Serubabbel. Det andra templet stod färdigt 515 f.Kr. och kom att stå till det förstördes av romarna år 70 e.Kr. Perserna gav order om att rikedomarna som Nebukadnessar bortfört skulle återlämnas. Det viktigaste kom emellertid aldrig tillbaka: förbundsarken.

På Herodes tid skedde en total ombyggnad av templet. Den romerske regenten (med judiskt påbrå) ville visa judarna sin goda vilja och försäkra sig om deras lojalitet. Hans avsikt var att återuppbygga templet så som det var på Salomos tid. Detta hade Serubabbel inte kunnat göra eftersom perserna föreskrivit hur det andra templet skulle byggas, och för att man inte haft de resurser som behövts för att återge det dess forna glans. Judarna var skeptiska till Herodes planer och fruktade att han efter att ha rivit ned det inte längre skulle ha råd att återuppbygga det. Herodes införskaffade emellertid allt material i förväg, och han tillgodosåg också judarnas seder genom att låta präster utföra arbetet i stället för lekmän.

Tempelplatsen nästan fördubblades genom Herodes ombyggnad, och fick därmed ungefär det omfång den har idag. Historieskrivaren Josefus Flavius, skriver i Judarnas historia att "hela anläggningen var en av de märkligaste som solen någonsin lyst över". Den hade en hall som höjde sig högt över dalen utanför tempelplatsen, och som var uppbyggd med 162 stora pelare med vackert utarbetade kapitäler, och taket var dekorerat med träsnide i olika former.

I slutet av de judiska krigen, när judarna drevs i den landsflykt som varat ända till våra dagar, härjades templet av brand. Slutligen förstördes templet helt av Hadrianus år 135, och denne lät dessutom uppföra ett Jupitertempel på tempelplatsen (det är en händelse av detta slag som åsyftas med uttrycket "förödelsens styggelse" i Jesu förutsägelser om de sista tiderna i Matteus 24:15).

Tempelplatsen blir muslimsk

År 638 erövrade araberna Jerusalem, och under samma århundrade uppfördes Klippdomen. Senare uppfördes Al-Aqsamoskén på tempelsplatsens södra sida i riktning mot Mekka. Korsfararna erövrade tempelplatsen och hade den tidsvis som säte, men efter sultan Saladins erövring av Jerusalem 1187 har platsen helt och hållet varit en muslimsk helig plats.

Klippdomen är den byggnad som idag ger tempelplatsen dess karakteristiska siluett. Den är det bäst bevarade och mest betydande byggnadsverket från tidigislamsk tid. Den är islams tredje heligaste plats efter Kaba i Mekka och profetens grav i Medina.

I Koranen skildras hur profeten Muhammed på sin häst Buraq (Blixten) gör en nattlig resa från Mecka till Jerusalem. Där begav han sig till den heliga klippan där han föll ned i tillbedjan tillsammans med Abraham, Moses, Jesus och andra profeter. Därefter uppsteg han till himmelen tillsammans med ängeln Gabriel och fick, stående inför Guds ansikte, bl.a. föreskrifterna om de fem bönetimmarna som är en av hörnstenarna i islam. Därefter klättrade han ner och återvände innan natten var slut till Mecka.

Enligt muslimsk tradition uppfördes Klippdomen till minne av denna nattliga färd. Det antas att det även fanns andra religiösa och politiska orsaker. Under en tid av separatistiska strävanden ville kalifen Abd al Malik uppföra en helgedom inom det område som han själv behärskade. Ett annat skäl var att han sett de praktfulla kyrkor som de kristna hade, och att han ville erbjuda sitt folk något likvärdigt för att förhindra att de skulle bländas av den kristna prakten och avfalla från muhammedanismen. Klippdomen är öppen för bön, men gudstjänster hålls inte där: den är alltså inte en moské.

Klippdomen är en åttkantig byggnad klädd i marmor nedtill, och upptill prydd med ornament och koranverser på tiotusentals fajansskärvor. Inuti är kupolen praktfullt ornamenterad på en grund i guldets färg. En gyllene kedja hänger från kupolens mitt ned mot klippan som en "världens medelpunkt".

Vid tempelplatsens södra ände ligger El-Aqsa moskén. Namnet betyder "den avlägsnaste punkten" och syftar på profetens nattliga ritt. Den första byggnaden byggdes på sexhundratalet, efter arabernas erövring av Jerusalem. Den till- och ombyggdes flera gånger och fick sin nuvarande form på tusentalet. Under en tid var den ordenshus för Tempelherreorden, men Saladin återförde efter sin erövring moskén till sitt ursprungliga ändamål.

Gyllene porten

På tempelplatsens östra sida, den som vetter mot Kidrondalen och Oljeberget med Getsemane trädgård, finns en igenmurad port som har en viktig symbolisk betydelse. Här skall Petrus ha botat en man som varit ofärdig sedan födelsen, och genom denna port skall Jesus ha ridit in i Jerusalem på en åsna (tempelplatsens östra mur är samtidigt Jerusalems gamla stadsmur). Porten har också sammankopplats med Maria. Hennes föräldrar skall ha träffats här efter att en ängel hade bebådat hennes födelse, och porten har därför fått symbolisera Marias "obefläckade avelse". Maria är ju den "Gyllene port" genom vilken Jesus kom till världen, fri från varje arvssynd.

När den bysantinske kejsaren Herakleios skulle rida in genom denna port vid sitt besök i staden år 629, föll enligt legenden plötsligt stenarna ner och fogade sig samman till en mur. En ängel visade sig och sade att när alla himlars konung passerat genom denna port ridande på en åsna och inte i kunglig prakt, ville han visa alla som tillbad honom ett exempel på ödmjukhet. Kejsaren ångrade sig bittert och porten öppnade sig igen.

Denna legend har gett upphov till uppfattningen att Jesus ridit in i templet på denna plats. I Hesekiel finns en förutsägelse om att så skulle ske, och att porten sedan skulle stängas:

Denna port skall förbliva stängd och icke mer öppnas, och ingen skall gå in genom den, ty Herren, Israels Gud, har gått in genom den; därför skall den vara stängd. (Hes. 44:2)

Vid kalifen Omars erövring av Jerusalem år 638 stängdes porten för de otrogna. Korsriddarna öppnade den delvis vid palmsöndagen och korsets fest. När korsriddarna lämnat staden blev porten slutligt igenmurad.

Enligt judisk tradition skall denna port förbli stängd till "tidens ände". Då skall Messias rida igenom den in till tempelplatsen. Enligt de kristna är detta intåg den domens dag som Jesus beskriver, då får och getter skall åtskiljas.

Livet är Templet

Martinus skriver på många ställen om den plan som finns för den jordiska människans utveckling till en "riktig" människa (se t.ex. symbolen Världsåterlösningsprincipen i Den Eviga Världsbilden I). I fjärde bandet av Livets Bok, framför allt st. ca. 1301 och framåt, tecknar han en bild av hur denna plan kommit till uttryck i de båda bibliska testamentena och hur dessa pekar fram mot ett tredje, som skall bli en ny världskulturs fundament. När man tänker på tempelplatsens historia kan man inte låta bli att fascineras av hur central denna varit i denna utveckling. Ända sedan Abraham lyfte kniven från sin son Isaks strupe, har avgörande begivenheter i människans andliga uveckling cirkulerat kring denna plats. Många kanske invänder att den judisktkristna och den muhammadanska sfären inte ens tillsammans omfattar större delen av mänskligheten. I orienten lever miljarder människor i helt andra andliga föreställningsvärldar. Men då skall man komma ihåg att den kristna läran i sin förlängning lett till en kultur och ett sätt att se på världen som i vår tid snabbt erövrar även denna hemisfär, inte under namnet religion utan som demokrati, marknadsekonomi, teknik, vetenskap, den vetenskapliga världsbilden osv. (läs om hur religion omvandlas till politik i Livets Bok IV).

Jag tycker därför inte att det är för mycket sagt att vi idag klart kan se början på uppfyllelsen av Guds ord till Abraham om att alla världens folk och släkten skall skörda frukterna av den utveckling som inleddes med hans vandring till Kaanan. När man hör talas om de händelser som idag äger rum på de heliga platserna i Israel, och samtidigt betänker att mänskligheten återigen befinner sig vid ett vägskäl, en tid när något går under och något nytt föds, får dessa händelser en djupare dimension. Det är inte bara ett politiskt spel om makt och landområden, händelserna är en del, en akt i ett världsdrama som pågått i tusentals år och som ännu länge kommer att pågå, ja kommer att pågå tills jorden är en fredlig plats, tills djuret i människan har dött och livets mysterier avslöjats.

Dessa mysterier var länge dolda i arken i templets heligaste plats. Nu finns inte någon sådan kammare längre, mysterierna har sluppit ut ur tempelmurarnas fångenskap. Livets mysterier finns nu inte längre att söka någon annanstans än i det verkliga livet, utanför templets ceremonier och kulter. Livet, vardagen, naturen, och vår nästa är det Allra Heligaste i den kommande världskulturens andliga liv.

< < Tillbaka     < < Startsidan