MATERIALISMEN ÄR DÖD!
av Viljo Mentu
Martinus har på ett mycket övertygande sätt påvisat
den övertro som materialismen utgör. Men även från
den akademiska världen har vi fått starka och övertygande
argument mot materialismen. Den högt aktade och skarpsinnige filosofen
Karl Popper har i boken The Self and its Brain beskrivit hur materialismen
med hjälp av fysiken har tvingats överskrida sina egna förutsättningar
för att 'rädda skinnet'. Därmed har den bidragit med en
rad argument mot materialism - mot sig själv.
Den naturvetenskapliga forskningen hade när den startade som utgångspunkt
den klassiska materialismen: materia, såsom något som upptar
plats i rummet, var något essentiellt och substantiellt som vare
sig kunde eller behövde förklaras ytterligare; något med
vars hjälp man i stället kunde och skulle förklara allting
annat. Men detta är en inställning som den moderna fysiken lämnat.
I dag innehåller den just förklarande teorier om materia och
materiens karaktär, d.v.s. något som inte skulle behövas.
Ty, genom sådana förklaringar har materialismen i form av den
moderna fysiken överskridit sina egna förutsättningar och
syften. Popper påminner oss om att det faktiskt har varit fysiken
som levererat och gett oss de viktigaste argumenten mot materialismen.
Den klassiska materialismen förklarar orsaks-verkanförloppen
med att materia (kroppar) knuffar eller stöter andra materiekroppar
i ett eller flera led ('action by contact'; universum betraktas som ett
'urverk'). Men materialismens premisser undergrävdes inte först
i och med den moderna fysiken. Popper ger även exempel på att
detta skett tidigare i fysikens historia. Några viktiga sådana
ska sammanfattas här.
Avståndsverkan
Första gången denna teori överskreds var när gravitationen
upptäcktes. Istället för stötar och slag fanns en dragningskraft
och istället för kontaktpåverkan fanns en distanspåverkan.
Gravitationsteorin rubbade den materialistiska teorin, men den balanserades
upp genom att man senare utvidgade den med en teori och att gravitationens
fenomen var 'essentiella' egenskaper hos materian. Därför varken
kunde eller behövde dessa egenskaper förklaras ytterligare (den
klassiska materialismens argument).
Den kanske viktigaste händelsen i den klassiska materialismens
historia om självöverskridande, är upptäckten av elektronen.
Atomen - den odelbara - kunde delas. Den materialistiska teorin räddades
denna gång genom att man betraktade atomer som system av mindre,
laddade materiapartiklar: elektroner och protoner. Idag känner man
dock till andra och mindre elementarpartiklar, som inte utan vidare kan
betraktas som 'materiebitar' i klassisk bemärkelse. Dessutom kan elementarpartiklar
både förstöras och skapas, vilket visar att de inte har
den stabilitet som den klassiska (och utvidgade) materialistiska teorin
kräver; den har ingen 'substans', påpekar Popper:
"Materia visar sig vara starkt förtätad energi, som kan
omformas till andra former av energi; och därför till något
med karaktären av en process, efersom den kan övergå till
andra processer såsom ljus och naturligtvis rörelse och värme.
... Universum framträder inte längre som en samling av ting,
utan som en uppsättning växelverkande händelser och processer."
Var är himlen blå?
Ovanstående kan enkelt exemplifieras. Om vi först tänker
oss att vi står på en utsiktspunkt och blickar ut över
ett landskap i Dalarna, så skulle vi i fjärran se de blånande
berg Dan Andersson diktar om. På samma sätt skulle vi en molnfri
dag se en blå himmel om vi riktar blicken uppåt. Rent bortsett
från hur fenomentet "blå" uppstår i vårt
medvetande, vet vi att det inte finns där det ser ut att finnas. För
om vi närmar oss de blånande bergen eller himlen ovanför
oss, så upplöses det blå. Kvar finns berget och en svart
rymd - ett oändligt mörker med fjärran stjärnor och
nebulosor som små lysande punkter. Det finns inte en tillstymmelse
till blått. Det såg bara så ut till följd av vanliga
luftmolekylers och andra småpartiklars (med en diameter mindre än
ljusets våglängd) samspel med solljusets elektromagnetiska vågor.
Skulle vi endast ha partiklar som var större än ljusets våglängd,
hade vi sett en vit himmel (jfr. ljuset från en projektor i en biografsalong.)
Det är alltså elektromagnetiska vågors påverkan
på luftmolekyler och andra partiklar som ger upphov till det blå
ljuset som 'färgar' bergen och himlen. Då den blå färgen
försvinner allt eftersom vi närmar oss den (det blir mindre luft
och partiklar att titta genom), så finns det även ett samband
mellan luft- och partikellagrets 'tjocklek' och täthet.
Materien upplöser sig i tomrum
Då luft- och partikellagret är detsamma som ett 'föremål'
(atom- och molekylmassa med liten täthet), bör samma resonemang
och princip gälla alla fysiska förmål. En dörr t.ex.
kan då betraktas som ingenting annat än en sammansättning
av atomer och molekyler som är tätare sammanpackade än luftmolekylerna
- d.v.s. dörren har en större täthet. Om vi nu tänker
att vi närmar oss dörren med hjälp av en förstoringsapparatur,
kommer vi att upptäcka att tätheten minskar i proportion till
förstoringsgraden. Vi upptäcker efter hand att dörren inte
längre 'existerar' som dörr. Det enda vi ser, är "ett
oändligt mörker med fjärran 'stjärnor' och 'nebulosor'
som små lysande punkter". Dörren, som fast fysisk materia,
visar sig vara en illusion till följd av ett specifikt förhållande
mellan dess täthet och det avstånd från vilket vi betraktar
den. Denna illusion bekräftas ytterligare om vi tänker på
att 'partiklarna' spelar en i sammanhanget synnerligen underordnad roll
i förhållande till tomrummet dem emellan. Om vi nämligen
skulle pressa samman dörrens atomer till en liten kula, så har
vi inte minskat materiemängden. Vi har bara minskat materiens rörelseutrymme.
Eftersom dörren således till största delen består
av tomrum, måste det vara atomernas rörelser i detta tomrum
och inte de materiella partiklarna, som ger upphov till intrycket av eller
illusionen om fast materia.
Här kan man fråga sig hur det förhåller sig med
den materia som är kvar i kulan. Skulle det vara fast materia? Nej,
för skulle man ta bort tomrummet mellan atomenas kärnor och deras
elektorner, så skulle samma fenoment inträffa, fast nu på
mikronivå. Nej,det som gäller för dörren och kulan
gäller även för atomen och dess elementarpartiklar. Den
moderne fysikern Fritjof Capra refererar till den engelske fysikern och
pionjären Rutherford som redan tidigt under seklet var klar över
detta:
"Rutherfords experiment hade visat att atomer inte var hårda
och oförstörbara, utan bestod av väldiga rymder där
ytterst små partiklar rörde sig, och nu klargjorde kvantteorin
att inte ens dessa partiklar liknade den klassiska fysikens solida föremål."
Enligt samma Rutherford består en atom uteslutande av den strålning
som utgår från den. Materia, säger han, är bara en
bekväm formel för att beskriva vad som händer där den
inte finns. (Så det som gäller för dörren och kulan
i ovanstående exempel, gäller även för all annan fysisk
materia.) Det är naturligtvis detta som lett allt fler fysiker till
att inta samma hållning som en fysiker vid namn Wheeler gav uttryck
för: "Partikelfysik är inte den rätta utgångspunkten
för partikelfysik. Vakuumfysik är det." Därmed har
man faktiskt börjat inrikta sig på det som det verkligen handlar
om och det som är konkluskionen i Martinus analyser av verkligheten:
det odefinierbara Något som är eller, så som det framstår
i den fysiska världen, tomheten; 'det absoluta vakuumfältet'.
Den nya fysiken har således visat att materian till sitt innersta
väsen inte kan identifieras med den fasta substans så som den
klassiska fysiken lärt oss. Samtidigt har man tvingats överge
de premisser som materialismen en gång byggde på. Man kan alltså
inte längre betrakta fysikens teori om materia som materialistisk,
säger Popper, men den är dock en teori om materia, men en teori
som förklarar materian med icke-materiella förklaringar. Materialismen
har alltså på vetenskapens egna villkor transcenderat sig själv
begått 'självmord'. Materialismen är död!
REFERENSER
Popper, K (1986) The Self and its Brain, Routledge & Kegan Paul,
New York
Capra, F (1981) Fysikens Tao, Bokförlaget Korpen, Göteborg
Wheeler, J.A. (1973) The Physicist's Conception of Nature, D.Reidel,
Kordrecht, Holland