MATERIALISMENS SKAPELSEMYT UNDER VETENSKAPLIG LUPP

av Max Käck

Den materialistiska synen på vår härkomst har inte den solida vetenskapliga underbyggnad som man ofta hävdar. Det finns faktiskt mycket mindre fakta i evolutionsläran än människor i allmännhet antar, som kan påstås göra denna till en vetenskaplig sanning. Efter en läsning av fil dr Jan Adrianson bok Den tidlösa utvecklingen framstår tanken om evolutionen som grund för vår nuvarande existens som knappast mer än dogmatik och övertro.

Alltsedan darwins dagar har den traditionella kontroversen om livets uppkomst gällt frågan om vi är en produkt av en gudomlig skapelseakt eller resultatet av en miljonårig utvecklingsprocess, som genom det naturliga urvalets mekanismer lett fram till livsformernas nuvarande utseende och egenskaper. Den "förnuftiga" och "moderna" naturvetenskapen brukar ofta ställas i kontrast mot den bibliska myten som lätt kopplas samman med fanatism och dogmatik. Men vilken av de båda synsätten är i verkligheten mest dogmatisk? Kan evolutionslärans förespråkare verkligen sägas företräda en förnuftets och verklighetsförankringens seger över övertron och önsketänkandet?

Innan man försöker svara på detta bör man i alla fall ta sig en ordentlig titt på den starka kritik som faktiskt finns mot evolutionslärans nuvarande dominans. Och man bör då inte förbigå docenten i sociologi Jan Adrianson som i sin bok Den tidlösa utvecklingen (Doxa 1992) utdelar ett förödande slag mot denna grundpelare i den materialistiska världsbilden.

Utvecklingsläran låg i tiden

Evolutionsläran brukar ju tillskrivas Charles Darwin, men vid den tidpunkt när hans berömda Om arternas uppkomst utkom 1859 låg tanken redan i luften. Den kyrkliga, statiska uppfattningen om att allt tillkommit vid en enda tidpunkt dominerade visserligen, men på 1700-talet lades grunden för en ändring genom en utveckling av den mekaniska verklighetsuppfattning som bygger på Newtons fysik. Genom Jean-Babtiste Lamarck fick i början av 1800-talet tanken om att arterna utgjorde ett hierarkiskt system från enkla encelliga varelser till däggdjuret sitt genombrott. Lamarck tänkte sig också att de enklare livsformerna hade föregått de mera komplicerade tidmässigt. Det var alltså bara en tidsfråga när evolutionstanken skulle bryta igenom. Det som gjorde att Darwins bok fick denna roll var dels att han samlat ett så stort material som tycktes stödja teorin, och dels att han kunde föreslå en mekanism, det naturliga urvalet, som verkade förklara hur utvecklingen gått till.

Utvecklingsläran är en uppfattning i den mekanistiska traditionen. Den försöker förklara livsformernas egenskaper och utseende med en gradvis fortskridande orsak-verkankedja. Den vill ge en förnuftsmässig förklaring på de levande organismernas tillkomst och tilltalar därför människors önskan att få vetenskapliga förklaringar av världen. Just därför ställer den också gudsbegreppet och den bibliska skapelseberättelsen åt sidan. Gud kan möjligen kvarstå som en första utanförliggande orsak till evolutionen.

Vad menas med evolution?

Den centrala tanken i evolutionsläran är att (1) det finns fler organismer i naturen än som kan överleva, (2) dessa har en stor variationsrikedom som är ärftligt betingad, (3) ju bättre anpassad och mera överlevnadsduktig en viss organism är, desto större möjligheter har den att sprida sina anlag, och att (4) detta gör att positiva egenskaper ackumuleras och negativa sållas bort. Man kan tala om två tolkningar av evolutionsläran: den speciella och den generella. Den speciella hävdar bara att urvalsprincipen är ett faktum inom det biologiska livet, medan den generella dessutom påstår att den utgör själva motorn i utvecklingen. Om det är riktigt att påstå att det naturliga urvalet är den yttersta drivkraften bakom utvecklingen av livsformerna, innebär det också att den ärftliga variationen måste vara slumpmässig, dvs inte styrd av några avsikter eller i förväg givna planer. Evolutionen måste alltså kunna förklaras i materiella termer, vilket skulle göra allt liv naturvetenskapligt förståeligt genom praktiska studier av t.ex. organismers former och skelettfynd.

Men Darwin kunde inte bevisa detta. Det han visade var att det naturliga urvalet gäller på individens nivå, och att en evolution verkligen äger rum; han visade inte att den senare beror på den förra. Detta är helt enkelt en hypotes (ett obevisat antagande) som aldrig kunnat bevisas. Tvärtom finns det mycket som talar emot den. Att Darwin ändå framsatte den har kanske sin bakgrund i att den är en elegant teori som ger biologin vetenskaplig legitimitet och avvisar övernaturliga och mytologiska föreställningar. Dessutom låg den rätt i tidsandan och stämde bra med den konservativa samhällssynen om kontinuitet och stadigt framåtskridande. På Darwins tid var dessutom paleontologin (läran om utdöda växter och djur) en ung vetenskap, och Darwin antog att övergångsformer som vid den tiden inte hittats skulle komma att upptäckas med tiden. Så har dock inte skett.

Efter Om arternas uppkomst har man gjort mycket för att förbättra utvecklingsläran med ärftlighetsforskning, och på senare tid genetik. I den s.k. neodarwinismen har man försökt införa nya kunskaper om arvsmassan och de genetiska variationerna för att utveckla evolutionsläran. Därigenom har man t.ex. kunnat föreslå att det finns språng i utvecklingen som skulle bero på slumpmässiga mutationer i arvsmassan, och som skulle kunna ge upphov till nya organismformer och på så sätt förklara frånvaron av övergångsformer mellan arterna.

En hypotes med problem

Det råder i stort sett enighet om att det finns en urvalsmekanism i naturen som bygger på kampen för tillvaron. Även evolutionslärans beskrivning av utvecklingen ställer de flesta upp på. Men förklaringen av denna utveckling är minst sagt omstridd-inte minst bland biologerna själva.

Jan Adrianson tar i sin bok upp många problem med utvecklingsläran, och jag skall begränsa mig till att sammanfatta några av dessa. Det mest överskuggande problemet är att förklara övergångarna mellan evolutionens huvudkategorier (arter, släkten, familjer osv). Eftersom teorin är avsedd att ge en orsaksförklaring (dvs att ett visst stadium är orsakat av det föregående osv) är tanken på gradvis utveckling viktig. Men den forskning som hittills gjorts visar att det finns stora luckor mellan kategorierna, vilket gjort att man måst tillgripa andra förklaringsmodeller.

Trots stora mängder fossilfynd har man alltså ännu inte kunnat finna många övergångsformer som teorin säger måste finnas. Av de få exempel på övergångsformer som Darwin själv gav är det bara Archaeopteryx, en övergångsform mellan reptil och fågel, som fortfarande möjligen kan anses vara en övergångsform. I många andra fall, t.ex. hästen, finns fossil som visar djurets utveckling och förvandling genom årmiljoner, men som inte antyder övergångar mellan olika arter. Men det är inte bara frånvaron av fossilfynd som misstänkliggör evolutionshypotesen. Själva tanken på att det skulle finnas livsformer som utgjort mellanled mellan idag vitt skilda arter är problematisk med tanke på att alla dessa mellanformer måste ha överlägsna överlevnadsegenskaper för att kunna klara sig och utvecklas vidare. Om reptiler utvecklats till fåglar t.ex. måste det ju ha existerat ett djur som haft ett till hälften utvecklat par vingar, och för att föra dessa anlag vidare måste detta dessutom inneburit fördelar i kampen för tillvaron jämfört med andra. På vilket sätt är en halv lunga, en halv vinge eller ett halvt öga en överlevnadsfördel? Denna fråga är naturligtvis starkt förenklad men visar ändå problemet. Adrianson tar upp frågan om ögats utveckling som ett av de mest svårbegripliga. Ögat är ju ett oerhört komplext organ och man kan i naturen finna det i många olika utvecklade former. Evolutionsteoriförespråkarna påstår att man mycket väl kan tänka sig att vårt öga har utvecklats genom mycket små steg, om det bara haft tillräckligt tid på sig. Adrianson menar att det visst finns ögon på olika stadier, men att dessa inte kan ordnas i en följd. Exemplen som brukar visas tillhör ibland helt skilda utvecklingslinjer. Frågan som skall bevisas är ju om individernas utveckling orsakar en utveckling på artens nivå, och för det räcker det inte med att bara konstatera att det finns organ på olika stadier.

Naturens rikedom svårförklarlig

Förespråkarna för evolutionsläran har en mycket svår uppgift i att försöka förklara hur komplexa organismer med integrerade, samverkande funktioner skall kunna tänkas förvandlas från en form till en annan. Om man jämför med något känt kan man fråga sig hur t.ex. en moraklocka stegvis skulle kunna utvecklas till ett modernt armbandsur. För att detta skulle vara möjligt måste samtidiga gradvisa förändringar äga rum för varje del som klockan består av, varje stadium måste fungera perfekt och dessutom ha ett överlevnadsvärde som gör att "klockan" kan föröka sig och föra vidare sina anlag. Dessutom är det ju inte bara en utveckling inom arten evolutionisterna tänker sig. Det mekaniska uret måste alltså t.o.m. kunna förvandla sig till t.ex. ett digitalur!

Ett exempel på anpassning är hur giraffen fick sin långa hals. Detta är inte bara så enkelt som att tänka sig att djuret sträckt sig allt högre upp mot trädtopparna efter föda. För det första uppstår ett stort problem med blodförsörjningen av hjärnan. För att lösa detta har giraffen snabbare hjärtfrekvens och högre blodtryck än normalt. När giraffen skall dricka skulle blodet rusa ner till huvudet om den inte haft en särskild mekanism som löser det problemet. Dessutom blir blodtrycket i benen så högt när den står upp att kapillärerna skulle sprängas om det inte också fanns en mekanism för att förhindra detta. Huden är dessutom extra stark. Sedan är det också ett stort problem att andas genom ett två och ett halvt meter långt rör. Risken för att kvävas i sin egen utandningsluft måste avvärjas. Rörelseschema och koordination måste också anpassas. Giraffens utveckling är alltså en mycket komplex process som kräver samtidiga koordinerade förvandlingar av många olika kroppsfunktioner. Idén om en gradvis övergång verkar här, liksom när det gäller t.ex. reptil*fågel, mycket svår att upprätthålla.

Samverkan och oberoende

I många fall måste dessutom funktionsförändringarna koordineras med livet i omgivningen, t.ex. växtvärlden. Ett exempel är en orkidé (Coryanthes) som lockar bin med en oemotståndlig doft. Några bin faller i blommans bägare i sin jakt efter sin nektar, och kan bara ta sig ut genom en trång passage där det blir insmort av pollen. Och så transporteras pollenet vidare till andra blommor. Blommans form och biets beteende är perfekt anpassade för varandra, och frågan är: hur kan detta ha uppstått gradvis och spontant?

I insekternas värld finns det också många fascinerande förvandlingar under en individs livscykel. Ta t.ex. den parasit som lever i ett fårs tarmar och där lägger ägg som följer med avföringen ut på marken. Larverna som kläcks måste finna en snigel för att kunna leva vidare, vilket de gör i snigelns lunga. Här knoppar den av celler som utvecklas till en annan form av larv som lämnar lungan och fortsätter att utvecklas. Denna lämnar sedan snigeln för att krypa upp på ett grässtrå och bli uppäten av ett får. I fåret söker den sig till levern där den mognar och utvecklar sexualorgan. Till slut tar den sig till matsmältningssystemet, parar sig och lägger nya ägg. Det är onekligen svårt att förstå hur dessa komplicerade förvandlingar och växlingar i livsmiljö skulle kunna ha utvecklats bara med kampen för tillvaron och slumpmässiga variationer i arvsanlagen som motor.

Om man ger upp inför dessa problem finns det ytterligare ett sätt som många tillgriper för att rädda evolutionsläran. Det är att hävda att det finns språng i utvecklingen, antingen orsakade av stora slumpmässiga förändringar i anlagen, eller av att små avgränsade populationer genomgått en ökad frekvens av mutationer. Problemet med sådana förklaringsförsök är dock att chansen är så oerhört liten att något funktionsdugligt och ändamålsenligt skall bli produkten av ren slump. Det skulle krävas många stora språng för att fylla i gapen i utvecklingskedjan, så många och stora att de statistiskt sett är helt orimliga att tänka sig.

Adrianson kommer därför till slutsatsen att själva premissen i evolutionsläran måste vara felaktig eftersom både gradvis och språngvis utveckling baserad på evolutionslärans mekanismer verkar utesluten. Eftersom något tredje alternativ inte tycks finnas måste man ifrågasätta grundvalen för teorin: att livets utveckling skulle gå att förklara med en materialistisk teori, dvs. en teori som försöker förklara utvecklingen med materiella orsakssamband.

Utvecklingsläran och människosynen

Jag har här bara kommit in på den s.k. inomvetenskapliga kritiken av evolutionsläran, dvs. den kritik som bygger på evolutionslärans egna grundantaganden och förutsättningar. Adrianson ägnar också en stor del av sin bok åt medvetandeproblemet, sociobiologin och begreppet mening i förhållande till evolutionsläran. Vi kommer i kommande nummer av Ny Kultur att ta upp frågan om medvetandet och försöken att förklara detta från materialistiska utgångspunkter, och jag skall därför inte gå in på den frågan här. Men jag kan nämna att Adrianson gör en grundlig genomgång av teorierna om hur medvetandet har uppkommit, och kommer fram till slutsatsen att dessa faller på eget grepp. Det är omöjligt att förklara medvetandet som en produkt av materiella processer i hjärnan anser han.

Ett mycket intressant område som Adrianson ägnar ett kapitel är evolutionslärans samband med den sociala dimensionen. Adrianson som själv är docent i sociologi diskuterar den människosyn som evolutionsläran ger, och vilka konsekvenser det får för synen på samhällets utveckling. Han tar t.ex. upp teorier om hur man kan överföra tanken om gener som bärare av kroppsliga anlag till kulturen. Man tänker sig, något förenklat, att artefakter, beteenden och idéer utgör en slags "kulturgener" som bär kulturens utveckling liksom de biologiska generna anses bära organismens. Adrianson ägnar ett helt kapitel åt kritik av sådana teorier, som han menar leder till svårigheter att se människan som en fri, rationell och moraliskt motiverad varelse.

I det samhällsklimat som råder på nittiotalet har otvivelaktigt evolutionsläran en viktig roll som ett bakomliggande berättigande av vårt samhällsystem. Det ligger ju i marknadsekonomin att utvecklingen skall ske i allas kamp mot alla och att den överlevnadsduktigaste sållas fram i konkurrenssituationen. Detta brukar framföras som argument för att vårt ekonomiska sys* tem är det mest lämpade för framåtskridande och välstånd. Outtalat eller uttalat ligger bakom detta en parallell med kampen för tillvaron såsom Darwin beskrev den, och på så sätt får marknadsekonomin något naturgivet över sig. Evolutionsläran har blivit något som man knappast kan ifrågasätta om man vill bli tagen på allvar. Som Adriansson beskriver det: Om någon ifrågasätter den behöver man inte lyssna eftersom han är ovetenskaplig. Varför är han ovetenskaplig? Jo, därför att han ifrågasätter evolutionsläran!

Fundamentalism

I nästan all debatt och alla resonemang som pågår offentligt är den materialistiska världsbilden en outtalad utgångspunkt. Tillsammans med Big Bang och partikelfysiken är evolutionsläran en av de teorier som bär upp föreställningen att allt går att förklara i materiella termer. Men när man studerar vad evolutionsläran bygger på lite närmare, finner man att den har mycket lite konkreta fakta som talar för den. Den är helt enkelt ett antagande, en hypotes, en förklaring som i brist på bättre tillgrips för att stödja en förutfattad mening: att livet i grunden är en materiell företeelse. Den materialistiska världsbilden är alltså inget som framkommit som ett vetenskapligt resultat av forskning och undersökningar. Tvärtom är evolutionsläran något som predikas för att bekräfta materialismen. Men när iakttagelserna av världen ändras för att passa teorierna om världen i stället för tvärtom, då är det inte fråga om vetenskap längre, utan tro. Och det är i detta avseende ingen skillnad på religiös dogmatik och vetenskaplig.

Naturvetenskapen har dessutom en mycket stor suggestionskraft eftersom den anses representera förnuft och rationalitet, och eftersom den har förändrat våra liv i så hög grad. Däri ligger en mycket stor fara. För när man använder den för att underbygga en världsbild och människosyn som inte är sann, är man ju inte förmer än fanatiska och fundamentalistiska religiösa sekter som dessa s.k. förnuftiga människor själva intar en nedlåtande attityd mot. Och på samma sätt som fundamentalistiska religiösa läror ibland används för att förtrycka människor och begränsa deras tankefrihet, på samma sätt är den materialistiska världsbilden ett slags förtryck. Den implicerar en människosyn där individen inte har någon makt över sitt öde, där man är ofri, bunden av sina genetiska förutsättningar och där det normala sättet att leva är att föra krig mot sin nästa. Den ger inget hopp om en framtida bättre tillvaro, den kan inte förklara det s.k. onda i tillvaron och den ger ingen tröst för den sörjande, den fattige, den invalidiserade eller obotligt sjuke. Därför är det heller inget under att de existentiella problemen, rotlösheten och identitetsproblemen är så stora nu när genteknik, kvantfysik, Big Bang*teorin och Hugoprojektet är som mest på modet.

Detta är naturligtvis inte sagt som någon tillvitelse mot de personer som arbetar med sådan forskning, eller som något ifrågasättande av de resultat och de kunskaper som sådan forskning ger. Det är bara avsett som en påminnelse om att man inte skall ha större tilltro till naturvetenskapen än den verkligen förtjänar. Man skall inte dra längre gående slutsatser av dess resultat än vad som finns täckning för. Om man vill ha kunskaper om materiella samband skall man gå till naturvetenskapen, men om man vill ha kunskap om mening och moral, om vilka vi är, varifrån vi kommer och vart vi är på väg. då skall man söka ur andra källor.

Sökes - någon som utvecklas

Kunskaperna från forskningen om arternas utveckling kommer säkert att få stor betydelse när man lärt sig se dem ur en ny aspekt. Från Martinus utgångspunkt är det aspektskifte som behövs helt enkelt att man antar att det finns någon som utvecklas. Materialistiskt sett är det ju ständigt nya individer som i varje generation beträder utvecklingstrappan. Om man inför reinkarnation som en ny förutsättning kan man avskriva slumpen och dessutom få en förklaring på de svårförklarliga hoppen i utvecklingen. Den innebär ju att anlagen inte överförs på materiell väg, utan förs vidare på andlig väg och dessutom förbättras med individens egna bidrag i form av erfarenheter och beteendeförändringar. Det har i biologin funnits teoriförsök som antagit att inlärda beteenden kunde nedärvas (t.ex. Darwins föregångare Lamarck). Experiment har dock inte kunnat visa att detta är möjligt. Adrianson nämner något som brukar kallas molekylärbiologins centrala dogm: att informationen mellan dna och organism är enkelriktat, dvs. dna kan påverka organismen men inte tvärt om. Detta innebär att de förmågor och egenskaper individen uppövat under livet går förlorade vid organismens undergång. Det som skapar de variationer som ligger till grund för förbättrade organismer är i stället slumpen.

Med reinkarnation blir det helt möjligt att tänka sig att den utveckling som individens antsträngningar i kampen för tillvaron uppnått förs vidare, eftersom den förs vidare på en väg som inte kan följas med fysiska spårningsmetoder. Det betyder att moraklockan mycket väl kan utvecklas till digitalur genom att återfödas i ständigt nya former! Mellan inkarnationerna befinner sig klockan som idéer och kunskaper i urmakarnas medvetanden. På ett liknande sätt kan man tänka sig att de nuvarande arterna har haft helt andra, mycket mera primitiva organismer, som de lämnat för att ständigt skapa allt bättre anpassade organismer i efterföljande inkarnationer.

För att acceptera denna tanke måste man dock vara beredd att anta att det finns en ickefysisk existensform som utgör mellanled mellan de fysiska liven. Och detta är det stora problemet eftersom denna existensform är något som inte kan iakttas eller registreras på något av de sätt som vi människor vant oss att betrakta som mest tillförlitligt: genom fysiska sinnen. Kanske är det bara genom att materialismen visar sina absurda och destruktiva konsekvenser som en mer verklighetsförankrad och livsbejakande världsbild kan etableras.

< < Tillbaka     < < Startsidan