NATURENS EGEN GÅVOPRINCIP

av Daniel Palmgren

De stora kontrasterna "mörker" och "ljus" i det kosmiska kretsloppet kommer till uttryck på olika sätt inom olika områden. Mörkrets kontrast kommer till fullt uttryck i rovdjurets tillvaro, vars hela organism är ett redskap för att dräpa medväsendena och bryta ned dessa väsens kroppar. Här är själviskhetens princip helt förhärskande och "den enes bröd är den andres död". Det utvecklingsstadium som mänskligheten håller på att närma sig i form av ett verkligt fredsrike på jorden innebär den absoluta kontrasten till rovdjurets tillvaro. Här är istället kärleken, osjälviskheten och den livgivande principen de krafter som präglar livsupplevelsen. Denna artikel ska belysa hur den verkliga kärleken med tiden kommer att kunna utvecklas även på födans område.

Den dräpande principens inverkan på naturen

När vi skådar in i hela det sceneri som naturen representerar på jorden kan vi inte undgå att komma i kontakt med "den dräpande principen". Vi ser resultatet av den obarmhärtiga lag som råder i djurriket i form av "den starkares rätt över den svagare". Hela den skygghet som kännetecknar livet i den vilda naturen är ju ett resultat av denna princip. Alla väsen i djurriket är rädda att mista sitt liv som offer för de som är starkare, för "predatorerna". Några enstaka, isolerade platser på jorden saknar predatorer eller rovdjur och där har människan möjlighet att närma sig djurlivet på ett helt annat sätt än vad vi är vana vid. Där råder ett slags "paradistillstånd", som verkligen kan ge en förnimmelse av en tillvaro där människan lever i fullständig harmoni och fred med naturens övriga mångfald.

Jordmänniskan lever som ett rovdjur, men befinner sig på en helt annan utvecklingsnivå

Men vanligtvis är alltså människan betraktad som en farlig fiende av de övriga djuren. Där människan går fram där flyr andra väsen undan. Endast vid enstaka, välsignade tillfällen kan väsen från det vilda djurlivet av fri vilja söka kontakt och vänskap med människan. Människan är i allra högsta grad en del av "den dräpande principen". Att tillämpa "den starkares rätt över den svagare" gentemot naturens övriga livsformer har dagens människa gjort till en livsstil, ja till en hel industri. Det betraktas allmänt som en självklarhet att andra, svagare väsen - såväl i form av instängda tamdjur som i form av vilda djur - ska få offra livet för att tillfredsställa människans förmenta behov. Härvidlag skiljer sig inte människans moral från rovdjurets. Men medan det naturliga rovdjuret är ett väsen som befinner sig på en mycket primitiv utvecklingsnivå, där intellekt i stort sett saknas och där hela organismen är skapad för att tjäna den dräpande principen, så befinner sig dagens människa på en betydligt högre utvecklingsnivå, där sådana företeelser som "tankeförmåga", "medkänsla" och "samvete" börjar göra sig gällande. Även själva organismen är hos dagens människa helt väsensskild från rovdjuret. Därför är inte heller "rovdjursföda" i form av styckade djur, den rätta födan för jordmänniskan.

Medkänslans tillväxt måste till slut leda till rovdjursmoralens fall

Hela den livssyn som försvarar jordmänniskans tradition att regelmässigt offra sina medväsen i naturen för att inskaffa sin föda, måste obönhörligen falla samman efterhand som just "tankeförmågan", "medkänslan" och "samvetet" växer sig starkare i människans väsen. Då denna själsliga utveckling också hänger ihop med en fysisk utveckling kommer den gängse "likfödan" visa sig vara lika olämplig för en känslig fysisk organism som den är för ett känsligt samvete. Och när den livssyn faller, som förfäktar människans rätt att uppträda som ett "rovdjur" gentemot de övriga djuren, då måste också hela den livsstil falla som är dess resultat.

Den jättelika industri som idag breder ut sig över jordklotet, i form av djuruppfödningsfabriker, jättelika fiskerianläggningar, slakterier m.m, måste betraktas som uttryck för en djup omedvetenhet om andra livsformers rätt till fullvärdigt liv. Dessa inrättningar kommer därför att avvecklas efterhand som en ny världskultur breder ut sig. Istället kommer man att koncentrera sig på att utveckla sådana vegetariska näringsmedel som kan förse dagens förfinade människoorganism med alla de näringsämnen som den behöver, utan att detta ska behöva ske på bekostnad av ångest, lidande och död för andra medväsen. Därmed kommer också mänskligheten att kunna befrias från all den mörka "karma", som dess nuvarande hänsynslösa inställning är orsak till. I samma stund som mänskligheten börjar inställa sig på att "beskydda" de väsen i naturens mångfald som är svagare och mer hjälplösa, blir det givetvis lättare för de höga andliga väsen som vakar över mänsklighetens eget öde, att nå fram med sitt beskydd.

En föda som är naturens frivilliga gåva

Men liksom vi i den omgivande naturen kan se exempel på hur "den dräpande principen" tar sig uttryck på födans område i form av rovdjurets blodbesudlade tillvaro, så kan vi också i samma natur studera hur "den livgivande principen" kommer till uttryck på födans område, i en sådan fullkomlighet att den blir till en strålande symbolik över själva givandets högsta princip. Liksom rovdjuret är hänvisat att leva av en föda som det måste tilltvinga sig genom att övervinna och dräpa sitt byte - vilket förr eller senare kommer att skapa obehag i rovdjurets eget öde - så finns det andra väsen i naturen som lever av en föda som naturen lämnar ifrån sig som en helt frivillig gåva. Denna frivilliga gåva känner vi som växtens frukt. Dess ankomst förebådas av underbar väldoft och blomsterprakt. När denna förebådelse, fylld av salighetsenergi och paradis- atmosfär, har avtonat, börjar själva frukterna att mogna fram i en mängd olika former och färger beroende på de specifika växter som frambringar sin gåva till djurriket. Dessa frukter är speciellt utformade att med smak och doft verka så tilltalande som möjligt på väsen tillhörande djurriket. För växten är det många gånger en livsförutsättning att frukterna äts av de rörliga representanterna från djurriket för att kärnorna därigenom ska kunna spridas till andra naturregioner. Ätandet av växternas frukter fordrar därför ingen tilllämpning av "den dräpande principen". Det innebär inte på något sätt skada, lidande och ångest för andra väsen och livsformer utan är tvärtom i fullkomlig harmoni med "den livgivande principen".

Framtidens födokultur

Växtvärldens frukter visar sig därigenom vara framtidens verkliga människoföda, en föda för väsen som har fått ett så känsligt samvete att varje skada, varje frihetsberövande och varje dråp gentemot omgivande livsformer, innebär ett lidande för väsendet självt. Detta väsens organism har dessutom blivit alltför känslig och förfinad för att kunna tjäna som "begravningsplats" åt döda medväsen. Istället blir fruktfödan, förenad med en varsam och miljöriktig trädgårdskonst som tar största möjliga hänsyn även till mikroväsendena i jorden, den födokultur som kommer att livnära framtidens människor.

Med begreppet "frukt" avses här mycket mer än bara de söta frukter vi vanligtvis tänker oss inom detta begrepp. Förutom dessa frukter finns ju en mängd olika frukter som inte är söta - exempelvis tomat, gurka, paprika, avokado mm. - alla med den gemensamma nämnaren att de representerar växternas sätt att omsluta och "förpacka" kärnorna. Många fler former och variationer kommer givetvis utvecklas i framtiden. När människan till slut kan börja leva av frukt är det inte längre nödvändigt att ta hjälp av den konstgjorda födonedbrytningsprocess som vi känner under begreppet "kokkonst". Denna yttre nedbrytningsprocess är endast nödvändig så länge människan lever av födoämnen som inte egentligen av naturen är avsedda som näring för våra organismer. Frukten däremot, är ju just skapad med det ändamålet, att så lätt som möjligt kunna upptas som näring hos de väsen i naturen som attraheras av sådan föda. Frukten måste därför betraktas som hela växtvärldens yppersta "gåva" till djurvärlden, medan all annan föda, från såväl växtriket som djurriket, på det ena eller andra sättet måste "avtvingas" naturen genom en viss tillämpning av "den dräpande principen".

Att "vara ett med Gud" är resultatet av kärlek och respekt till allt levande.

Här måste man också betänka, att efterhand som det mänskliga samvetet förfinas kommer det också att vara förenat med obehag att skada eller dräpa växtväsen - hur fjärran denna inställning än kan verka i förhållande till nutidens allmäninställning. En övergripande känsla av respekt och kärlek till livet och naturen kommer att mana människan till varsamhet och hänsyn inför alla de varierande och mångfaldiga former som livet uppenbarar sig genom - vare sig det är frågan om ett djur eller en människa, en liten blomma eller ett helt landskap, en jättelik val eller en fjäril. Först genom denna allomfattande kärlek och respekt kan människan fullt ut uppleva sig "som ett med" det omgivande världsalltet och därmed som ett med Gud. Givetvis måste denna medkänsla vara balanserad med förnuft, som leder människan att hela tiden söka "det minst onda" även om detta i vissa fall kan innebära tillämpning av "den dräpande principen" när det exempelvis gäller skadedjur, ogräs etc.

"Vegetarisk blandkost" är den rätta födan för dagens människor.

Än så länge är det alltså omöjligt att överleva här på jorden utan att i viss mån tillämpa "den dräpande principen". Så djupt involverad är denna princip i jordmänniskans tillvaro, att även om många säkert önskar det, så är det omöjligt att med en gång göra sig fri från dess inverkan. I sin bok "Den fullkomliga födan" tar Martinus bl. a. upp denna problematik. Han beskriver där att människans fysiska livnäring är underkastad en utveckling från primitiva till alltmer förfinade stadier. Köttätandet, menar han, har sitt naturliga stadium på ett tidigare, mer primitivt stadium i utvecklingen. Idag har de allra flesta människor passerat detta stadium och köttätandet kommer därför i allt högre grad vara orsak till sjukdomar och ohälsa, helt bortsett från att det lidande som köttätandet orsakar bytesdjuren, genom "lagen om orsak och verkan", måste vända tillbaka till sitt upphov i detta eller kommande liv.

På mänsklighetens framtida utvecklingsstadium, som Martinus benämner "det riktiga människoriket" kommer just frukten att vara det rätta födoämnet. Men för dagens människa skulle en föda som helt bestod av frukt vara av alltför förfinad och högt vibrerande natur för att harmoniera med hennes ännu ganska grova organism. Dagens människa befinner sig följaktligen på ett mellanstadium mellan å ena sidan det forntida, naturliga köttätarstadiet och å andra sidan det framtida fruktätarstadiet. Den rätta födan för den moderna människan är därför en väl avvägd vegetarisk kost, bestående av blad, rotfrukter, säd (olika kärnprodukter) och frukter - eventuellt förenat med en del animaliska näringsämnen såsom mejerivaror och ägg. Då denna blandföda delvis är ganska grov måste också den konstgjorda nedbrytningsprocessen i form av "kokkonst" tillämpas i en viss utsträckning.

Utifrån Martinus analyser kan man alltså förstå att det på jordmänniskans nuvarande utvecklingsstadium är fullt möjligt och dessutom fördelaktigt för hälsan att tillgodose hela näringsbehovet med hjälp av vegetariska näringsmedel och att därmed kunna äta "sitt dagliga bröd" utan att därigenom vara skuld till en mängd oskyldiga medväsens lidande och död. Då den traditionella kosten här i västerlandet till stor del består av kött, fordras det en viss träning för att kunna ställa om sina vanor och personligen finna den rätta sammansättningen av vegetariska näringsmedel. Denna sammansättning kommer givetvis att bli alltmer fullkomlig ju längre individen tillämpar vegetarisk matlagning och ju mer kunskaper samhället får om denna form av livnäring.

Historien visar att "den allmänna meningen" ofta kan vara resultat av fördomar.

Det som idag anses vara riktigt kan i framtiden betraktas som helt felaktigt. Eftersom de synpunkter som har framförts i denna artikel till viss mån står i kontrast till den allmänna meningen i dagens samhälle, kan det vara på sin plats att påpeka att denna allmänna mening i ett längre förlopp, inte alls behöver innebära någon slutgiltig sanning. Det räcker med att studera utvecklingen av frågor som slaveriets berättigande, eller kvinnorättens tillkomst, för att förstå hur djupt vissa fördomar kan bita sig fast i samhället, även om livet självt givetvis förr eller senare måste undanröja allt det som står hindrande i vägen för utveckling av förnuft och medkänsla. Dessa fördomar visar sig vid närmare betraktande nästan alltid vara ett försvar för en viss grupps privilegier mot en annan grupp.

Att många människor idag menar att det är naturligt när människan lever som ett rovdjur och dräper sina medväsen med hänvisning till att dessa ju inte är människor och därför inte kan känna eller uppleva, hindrar ju inte att denna inställning i framtiden kan komma att betraktas som djupt inhuman och omoralisk, liksom vi idag självklart skulle ta avstånd från en uppfattning som förespråkar slaveri av en viss människoras eller indragande av kvinnors rösträtt. Givetvis är det lätt att upptäcka och ta avstånd från det oförnuft och de fördomar som historiens facit redan har avslöjat. Desto svårare är det att upptäcka och befria sig från de fördomar och den inhumanitet som genomsyrar dagens samhälle, eftersom man ofta själv är en del av dessa tendenser.

Vikten av tolerans och respekt för varje människas aktuella utvecklingsfas.

I detta sammanhang måste man betona att det inte finns någon som helst anledning att visa intolerans mot de människor som väljer att äta kött, bära kläder av skinn, eller på övriga sätt ge uttryck för en tradition som ringaktar djurens livsberättigande. Även om dessa människor på just detta område följer en tradition av inhumanitet, är detta beteende i de flesta fall ett omedvetet flockbeteende. Samma person kan i andra avseenden visa sig ha utvecklat stora talanger i humanitet. Ingen har därför befogenhet att döma andra. De erfarenheter som saknas för att en människa ska avstå från flockens tradition, då denna är kärlekslös, kommer livet att bibringa henne i sin egen naturliga takt.

Att försöka tvinga andra människor att i förtid ändra sina vanor kommer därför endast att väcka antipati mot det man vill förespråka. Naturen själv kommer genom många små utvecklingssteg att efterhand fullkomliggöra varje levande väsen och inget väsen kan rätteligen anklagas för att det råkar befinna sig på just det utvecklingsstadium som är resultatet av de hittills inbringade erfarenheterna. Inget väsen blir lyckligt av att tvingas agera efter erfarenheter det ännu inte har gjort. Om utvecklingen hade ett så enkelt slutmål som att tvinga samtliga väsen att utveckla en viss "fullkomlig" livsföring vore ju hela det utvecklingspanorama som utvecklar sig i tid och rum en tämligen överflödig företeelse. Det bästa varje människa kan göra som vill bidra till en större harmoni med övriga livsformer är därför att själv, i mån av inspiration och förmåga, utveckla en livsstil som innebär största möjliga hänsyn, kärlek och respekt till hela den mångfald som omger oss.

Litteraturhänvisningar:

Martinus: Den fullkomliga födan

Martinus: Den Eviga Världsbilden, Del IV, Symbol nr 38: Människan och den animaliska och vegetabiliska födan

< < Tillbaka     < < Startsidan