OFFRET

av Ingemar Fridell

Lars von Triers senaste film "Breaking the Waves" är en gripande kärlekshistoria om en kvinna som driven av sin djupa religiösa tro och självutplånande hängivenhet försöker rädda sin man som blivit totalförlamad efter en olycka på en oljeborrplattform. Hennes rollfigur är tänkt att symbolisera Kristus, eftersom hon utan att kompromissa med omgivningens krav och sexuella fördomar spränger alla anständighetens gränser och till sist väljer att offra sitt unga liv. Temat i denna film är alltså den traditionella kristna offertanken, dvs. att man genom ett självpåtaget lidande kan blidka en sträng Gud och därmed rädda andra eller rentav uppnå egna fördelar. Martinus ser emellertid denna tanke som en grov förvrängning av det kristna kärleksbudskapet och en missuppfattning av avsikten med Jesu korsfästelse. Men inte desto mindre tycks den vara påfallande seglivad; otaliga filmer och skönlitterära verk bygger just på detta tema. Varifrån kommer denna märkliga föreställning; vad döljer sig egentligen bakom detta mystiska offer?

Offertanken har sitt ursprung i hedniska föreställningar

På engelska heter offra sacrifice som i sin tur kommer från det latinska ordet sacer = helig. På franska betyder souverain sacrificateur överstepräst, dvs. den som ledde de religiösa ritualerna inom den gamla judiska religiösa kulten med sina blodiga djuroffer i templet. Den kristna nattvarden betraktas som ett heligt sakrament för att påminna om Jesu offerdöd på korset. Det finns tydligen samband mellan religiös kult, offer, heliga handlingar etc., tankar som tycks representera något arketypiskt med djupa rötter i det mänskliga psyket.

I ett utvecklingsskede där människan ännu inte hunnit utveckla sin intelligens tillräckligt, nöjde man sig med enkla och med dagens mått mätt naiva förklaringar på livets gåtor. Innan man förmår ställa sig frågor av mer djupgående existentiell art, söker man ju heller inga komplicerade svar. Livsupplevelsen domineras fortfarande till stor del av känslan, och därför har kulthandlingar, ritualer, mystik och stämningar hittills spelat en betydligt viktigare roll i historien än kosmiska analyser och livsmysteriets lösning.

Martinus beskriver hur offertanken härstammar från ett hedniskt synsätt. Det gällde att komma på god fot med tillvarons högre makter. Man offrade växter och djur och som motprestation för dessa gåvor hoppades man på god jaktlycka, hjälp med skörden, ett lyckligt familjeliv o.s.v. Ur ett visst perspektiv kan denna offerkult närmast beskrivas som ett slags byteshandel eller köpslående med Gud. I ett visst skede av utvecklingen har även människooffer förekommit. Det gamla Testamentets Gud krävde en orubblig lojalitet. Abraham ställs på hårda prov när Gud begär att han skall offra sin älskade förstfödde son Isak. Och det är först efter att ha bevisat sin totala underkastelse och lydnad som Abraham vinner nåd inför Gud. Den hedniska offerkulten upphör i och med att kristendomen vinner terräng, vilket fått sin teologiska förklaring genom Jesu ställföreträdande offerdöd på korset. När Gud Fader offrade sin egen enfödde (och förstfödde) son kunde mänskligheten befrias från den skuld eller medfödda "arvssynd" den befläckats med i och med syndafallet i Edens lustgård och uppnå en slutgiltig frälsning. I och med korsfästelsen lät sig Gud bevekas och slöt ett nytt förbund med människorna. I denna kamouflerade form kunde alltså det hedniska sonoffret leva vidare!

Den gudomliga kärleken är villkorslös

I sin bok "Bönens mysterium" förklarar Martinus den symboliska innebörden i liknelsen om "den förlorade sonen". Den ger oss en genial bild av varje människans mentala och humana utvecklingsprocess: Sonen får ut sin arvslott och lämnar fädernehemmet (det religiösa trosstadiet). Han beger sig ut i världen, slösar upp sitt arv och hamnar till sist i ett tillstånd av yttersta mänsklig förnedring och tvingas "äta tillsammans med svinen" (det materialistiskt-ateistiska stadiet). Berikad med ett långt större mått av livserfarenhet och en betydligt ödmjukare livsinställning beslutar han sig då att återvända till fädernehemmet som "den allra ringaste av tjänare" (det andligt-vetenskapliga stadiet). Men fadern hälsar sonen välkommen tillbaka med en stor fest (den kosmiska invigningsprocessen), vilket inte ses med blida ögon av den yngre brodern, som hela tiden varit kvar i hemmet och alltid visat sin far en obrottslig lojalitet. Brodern kan inte förstå den glädje fadern visar inför den hemvändande sonen som slösat bort sitt arv, levt i sus och dus och dragit skam och vanära över familjen. Och det är denna avundsjuka inställning som gör att det nu blir dags för den besvikne yngre brodern att ge sig ut i världen och bli nästa "förlorade son", berättar Martinus.

Broderns besvikelse beror på att han inte förstått livets villkorslösa kärlek, att "Gud låter sin sol lysa över både dem som är goda och onda", skriver Martinus vidare. Han betraktar i likhet med många trosreligiösa människor kärleken som något man först måste göra sig förtjänt av genom rätt tro eller genom att tillhöra de utvaldas skara. Han blir besviken över att upptäcka att ingenting tycks tyda på att han, trots att han valt rätt sida, är frälst och utvald, blir privilegierad eller favoriserad av försynen. Han utsätts liksom alla andra för svåra lidanden och prövningar; belöningen för hans många dygder verkar utebli. I ett "ett-livsperspektiv" ser det inte sällan t.o.m. ut som om vantroende och förtappade människor går hem med segern och lyckas bäst i sina liv, vilket gör att många tidigare troende efterhand hamnar i ett rent ateistiskt tillstånd. - Gud kan inte existera när vi som tillhör "de utvaldas skara" drabbas av så mycket elände och motgångar, resonerar man.

Men den gudomliga kärleken är enligt Martinus inte sådan att någon kan vara mer eller mindre gynnad än någon annan. Ingen kan köpa sig till denna kärlek eller uppnå Guds nåd genom affär, offer eller byteshandel; livet är baserat på en ren gåvokultur där varje individ obönhörligen förr eller senare själv måste få skörda antingen de välsmakande eller bittra frukterna av sitt eget tidigare handlingssätt. Det är endast i kraft av denna universella ödeslag som vi kan utvecklas mot ett högre och ljusare tillstånd; försynen kan inte bevekas till att förlösa mänskligheten genom offer av vilket slag det än vara månde.

Skuldkänslor och botgöring

Människor har sedan lång tid tillbaka insett sin otillräcklighet i humant avseende, vilket gett upphov till skuldkänslor och diverse syndakomplex av många slag. Dessa känslor har man i sin tur försökt befria sig ifrån genom olika botgärningar, självbestraffningar och självpåtagna lidanden. Det finns många exempel på sådana självdestruktiva metoder: önskan om att få dö som martyr, askes, fasta, celibat, tagelskjortor, späkningar, spikmattor och mycket annan livsfientlig verksamhet. Genom att straffa sig själv bevisar man sin underdånighet inför Gud och tror sig därmed kunna mildra sin mentala skuldbörda.

Sådana djupa skuldkänslor har länge genomsyrat det religiösa tänkandet. Mot bakgrund av detta är det inte så märkligt att tanken om det försonande offret kunnat vinna insteg i kristendomen. Gudomen skulle alltså enligt detta sätt att tänka begära ett stort gåvooffer för att frälsa mänskligheten och sona dess synder, men detta att han låter sin egen son födas i världen och dö på korset för att därigenom offras tillbaka till sig själv i vårt ställe, innebär i praktiken att vi blir friköpta genom att han accepterar att mottaga en gåva från sig själv. Detta visar bara hur vansinnigt ologisk denna tanke är. Och tänk om myndigheterna i ett land skulle gå med på att en människa frivilligt tog på sig ett fängelsestraff för att sona någon annans brott! - Ja, det går bra, skulle man säga, vi är bara intresserade av att fängelsestraffet avtjänas och det har ingen betydelse vem som sitter av strafftiden!

Enligt samma logik skulle Gudomen alltså främst vara intresserad av att själva straffet utmättes eller att mänskligheten betalade sin skuld, oavsett vem det var som gjorde detta. Men han sägs ju själv ha skapat denna mänsklighet och därför kan ingen lastas för dess bristande kvalitativa egenskaper; Gud måste i rimlighetens namn själv bära ansvaret för sin "misslyckande" skapelse. Och det hjälper nog föga att han i sin godhet kom på den geniala lösningen att han kunde låta offra sin egen son för att vi skulle slippa betala. Men själva skulden vägrade han efterskänka, den måste regleras till varje pris, även om detta innebar att en helt oskyldig skulle offras!

Offertanken bottnar i en föråldrad Gudssyn

Det verkliga syftet med Jesu offerdöd var enligt Martinus att mänskligheten fick demonstrerat för sig allkärleken och förlåtelsetanken i sina allra yttersta konsekvenser. Därigenom skulle ingen någonsin kunna glömma Jesus sätt att bemöta sina medmänniskors mörkare djuriska sidor. På så sätt blev han en lysande förebild för oss i vår strävan efter ett fullkomligare liv, ett högsta ideal för vår egen framväxande kärleksförmåga. För övrigt innehåller evangeliernas passionsberättelse samma slags kosmiska symbolik över mänsklighetens öde som liknelsen om den förlorade sonen: det är en symbol över det levande väsendets vandring in i mörkrets kulmination och den därpå följande uppståndelsen till en högre och lyckligare värld.

Offertanken har alltså sitt ursprung i ett föråldrat auktoritärt sätt att se på Gudomen; man föreställer sig denne som en sträng och krävande makthavare som det gäller att hålla sig väl med. Martinus beskriver den traditionella kristendomens märkliga utformning som en syntes mellan två nästan oförenliga motsatser: det Gamla Testamentets hämnande och vrede Gud och det Nya Testamentets kärleksfulla fadersgestalt. Detta var ett nödvändigt mellansteg mellan en forntidens primitiva gudssyn och framtidens sanna kristendom där alla hedniska föreställningar om offer och skuld rensats ut.

Det kan väl knappast betraktas som en sund livsinställning att betrakta försynen som en sådan slavdrivare som kräver underkastelse och blind lydnad, att frivilligt söka upp lidandet och att inte unna sig den gudomliga lycka som även denna fysiska värld har att erbjuda. Även i vår sekulariserade tid förekommer det säkert en hel del människor som ser all livsnjutning mer eller mindre som synd och som är beredda att offra sin naturliga sexualitet så som varande något orent. Gamla dagars celibat har ersatts av mer moderna föreställningar som går ut på att sträva efter en sublimerad, icke-fysisk sexualitet. Troligen är det traditionella religiösa synsättets sexualfientliga skuldbetyngda moral som lever kvar i sådana tankar, där allt som har med den fysiska världen att göra betraktas som något syndigt och lägre stående.

Utifrån samma religiöst präglade livssyn är det naturligtvis förbjudet att granska eller "rannsaka Guds vägar", trots att hela vår mentala utveckling är ett resultat av ett ständigt utforskande av Guds vägar, ett långvarigt ätande av kunskapens träd som inviger oss i livets mysterier, i vad som är rätt och fel, gott och ont. Våra känslor och vårt förnuft har självfallet utvecklats för att komma till nytta, annars vore ju hela utvecklingen förgäves. Idag har nog försynen mer användning för självständigt tänkande individualister som vågar gå sin egen väg än för lydiga undersåtar. Det är sådana olydiga och orädda kritiskt granskande själar, stora personligheter som t. ex. Gallilei eller Martin Luther King och många andra, som varit föregångare och bidragit till att föra mänsklighetens tankar och kultur in i nya banor.

Allt som sker är utifrån ett högsta kosmiskt perspektiv givetvis Guds vilja, men detta får ju inte misstolkas som att allt därmed är i kontakt med kärlekslagen. Det är ett missförstånd att okritiskt godta alla tänkbara företeelser runt om i världen bara för att försynen för en tid tillåter dem att existera. Vår omvärld är full av företeelser som ställer vårt tänkande och förmåga till kritisk analys på prov; det vi möter kan betraktas som gudomliga pedagogiska läromedel i processen mot ett högre medvetande. Världshändelserna som så till den grad uttrycker ett tankeklimat präglat av ett besinningslöst förtryck och diktatorisk maktfullkomlighet bör inte tolkas som Guds vilja i den mening att de representerar osjälvisk kärlek utan snarare som åskådningsexempel och tankeväckare. Försynen ställer fram allt detta mitt framför vår näsa och ställer oss frågan: - Är det verkligen så här ni vill ha det? Anser ni det vara rätt eller fel? Är det detta ni drömt om?

Martinus hjälper oss att se med nya friska ögon på världen, på kärleken och på Gudomen. Ord som moral och ödmjukhet får åter aktualitet, men det handlar inte längre om självutplåning och synd. I ljuset av kosmologin får offerbegreppet en sundare innebörd. I sin kosmiska betydelse har ordet offer inget att göra med köpslående eller bytesavtal med Gud. Det har inget att göra med botgöring eller självpåtaget lidande utan mening och logiskt sammanhang i syfte att på något mirakulöst sätt tillskansa sig förlossning för sig själv och andra. Offer innebär i sin högsta betydelse gåvokultur, vilket innebär glädjen i att ge för själva givandets egen skull, dvs. den naturligt tjänande och självuppoffrande inställning som kommer till uttryck, när en människa är beredd att avstå en del av sin egen bekvämlighet och lycka, men bara om detta leder till att andra får uppleva desto större glädje och frihet. I denna betydelse är begreppet 'offer' liktydigt med osjälvisk kärlek, vilket är livets högsta kraft som med sin hundraprocentiga logik råder överallt, en kraft som förmår öppna tillvarons alla stängda portar för oss.

< < Tillbaka     < < Startsidan