MÄNSKLIGHETENS HISTORIA - EN UTBILDNING I KÄRLEK OCH LIVSKONST

av Max Käck

Namnet "Tredje Testamentet" som Martinus givit sitt samlade verk, antyder en av de centrala tankarna i hans kosmologi: att den historiska utvecklingen är planmässig, och att mänskligheten är på väg in i en ny historisk epok. Medan människans andliga liv tidigare präglats av tro och auktoritet, är den nya epokens kännemärke vetenskap och individualism. Endast med en vetenskaplig förståelse av livets andliga sida kan människan befria sig från verkningarna av hennes egna misstag.

Har historien ett slut?

Går förändringarna i det mänskliga samhället i en viss riktning? Vad är det som styr uppkomsten av civilisationer och kulturer? Finns det en utveckling i människosamfunden som har ett visst mål? Är kulturernas form resultatet av tillfälligheter?

Detta är frågor som idag omprövas av många. Tanken att historien utgör ett fortsatt framåtskridande är stark i den västerländska kulturen, och i kristendomen finns föreställningen om ett slutmål, paradiset. Men idag har det blivit på modet att tala om "historiens slut". Ibland sätts det i samband med de östliga kommunistdiktaturernas fall, och den liberalistiska våg som sveper över världen. Historikern Peter Englund (DN 31/1, 1/2 1991) gör gällande att civilisationer uppstår främst som ett resultat av oavsiktliga val, och att slumpen således spelar stor roll i den historiska processen. I efterhand kan det verka som om någon slags lagbundenhet lett fram till det nuvarande samhället, men någon sådan kan inte konstateras; i så fall skulle man även kunna förutsäga den fortsatta utvecklingen. Tanken att historien har en början och ett mål, att den är förutbestämd, är i grunden en religiös tanke, menar han. Dessutom leder den till determinism, människorna har bara att förverkliga den "stora planen". En sådan historiesyn kan leda till elittänkande och i värsta fall fascism.

Denna syn beror enligt Peter Englund på att vi människor har ett inneboende behov av att finna en högre mening med livet. Vårt sökande efter mening gör att vi försöker finna lagbundenheter som gör att vi kan få kontroll över tillvaron. Detta leder till en övertro på vetenskap, teknologi och exakt vetande. Men denna drift att betvinga kaos ger oss bara en illusion om ordning i världen. I själva verket beror kulturens utveckling på många irrationella och okontrollerbara faktorer.

Den kristna moralen lever

Ett annat exempel på att grunden för vår kultur ifrågasätts finner vi i de återkommande ifrågasättandena av kristendomens roll. Professor Alvar Ellegård framför t.ex. åsikten att evangeliernas Jesus aldrig funnits, utan "skapades som en historisk myt när Messias inte kom" (DN 28/12 1990). Paulus fångade in behovet av en rättvis Gud och en kärleksfull förmedlare, och "kyrkan förstod att förvandla visionerna till realistisk politik".

Enligt forskare är det emellertid fortfarande de kristna idealen som styr våra liv här i Sverige. Det är moralbud som "Du skall inte stjäla", "Du skall inte dräpa" osv som är kärnan i vårt rättsmedvetande, och det är det kristna kärleksbudet som är ledstjärna t.ex. inom sjukvården anser profesorerna Thorleif Petterson och Anders Jeffner. Endast inom privatlivet går utvecklingen åt ett annat håll ­ skilsmässorna ökar. Och ett undersökningsresultat visar att så mycket som 66% av befolkningen anser att djur och människor har samma värde. Även detta är ett avsteg från den kyrkligt kristna synen, där ju människan är den enda besjälade varelsen.

Martinus utvecklingstanke

Även om det kan råda osäkerhet om vad som egentligen skedde för två tusen år sedan, så är det alltså klart att det fortfarande har betydelse. Hur som helst kan det ju inte förnekas att de kristna idealen och moralen har formulerats av någon person. Dessa ideal är nu så inbyggda i vår samhällsstruktur och vårt sätt att tänka att de blivit självklarheter på många områden.

I Martinus Kosmologi är utvecklingstanken en av de viktigaste hörnstenarna. Enligt Martinus kan ingen skapelse ske utan att vara resultat av tidigare erfarenheter, kunskaper och talanger. Vår nuvarande kultur är därför enligt honom resultatet av våra egna strävanden och ideal i tidigare liv. Genom reinkarnationsprincipen kan Martinus hävda att våra nuvarande ideal och tankemönster skapats och uppövats i tidigare inkarnationer. Att den kristna moralen är självklar för de flesta betyder alltså att vi en gång lärt in den. Nu har vi glömt denna mödosamma inlärning och är därför benägna att förneka lärarens existens.

Men leder inte också Martinus utvecklingslära till ett elittänkande? I Martinus tappning är utvecklingen inte en resa på räls från station A till station B. Det finns med andra ord ingen ände där historien "tar slut". Utvecklingen är snarare en slags lärogång, där vi genom naturens eller gudomens egen läroplan får förmågan att skapa, och att tillfredsställa våra egna önskningar. Det handlar således inte om att förverkliga en på förhand upprättad detaljerad plan, utan om att bli en självständig individ som skapar sitt eget liv. Martinus syn på individen som en evig varelse (se andra artiklar i detta nummer) gör det möjligt för honom att förklara både vårt medvetande och kulturen som det nuvarande resultatet av en utvecklings- eller inlärningsprocess.

Utvecklingens mål - att bli människa

Utvecklingen går enligt Martinus genom olika faser, vilka är planmässiga på liknande sätt, som årskurserna i en skolutbildning. I början är individen osjälvständig och i behov av ledning, för att sedan bli alltmer självständig. Efterhand kommer vi in i en period av "praktik" och "självständigt arbete" för att till slut bli färdigutbildade livskonstnärer och lärare för andra.

Martinus talar om det Gamla och Nya Testamentet som viktiga dokument över tidigare utvecklingsperioder. Dessa ingår i den övergripande läroplan enligt vilken mänskligheten utbildas. Buddhismen, Islam och liknande stora religioner är andra uttryck för samma plan. I den västliga delen av världen var Gamla Testamentet den kulturimpuls som satte en broms på den rena självtäkts- eller blodshämndsmoralen. Enligt Martinus utvecklas vi ju från djuren, och den begynnande kulturvarelsen har därför med sig en självbevarelsemoral som tillåter den att självsvåldigt tillfredsställa sina behov med rå och brutal makt. De gammaltestamentliga lagarna utgjorde ett försvar för äganderätten genom att förbjuda stöld, mord och äktenskapsbrott och den överlät hämnden till överheten. Den rena djuriska egoismen hade skapat ett sådant klimat av hämnd och dödsångest att individerna började få ett behov av att begränsa och reglera de dräpande krafterna. Svaret på detta behov utgjordes av det rättsväsende eller den auktoritära överhet som försvarade egendomsrätten och utmätte påföljder för stöld, mord och röveri. Men egoismen upphörde naturligtvis inte med dessa maktmedel. Och i stället för att tillskansa sig livsförnödenheter med hjälp av fysiskt överlägsen styrka måste ett nytt system för varuutbyte uppstå, nämligen handel.

Begäret efter gods och guld kanaliserades på detta sätt in i vår tid under kamouflage av affärsverksmhet. Genom över- och underpriser och begreppet vinst kan de egoistiska begären tillfredsställas under samhälleligt auktoriserade former. Egendomsrätten och de därmed förbundna samhällsföreteelserna, som t.ex affärsvärld, nationalism och äktenskapsmoral, är därför enligt Martinus fenomen i vårt samhälle som kan hänföras till det Gamla Testamentets mentala miljö.

Gemenskapsintresset utvecklas

Men den gammaltestamentliga moralen var inte den slutgiltiga, och kom efterhand som människors utveckling fortskred att avlösas av en ny kulturell impuls. Denna var det Nya Testamentet och det kärleksideal som där finns formulerat. Här finner vi en moral som går i rakt motsatt riktning; i stället för att försvara egendomsrätten talar det Nya Testamentet om osjälviskhet, att dela med sig, hjälpa de svaga och utsatta, om att förlåta sina fiender och älska sin nästa. Jesu viktigaste gärning var enligt Martinus att han visade att man kunde förlåta och älska sina egna bödlar även under den grymmaste tortyr. Jesu lära går alltså emot egendomsrätten och hämndens princip, den förespråkar det gemensammas bästa och påstår att hämnd och försvar är ologiskt: "den som tar till svärd skall själv omkomma med svärd".

I dagens samhälle finner vi den kristna moralen i alla sociala institutioner som tar tillvara det gemensammas bästa, försvarar den enskilde från utsugning och oblyg avans, hjälper honom eller henne vid sjukdom, arbetslöshet, olyckor mm, arbetar för internationellt bistånd, fred och utveckling. Och vi finner den i hög grad i individen i form av en humana ådra och vilja till nästans välgång. Men eftersom den kristna moralen befrämjar gemenskapsintresset står den i motsättning till de gammaltestamentliga medvetenhetsinslagen. Dessa utgör ju en kraft som vill försvara äganderätten och egoismen, både för individen, familjen och nationen. Av denna anledning har Martinus betecknat politik som en kamp mellan gammaltestamentliga och nyatestamentliga ideal, dvs en kamp mellan det privatas och det gemensammas intressen.

Båda har emellertid det gemensamt att de utgör faser i jordmänniskans medvetenhetsutveckling där hon fortfarande måste ledas av andliga auktoriteter och ledare. I vår tid har en ny faktor trätt in som gör att denna ledning börjar mista sin betydelse. Denna faktor är vetenskapen. Den moderna människan har kommit så långt i sin strävan att förstå världen att hon i allt mindre grad kan anpassa sig till dogmer och postulat, om än från ett föregivet gudomligt upphov. I dag är det självständigt, kritiskt tänkande och ifrågasättande som är idealet. Och den nya tidens kunskapskälla och rättesnöre är inte längre uppenbarelsen, utan vetenskaplig forskning. Något som inte kan vetenskapligt underbyggas får lätt en stämpel som myt, saga eller osanning, och eftersom den religiösa världsbilden inte är omedelbart förenlig med den empiriska forskningen får den förra stryka på foten.

Men den vetenskapliga forskningen har den begränsningen att den inte kan uttala sig om livets mening, om vad som är rätt och fel och om hur man bör leva. När individen kommer in i livskriser är naturvetensskapliga data till föga hjälp och om tilltron till de religiösa teserna underminerats tillräckligt kommer han eller hon in i ett moraliskt och existentiellt tomrum. Nu menar Martinus att livets andliga sida är lika lagbunden som den materiella och det som behövs i den mogna moderna människans liv är därför enligt honom en kunskap om denna andliga lagbundenhet eller med andra ord ­ en andlig vetenskap.

Tredje Testamentet

Syftet med denna andliga vetenskap skulle enligt Martinus vara att ge människor de hjälpmedel som hon behöver för att själv kunna avgöra moraliska och existentiella frågor. För att hon skall kunna göra detta måste hon få kunskap om den andliga lagbundenheten, om vad livet är och hur ödet skapas, så att hon själv kan börja arbeta med sitt liv och lära sig handla så att hennes öde blir i överensstämmelse med hennes önskningar. Newton talade inte om för någon att han eller hon borde resa till månen, men han formulerade de naturlagar som gjorde det möjligt för människan att räkna ut hur detta skulle gå till. På samma sätt talar Martinus inte om hur vi skall göra i livets olika skeden, men han förklarar den lagbundenhet som finns i livet och gör det därmed (om han har rätt) möjligt att tänka ut hur man skall leva för att bli lycklig.

Martinus gör gällande att den kristna moralen går att underbygga logiskt om man till den kristna världsbilden fogar en förklaring över det levande väsendets eviga liv. Genom reinkarnation och karma kan man förklara hur tillvaron, och därmed Gudomens väsen, kan vara hundraprocentigt fullkomlig och rättvis, liksom man kan se hur alla varelser utvecklas från primitiva och robusta stadier till intellektualitet och kärlek. Genom kampen för tillvaron samt det lidande och de motgångar som denna orsakar utvecklas människors medkänsla och nästakärleksförmåga. Det kristna kärleksbudet är därför inte bara ett påbud, men en stimulans av den kärlekstalang som naturen redan håller på att skapa i människan. När denna vuxit sig tillräckligt stark, bl.a. genom det stöd som en kunskap om livslagarna utgör, blir kärleken till nästan alltmer ett naturligt anlag i människan. Moral blir därför med tiden allt mindre något som utgår från religiösa urkunder eller rättsliga lagböcker och allt mer en inre drift i människan själv.

För den färdiga människan är allt levande och kärleken det viktigaste

Martinus ansåg således att utvecklingen i högsta grad är lagbunden, att mänskligheten står under andlig ledning och att vi kan se hur denna ledning verkat genom att studera historien. Han menade dessutom att hans eget verk ansluter sig till traditionen från det Gamla och det Nya Testamentet, och att det skulle komplettera den kristna läran genom att ge en logisk underbyggnad till dennas moralteser. En central tanke i Martinus Kosmologi är att han betraktar hela världsalltet som en organiskt sammanhängande levande enhet och att allt som existerar är led i levande väsens skapelse och upplevelse av livet. Allt är med andra ord besjälat ­ såväl mineral, växter, djur, jordmänniskor som de fysiskt osynliga, andliga världarna. Tillsammans utgör allt detta liv den alltomfattande enhet som människan gett beteckningen "Gud". Livet är för Martinus därför en ständig växelverkan med Gudomen ­ både i naturen och tillsammans med andra människor. Allt som vi upplever och möter i livet har med andra ord en mening, ett budskap från den levande omvärlden till mig som individ. Genom denna ständiga samvaro med världsalltets upphov kan individen inte undgå att utveckla sina förstånds- och känsloförmågor, så att den humana talangen till slut bringas till ett genialt stadium.

Utvecklingsläran i Martinus Kosmologi kan därför varken leda till determinism eller elitism. Den talar om hur naturen genom sin egen ordning och lagbundenhet skapar logik och medvetande i väsendets psyke. Genom utvecklingen lär vi oss att logik är detsamma som att handla på ett sådant sätt att vi alltid är till glädje och välsignelse för levande väsen. Det är endast detta handlingssätt som kan göra oss fria, eftersom det alltid är våra egna egoistiska handlingar som skapar bojor. Slumpen har heller ingen plats i Martinus världsbild. Den utgör endast den dimridå som vi tar till när vi inte kan överskåda orsak och verkan. Livet utgör en fortsatt samvaro med Gudomen och genom smärtsamma erfarenheter i den fysiska världen lär vi oss efterhand att tänka och förstå meningen med världen och livet. Och ju mer vi kan se tillvaron från Gudomens utsiktspunkt, desto rikare och lyckligare liv kan vi skapa.

< < Tillbaka     < < Startsidan