OM FÖRFATTAREN MARTINUS
av Tage Buch
Tage Buch kom tidigt i kontakt med Martinus verk och var under många
år nära vän och medhjälpare till honom. Här berättar
han om författaren och hans arbete.
Martinus Thomsen, som i sitt författarskap använde enbart förnamnet,
föddes den 11 augusti 1890 av en ogift mor i den lilla nordjylländska
byn Sindal. Eftersom hans mor, som var hushållerska på en herrgård,
inte kunde ha honom hos sig, måste hon lämna pojken till sin
bror och dennes hustru. De bodde i närheten i en liten torpargård
- Moskildvad - där han växte upp tillsammans med några av
deras barn. De äldsta hade redan gett sig ut för att tjäna.
Martinus uppväxt
Martinus växte upp under mycket knappa omständigheter, idag
skulle vi nog säga fattiga förhållanden, men det var rejält
och rättskaffens folk och han fick en god uppfostran. Han fick en ytterst
sparsam skolundervisning - under somrarna två gånger i veckan
mellan 7 och 10 och något mer vintertid. Undervisningen bestod av
helt elementära ämnen som geografi, historia, räkning, danska
och religion, som han var mycket uppslukad av. När han inte var i skolan
vaktade han kor och som 14-åring kom han en kort tid i smedlära,
senare i lantbruket. När han var 17 år gammal blev han mejerist,
ett arbete som han fortsatte med till sitt 30:e år. Han arbetade på
olika mejerier runt om i Danmark och hade sin sista anställning i detta
yrke på mejeriet "Enigheten" i Köpenhamn, där
han under en tid också arbetade på kontoret. Under kortare perioder
arbetade han som nattvakt och brevbärare. Från maj 1913 till
februari 1914 var han marinsoldat i Köpenhamn. Martinus kände
inte som sina kolleger och vänner någon längtan efter att
gifta sig och skapa ett hem och han tvekade mycket om sin framtid under
de har åren. Han tänkte ett tag på att bli missionär
men eftersom han inte kunde tro på kyrkans dogmer var den möjligheten
utesluten.
Författarskapet tar sin början
Martinus var alltså en sökande människa. Genom en kollega
kom han i kontakt med Lars Nibelvang, som var välinformerad inom filosofin
och om de nya religiösa rörelserna. Av honom lånade han
en bok som bl.a. handlade om meditation. Det avsnittet fångade Martinus
intresse så mycket att han hemma i sitt anspråkslösa rum
på Jagtvej i Köpenhamn satte sig att meditera enligt anvisningarna
i boken. Han fick genast vissa andliga upplevelser som fortsatte de följande
dagarna då han återigen mediterade. Det kulminerade med upplevelsen
av ett gyllene ljus, varunder hela hans medvetande och sätt att tänka
förändrades.
Han beskriver själv denna händelse i sin lilla bok "Kring
min missions födelse". Där skriver han bl.a. att han inte
fick läst ut nämnda bok och säger: "Efter detta blev
det av rent psykiska orsaker alldeles omöjligt för mig att fortsätta
läsningen av boken. Dessutom hade mitt medvetande från denna
tidpunkt i sig självt blivit en outtömlig andlig källa, som
gjorde allt studium av litteratur fullkomligt överflödigt."
(kap. 14) Och i ett senare kapitel: "Det hade skett en förvandling
med mitt väsen. Jag hade fötts i en ny värld, hade blivit
medveten i en ny kropp. Och från det ögonblicket var den värld,
som ligger bortom alla fysiska företeelser, permanent inlemmad i mitt
dagsmedvetande. Det gyllene ljuset hade kvarlämnat mig i ett tillstånd
av medveten odödlighet och med förmåga att se, att endast
livet existerar och att mörker och lidande endast är kamouflerad
kärlek och att Guds väsen är närvarande i allt och alla."
(kap. 18)
Allt detta skedde i mars 1921 och under den tid som följde därefter
lade Martinus fram sina tankar för Lars Nibelvang, som med sin omfattande
kunskap om filosofi och teosofi försökte motbevisa Martinus synpunkter.
Därigenom stärktes kraftigt Martinus förmåga att argumentera
och analysera. Han hade också börjat formulera sig skriftligt,
vilket han var ovan vid. Omkring 1928 började han skriva på sitt
huvudarbete "Livets Bog" (Livets Bok), vars sju band på
sammanlagt 3.000 sidor, gavs ut under åren 1932-1962.
Martinus författarskap omfattar, förutom huvudverkets 7 band,
ett fyra-bandsverk "Den eviga världsbilden", en inledningsbok
"Logik", en bok om mikrokosmos "Bisättning", och
28 mindre böcker. Han har dessutom skrivit en mängd artiklar i
tidskriften KOSMOS, som han började ge ut 1933 och som ännu utkommer
varje månad. Martinus var alltså en mycket flitig människa
som, vid sidan av skribentverksamheten, höll otaliga föredrag,
och även företog en del resor i utlandet. Han höll således
föredrag på Island, i Japan, Indien och England. Till Sverige
kom han många gånger och höll föredrag, i många
städer och på Kosmos feriehem i Varnhem. En mer turistpräglad
resa gick till Jordanien, Israel och Egypten. Att Martinus kunde hinna med
så mycket berodde bland annat på att han inte behövde särskilt
mycket sömn. Under sina mest aktiva år gick han upp klockan fyra
på morgonen, och arbetade med sina böcker till middagen, varefter
han talade med människor som önskade hans vägledning och
tecknade illustrationer till sina böcker. "Symboler" kallade
han dessa, som var ett slags flerfärgade "kartor" över
andliga områden, och som underlättade förståelsen
av hans verk.
Verksamheten växer
Är 1934 köpte han, med ekonomisk och praktisk hjälp av
människor som intresserade sig för hans kosmologi, ett strandområde
vid Klint i nordvästra Själland, för att där skapa ett
sommarcenter - Kosmos Ferieby - som nu har utvecklat sig till det som idag
kallas Martinus Center, och som kan rymma c:a 200 studerande åt gången.
Där är det kurser varje år, från omkring 1:a maj till
slutet av oktober. Under årens lopp har en rad duktiga föredragshållare
utbildats, vilka arbetar både i Danmark och Sverige, men det undervisas
också i flera andra länder i Europa. Det förekommer ett
stort översättningsarbete, och många av Martinus böcker
är översätta till svenska, tyska, engelska, esperanto, franska,
isländska, och några enstaka böcker till japanska och serbo-kroatiska.
Martinus åsyftade alltså inte att med sin kosmologi skapa en
religion, en sekt eller föreningar, men han förutsåg att
den skulle bli andlig föda för människor från alla
delar av världen. Han vände sig inte till en lokal utan till en
global publik. Detta visar också hans boktitlar och föredragsämnen,
t.ex. Jordmänsklighetens ödesorsak", "Världsreligion
och världspolitik, "Mänskligheten och världsbilden,
"Världsfredens skapelse", "Mellan två världsepoker"
osv. Martinus och hans medarbetare bodde och arbetade först i hyrda
lokaler, men 1946 fick hans "sak", som han kallade sitt arbete,
ett eget hus. En stor vacker villa i Frederiksberg i Köpenhamn med
egen föredragssal, kontor, tryckeri och lokaler för föredragscirklar.
Härifrån utges hans böcker, och härifrån utkommer
också tidskriften KOSMOS, som trycks på flera språk.
Tredje testamentet
Martinus såg alltså sitt arbete som ett led i den fortsatta
världsåterlösningen, dvs. undervisningen eller vägledandet
av planetens människor. Mänskligheten har alltid haft ledare.
Först hövdingar, medicinmän, faraoner, men senare också
profeter, visa män och filosofer, och på samma satt världsåterlösare,
vilkas tankar spred sig till stora delar av planeten. Utvecklingen här
på jordklotet såg Martinus som tre stora epoker: Moses-epoken,
som blev en hämndens och äktenskapens epok, dar "öga
för öga och tand för tand" och stränga äktenshpslagar
var gällande. Denna epok beskrivs i Gamla testamentet. Därefter
kom Kristus-epoken, som också var en trosepok, som tog avstånd
från hämnden och som predikade kärlek till nästan,
förlåtelse och tolerans. Kristi lära har bidragit till att
humanisera många länders folk. Denna lära omfattas av Nya
testamentet och har varit och är fortfarande baserad på tron.
Det förutsades emellertid av Jesus att det skulle komma en ny budbärare,
som skulle leda människorna fram till "hela sanningen", eftersom
han hade mer som han kunde berätta för sina lärjungar, men
de skulle inte kunna förstå det, varemot "de kommande släktena"
skulle få tillgång till sanningen, som han beskrev som "den
heliga anden". Denna "heliga ande" såg Martinus inte
som en person, utan istället som rena, sanna och logiska tankar, som
andlig kunskap, och Martinus såg på sin egen mission som en
naturlig fortsättning av den alltid pågående världsåterlösningen,
eller undervisningen av människorna. Han såg den som en tredje
epok, en andligt-vetenskaplig epok. På det sättet blir det mening
i att han som en fortsättning på Gamla testamentet och Nya testamentet
kallar sitt samlade arbete för Tredje testamentet, som i likhet med
de tidigare testamentena är en samling av många skrifter, men
som alltså inte baserar sig på tro, utan på kontrollerbara
analyser av livslagarna.
Privatpersonen Martinus
Även om Martinus alltså hade en seriös livsuppgift var
han - förutom att han var en mycket flitig människa - också
en mycket anspråkslös, enkel och humoristisk människa. I
hans sällskap har jag skrattat hjärtligare än i något
annat sammanhang. Han hade sinne för de festliga och nöjsamma
sidorna av tillvaron. Och under hans föredrag rungade ofta skrattsalvorna
från åhörarna. Han kunde lösa upp många trista
och bedrövliga saker i ett sunt skratt. Också människor
som kom till honom med allvarliga problem och privata sorger kunde han ofta
få till att se livet från den Ijusa och humoristiska sidan.
I hans närhet blev många av de saker som vi tyckte var svåra
eller allvarliga till bagateller, som vi efteråt kunde le eller skratta
åt. Trots att Martinus föddes och växte upp på landet
och älskade sina hemtrakter, så bodde han från 1917 i Köpenhamn,
som han var mycket fäst vid. Han tyckte om att vara där det fanns
många människor, i motsats till de vise i öst, som ofta
isolerar sig. Han gick sina promenader eller cyklade runt i Köpenhamn.
En dag när han cyklade på den trafikerade Gammel Kongevej såg
han plötsligt Paul Brunton, som under c:a tre månader bodde på
Institutet och introducerades i kosmologin, och som nu kom gående
på trottoaren, och Martinus slog ut händerna och hälsade.
Brunton blev mycket häpen, för här såg han den okonstlade
Martinus på sin cykel, och han var inte van vid att se de visa färdas
på det sättet. Martinus körde också bil under många
år, och fick efter hand som bilarna blev utslitna andra bilar av sina
vänner och intresserade. På samma sätt mottog han och hans
sak gåvor och hjälp till utvidgning och drift av Institutet och
Centret i Klint. På dagarna var Martinus som sagt flitig och verksam
med sitt arbete, men på kvällarna tog han ledigt och tillbringade
dem oftast tillsammans med sina vänner. De kunde tillsammans gå
på bio eller teater, åka turer i det sköna Nordsjälland,
där de kunde dricka te på en krog eller restaurang, och ha några
trevliga timmar, där också hans kosmologi ofta dryftades. Trots
att han alltså var arbetsam, ansåg han inte att man skulle slita
med det dag och natt. Det skulle finnas tid för passande vilopauser
och förströelse. "Man skall inte slava för Gudomen",
sa han.
Levde som han lärde
Martinus hade kärlek till allt levande, och levde själv mycket
enkelt. Han var vegetarian och hade endast några kortare sjukdomsperioder.
Han uppnådde 90 års ålder, och arbetade alltså med
skrivandet av sina verk och påbörjade undervisning och skolverksamhet
med sin kosmologi under denna 60-åriga period. Men trots att han fick
alla dessa arbetsår, kom det relativt få intresserade till hans
sak under hans levnadstid. Han hade inte heller väntat sig att hans
böcker skulle bli bestsellers, eftersom förståelsen av dem
kräver ett stort och långvarigt studium, och dessutom är
det stora flertalet människor ännu bundna i trosreligionerna eller
upptagna av yttre, materiella ting. Men även om det var förhållandevis
få som kände till honom och hans kosmologi, kom det likväl
1.200 människor från in- och utland för att fira honom vid
hans 90:e födelsedag den 11:e augusti 1980 i Falkonercentret, Köpenhamn.
Efter en lång rad tal höll Martinus själv ett långt
tal, där han gick igenom den eviga världsbilden i stora drag,
och slutade med att tacka de många glada gästerna för intresse
och stöd i arbetet, och till slut sa han att det var det sista talet
han höll. Martinus dog ett halvår senare, den 8:e mars 1981,
och han hedrades vid en högtidlighet i Tivolis konsertsal, dit 1.200
av hans vänner och intresserade kom för att ta avsked av honom.
Det blev en vacker och högtidlig festlighet med sång, musik,
tal och uppläsning av delar av hans verk. Senare placerades hans kista
i ett mausoleum på Fredriksbergs gamla kyrkogård.
Grunden för en ny världskultur
Martinus var medveten om betydelsen av sin mission och livsuppgift. Han
menade rent av att hans verk, tillsammans med mycken annan information,
skulle bli ett oumbärligt teoretiskt komplement till den utveckling
och erfarenhetsskapelse som rent faktiskt äger rum på var planet,
i form av de många konflikterna, sjukdomarna och lidandet. Denna forcerade
utveckling kommer att leda till att människor förstår livets
fysiska såväl som andliga lagar, och de kommer så småningom
att praktisera denna nya kunskap, och därigenom utveckla sig till att
bli det som har varit avsikten med all utveckling på jorden, nämligen
att vi skall bli det som Gamla testamentets skapelseberättelse kallar
"människan till Guds avbild". Utvecklingen kommer att leda
till att vi alla blir harmoniska, kärleksfulla, toleranta och konstnärligt
begåvade människor, som kan leva i fred och i kontakt med de
fysiska och andliga lagarna, och alltså leva uteslutande osjälviskt
och till glädje och välsignelse för vår omgivning.
Martinus menade att ett sådant tillstånd kommer att uppkomma
i form av ett internationellt "riktigt människorike" inom
de kommande 3.000 åren. En av de människor som under årens
lopp blivit mycket inspirerade av att läsa Martinus kosmologi är
den svenske författaren och sångskrivaren Kjell Höglund.
I sin recension av Martinus livsverk "Tredje testamentet" skriver
han bl.a.:
"Med hjälp av logiska analyser, kompletterade med symboliska
bilder i färg, visar oss Martinus en värld av oerhörd skönhet
och kärlek. Vid slutet av de sju volymerna finner sig läsaren
stående som i en katedral av ljus, sammanhållen av känsla
och intelligens och genomsköljd av intuitionens strålhav. Läsaren
inser har att han i sanning har blivit initierad i en helt ny värld.
Han har i Martinus kosmologi erbjudits inget mindre än en lösning
på livsmysteriet."
OM ARTIKELFÖRFATTAREN
Tage Buch tillhör pionjärerna bland dem som arbetar med att
informera om Martinus Kosmologi. Han är numera pensionerad och bosatt
i närheten av Martinus center i Klint. I över femtio år
har han deltagit i informations- och undervisningsarbetet, mest som artikelförfattare
i tidskriften Kosmos, vars redaktör han också var i många
år. Förutom i Danmark har han hållit föredrag både
i Sverige och England. Tage, som under många år också
var Martinus personlige sekreterare och vän, är vid över
åttio års ålder fortfarande aktiv bl.a. som skribent.