OM REINKARNATIONEN
av Pia Hellertz
Tänk om vi lever mer än en gång! Tänk om vi
lever om och om och om igen? Tänk om det är så att vi inte
smutsar ner planeten Jorden för våra barnbarn! Tänk om
vi är tvungna att komma tillbaka och ta hand om vår egen skit!
Den danske mystikern och författaren Martinus (1890-1981) har for-
mulerat en världsbild av en sådan storlek och skönhet att
den i stora stycken för många kan vara svår att överblicka.
Dessutom avviker hans reinkarnationssyn, vad jag kan förstå,
från andra synsätt. Jag vill därför i denna artikel
utsätta reinkarnatioshypotesen för granskning.
Reinkarnationen en grundsten
Hela Martinus världsbild står och faller med hans syn på
reinkarnationen. Alla levande väsen är, menar Martinus, stadda
i en evig utveckling, genom ständigt högre existentiella tillvaroplan
eller riken. Alla levande väsen är "föremål för
livets upplevelse"1. Enligt Martinus sker utvecklingen genom att varje
levande väsen genom en evig utveckling, genom otaliga inkarnationer
i materien upplever livet, upplever behag och obehag, lycka och lidande,
och lär. Det levande väsendet kan, enligt Martinus, inte undgå
att utvecklas och att lära. Oavsett om vi hamnar på villovägar
med urspårningar (genom droger, kriminalitet, sexuella perversioner
osv) eller vi hamnar i ett livslångt koma eller medvetslöshet
genom olyckor och sjukdom, så upplever vi och lär. Och utvecklas.
Begreppet reinkarnation kommer från latinets "re in carne"
vilket betyder "åter in i köttet". Det finns andra
begrepp, t.ex. pånyttfödelse, återfödelse, själavandring,
återförkroppsligande, transmigration2. Det finns avgörande
skiljelinjer mellan de olika begreppen, vilka är av intresse för
vår diskussion. Jag vill återkomma till de olika synsätten,
men först vill jag kort presentera en del av den forskning som gjorts
inom området.
Forskning
Den mest kände reinkarnationsforskaren är Ian Stevenson, som
1966 utkom med sin numera klassiska bok "Twenty Cases Suggestive of
Reincarnation". I boken beskriver han ingående 20 fall av vad
som verkar vara reinkarnationserfarenheter. Han har fortsatt att forska
på området och har idag ca 2.600 reinkarnationsfall i sina
arkiv. En forskare som följt Stevensons fotspår är den
isländske psykologen och parapsykologen Erlendur Haraldsson. En tidig
sammanställning på svenska gjordes av läkaren Nils-Olof
Jacobson i "Liv efter döden?" (1971), vilken visar att det
redan 1971 fanns ett enormt rikt material som starkt talade för att
vi överlever den fysiska döden och att reinkarnationshypotesen
kan anses vara i hög grad rationellt grundad. Det har gått mer
än 25 år sedan dess och forskningen har fortsatt.
1984 publicerade Sylvia Cranstons och Carey William "Reincarnation
- A New Horizon in Science, Religion, and Society". De har sammanställt
arbeten av forskare, teologer, historiker och psykologer, vilka studerat
reinkarnationsfenomenet, nära-döden- och utomkroppsupplevelser
samt regression under hypnos. Forskningen omkring nära-döden-upplevelser
och utomkroppsliga erfarenheter har också ökat och utvecklats.
Här var den amerikanske psykiatrikern Raymond A Moody pionjär
(1975). Han samlade och bearbetade berättelser från människor
som varit kliniskt döda men återkallats till livet och fann
att dessa berättelser hade många gemensamma nämnare, vare
sig berättarna kallat sig ateister eller kristna. Han har fortsatt
sin forskning och har numera övertygat många skeptiska vetenskapsmän.
Tack vare Moody har många andra läkare vågat beskriva
vad de upplevt hos sina patienter. En mycket omfattande kartläggning
av den forskning som genomförts av nära-döden-upplevelser
har gjorts av professorn i kardiologi, dr Michael B Sabom. Han har jämfört
patienternas berättelser med journaler och ögonvittnesskildringar
och han visar att patienterna i detalj såg vad som verkligen inträffande
i sjukrummet under den tid de medicinsk var att betrakta som döda.
Barnläkaren Melvin Morse har undersökt barns upplevelser av döden
och funnit att deras upplevelser är lika de vuxnas, trots att de ännu
inte blivit kulturellt påverkade. Elisabeth Kübler-Ross och
Kenneth Ring är andra läkare som forskat omkring patienternas
erfarenheter i samband med dödsögonblicket. I Sverige är
det framför allt narkosläkaren Göran Grip, som inspirerat
till diskussion omkring upplevelser nära döden. Sammanfattningsvis
kan vi konstatera att forskningen omkring reinkarnationshypotesen och nära-döden-upplevelser
med åren kommit att bli omfattande. Den senaste i raden av litteratur
på området är Jenny Cockells "Sökandet efter
mina barn från ett tidigare liv - En sann berättelse" (1993).
Boken skildrar på ett spännande och trovärdigt sätt
hur hon söker och så småningom hittar och träffar
ett par av "barnen", som idag således är minst dubbelt
så gamla som hon.
Reinkarnationsterapi
Det finns också psykoterapeutiska metoder som bygger på
reinkarnationstanken. Den kände psykoterapeuten Johan Wretman ägnade
sig en tid åt reinkarnationsterapi och har beskrivit en behandling
med en man, som får återuppleva tidigare liv med hjälp
av hypnos och därmed bearbetar psykologiska problem. Den amerikanska
psykologen och psykoterapeuten Edith Fiore har skrivit böcker om reinkarnationen
och om psykoterapi med psykiskt sjuka människor, vilka hon menar är
besatta av diskarnerade andar3. Psykoterapin går ut på att
försöka få de besättande andarna att lämna den
"sjuka".
Kritiska röster
En vanlig kritik mot Stevenson är att hans fall vanligtvis återfinns
i reinkarnationstroende länder. Man menar att minnena kan vara ett
resultat av suggestion och kulturell påverkan. Den finske forskaren
och läkaren Reima Kampman skrev redan 1974 en kritisk bok, "Du
är inte ensam". Han menade att människor under hypnos utvecklade
sidopersonligheter, bl.a. för att tillfredsställa forskaren/psykoterapeuten,
och menar sig ha fått bevis för detta i sin forskning. Han likställer
det "undermedvetna" med det fenomen som brukar kallas "hinsides"
och förklarar detta med att människan behöver mystiken för
att vi därmed ska kunna "handskas med våra egna undermedvetna,
för oss själva okända känsloreaktioner" (sid 253).
En kritik som Moody och Sabom fått är att deras beskrivningar
av nära-döden-upplevelserna var starkt färgade av religiösa
föreställningar om livet efter döden och att beskrivningarna
kunde avfärdas som resultat av religiös och kulturell påverkan.
Den amerikanske parapsykologen Bill Roll tillhör de skeptiska. Han
undrar: "Rör det sig verkligen om överlevnad av ett bestående,
individuellt medvetande?"4 Han försöker förklara fenomenet
att någon minns en tidigare levande persons minnen:
"Man får tänka sig att minnen av en person som levt
och dött på en plats, finns fästade vid föremål
eller natur i den trakten, och kanske kan de sedan snappas upp av någon
nyligen född människa, som uppfattar dessa minnesfragment som
erinringar av ett eget, föregående liv."5
Existentiella grundantaganden
Hur ser man på reinkarnationen inom olika trosriktningar? Inspirerad
av ett föredrag av Kjell Höglund för många år
sen vill jag presentera de möjliga antaganden om existensen man teoretiskt
skulle kunna tänka sig:
1. Vi kommer från ingenstans, lever, dör och går till
ingenstans, dvs ett ett-livs-perspektiv. Vi är vår kropp. Detta
synsätt omfattas i huvudsak av personer med en materialistisk grundsyn,
s.k. ateister.
2. Vi kommer från ingenstans, lever, dör och går in
i "evigheten" eller "någonstans", även det
ett ett-livs-perspektiv, som inkluderar en överlevnadshypotes. Detta
synsätt är ett traditionellt kristet perspektiv.
3. Vi kommer från "någonstans", lever, dör
och går till "ingenstans", också det ett ett-livs-perspektiv.
En teoretisk hypotes.
4. Vi kommer från "någonstans", lever, dör
och går till "någonstans", men utan att återfödas.
5. Vi kommer från "någonstans", lever, dör
och går till "någonstans", återföds, lever,
dör och återvänder till "någonstans" i
en evig process, dvs ett "fler-livs-perspektiv". Detta grundantagande
kan ta sig två olika uttryck. Dels ett klart utvecklingsperspektiv
där varje inkarnation är en utveckling av föregående.
Dels en tro att vi ibland kan gå tillbaka i utvecklingen och bli
till djur. Dessutom finns i båda dessa alternativ antingen tron på
att vi växlar kön mellan inkarnationerna eller att vi bara inkarnerar
som samma kön.
Kristendomen
Enligt den kristna läran lever vi bara en gång, men går
efter döden in i en evig existens. Vissa kristna grupper tror på
återuppståndelsen i fysisk materia. Vissa menar t.o.m att vi
återfår vår gamla kropp på den yttersta dagen.
Buddismen
Enligt buddismen existerar inget jag som överlever döden.
Det kan alltså inte reinkarnera. Däremot finns det en "oavbruten
ström av mentala processer" utan något bestående,
sammanbindande jag. Livstörsten hos en individ ger upphov till en
ny individ, som inte är densamma som föregående, men en
följd av denne. Vissa buddistiska skolor menar också att en
människa kan födas som djur i nästa liv. Ja, sannolikheten
för att bli människa igen i nästa liv är lika stor
som sannolikheten att en sköldpadda på havets botten får
en livboj, som ligger på havets yta om halsen, när den stiger
upp för att hämta luft. Chansen är således liten.
Det är en av anledningarna till att många buddister har mycket
bråttom att nå "enlightment", upplysning, i detta
liv. Målet för buddisterna är att slippa ifrån de
ständiga återfödslarna.
Teosofin och antroposofin
Teosofin grundades av madame Helena P Blavatsky 1875. Enligt teosofin
är "'människan alltid människa', såvida vi icke
avhandla fallet om en 'förlorad själ'"6. James A Long, teosof
och författare av "Den goda lagen - samtal om karma och andra
livsfrågor" betonar det orimliga i att själen skulle inkarnera
i en djurkropp. Däremot kan man byta kön mellan inkarnationerna,
menar teosoferna. Enligt antroposoferna har också människan
alltid varit människa, men hon utvecklas genom många liv. Enligt
Rudolf Steiner, antroposofins grundare, inkarnerar människan ungefär
vart tusende år. Antroposofer talar om att "djuren valt att
stå tillbaka" för att "människan ska få
vara människa".
Nyandligheten - "New Age"
Reinkarnationstanken finns inom de flesta grupper inom "New Age".
Reinkarnationen innebär utveckling. Jag citerar Kristina Wennergren
som får representera detta synsätt: "Enligt reinkarnationsläran
kommer vi tillbaka till jorden om och om igen tills vi har fullkomnats
och förfinats till högsta perfektion". Man byter kön
mellan inkarnationerna eftersom man menar att människan behöver
alla typer av erfarenheter, både som män och som kvinnor, för
att utvecklas till fulländning. Man menar också, enligt Kristina
Wennergren, att man väljer sina "föräldrar, tiden och
platsen för vår födelse, uppväxt och fortsatta levnad.
Vi har noggrant valt den familj som bäst ger oss möjligheter
att arbeta ut och lära nödvändiga, karmiska läxor"
(a.a. sid 376).
Martinus syn på reinkarnationen
"Döden är livets största överrasknin"
har Martinus sagt. Han menar att döden så småningom ska
upphöra att vara ett mysterium. Döden är egentligen ingen
död, utan en födelse till ett annat, ett andligt tillvaroplan.
Här skiljer han sig inte från många andra lärare.
Men Martinus går längre än någon jag mött i
andra trossystem. Med en logisk förklaringsmodell visar han varför
reinkarnationen måste vara ett "orubbligt faktum" och varför
det i princip inte är möjligt att byta kön mellan inkarnationerna.
Martinus erinrar oss om att vi människor egentligen redan under
vår livstid upplever många inkarnationer. Våra mikroväsen,
atomer, molekyler och celler dör och byts ut. Varje minut föds
och dör celler i vår organism. Denna är underkastad en
ständig förvandlingsprocess. På några månder
är den nästan helt förnyad. "Det är sålunda
inte något ringa antal kroppar som en äldre människa redan
lagt bakom sig", skriver Martinus i artikeln Reinkarnationsprincipen.
Det levande väsendets medvetande eller psyke är en evig "realitet
som existerar i strål- och vågform", skriver han i samma
lilla skrift (s. 9). Det är dessa energier som förorsakar hela
livsförnyelsen och organismförvandlingen. Att jordmänniskan
måste genomgå "döden" för att genomföra
ett organismbyte beror på ofullkomlighet i skapelsprocessen. Detta
får dock inte tolkas så att det finns något ofullkomligt
i skapelsen. "Allt är mycket gott", menar Martinus och allt
är därmed fullkomligt, men allt är också under utveckling.
Även skapelseprocessen. Ofullkomligheten är en del av fullkomligheten.
Kretsloppen
Allt som existerar leds av en kretsloppsprincip. Dygnet, årstiderna,
naturen genomgår kretslopp. Allt förändras enligt bestämda
fysiska och andliga lagar. Varje levande väsen är en evig realitet,
stadd i en kontinuerlig utveckling i en evig kedja av spiralkretslopp.
Utvecklingsvägen går genom mineral-, växt- och djurriket.
I dessa riken inkarnerar vi i materien där det gör ont att tänka
fel. Vår ständiga strävan efter att uppleva behag och lycka
driver oss att utveckla strategier för att må bra. Intelligens
och känsla växer och utvecklas med motgångarna. I liv efter
liv hamnar vi i "undervisningssituationer" som tvingar oss att
tänka efter, att känna, att pröva nya problemlösningar.
Och, som Martinus säger "Där okunnigheten avlägsnas,
upphör det s k 'onda' att existera"7. Livet i de andliga rikena
blir som ett sommarlov. Där får vi, med våra tankar som
kommunikationsmedel, "besöka zoner och sfärer allt efter
egen önskan".
Reinkarnationen - en utvecklingsväg
Martinus är således mycket klar och entydig när det
gäller reinkarnationen. Den är en utvecklingsväg. Den gällar
alla existerande varelser på alla existentiella nivåer i tillvaron.
Allt är levande väsen i utveckling. Mineral, växter, djur,
atomer, organ, jordmänniskor, klot, solsystem, galaxer osv. Alla "föds"",
upplever livet och "dör". Alla utan något som helst
undantag. Det finns inga "förlorade själar", inga förtappade,
inga vilsekomna. Alla är vi yngre eller äldre bröder och
systrar stadda i en evig utveckling. Det närmaste målet för
våra inkarnationer i det utvecklingssspiral vi för närvarande
befinner oss i är att vi alla ska bli Kristusväsen, där
Jesus är förebilden. När vi kan be "Fader förlåt
dem ty de veta icke vad de göra", när vi kan vända
andra kinden till, när vi kan be "Ske icke min vilja, utan Din"
då har vi nått ytterligare ett delmål på vår
eviga vandring. Under eoner av tid kommer vi då att vara på
sommarlov i de andliga rikena, i Visdomsriket, i Den gudomliga världen
och i Salighetsriket. Tills det är dags för nästa spiral,
nästa fas på vår eviga färd.
Födelsesättet förändras
Enligt Martinus kommer vi så småningom att utveckla förmågan
att göra en "övergång" mellan den fysiska och
andliga världen "lika fullkomlig som övergången för
den jordiska människan i dag är från barndom till ungdom,
från ungdom till mannaålder och från mannaålder
till ålderdom."8 Då behöver vi inte längre den
"bytesprocess" vi idag kallar "döden". Metoden
att födas genom kvinna är en "primitiv" och outvecklad
metod. Vi kommer att lära oss materialisera oss med tankens kraft.
Det innebär att vi kan "inkarnera" som "vuxna",
uppleva det vi behöver lära oss och dematerialisera oss när
undervisningen är avklarad. De första materialisationsexperimenten
kommer, enligt Martinus, att ske i laboratorier.
Könsbyte är ologiskt
En stötesten för många är frågan om könsbyte
mellan inkarnationerna. Vad jag förstått är Martinus den
ende, vars utvecklingssyn gör det i princip otänkbart med könsbyte.
Vi har genom många inkarnationer tränat upp förmågan
att skapa den kropp vi har idag. Jag har utvecklat "talangkärnor"
för att skapa en kvinnokropp och har alltså inte förmåga
att skapa en manskropp i denna utvecklingsspiral. Varje djur och jordmänniska
har dock både en maskulin och en feminin pol. När jag för
tusentals inkarnationer sedan var en "kvinna i renkultur" (i
mitten av djurriket), var min maskulina pol latent, dvs helt "sovande",
och min feminina pol var i kulmination9 . Allt efter som jag inkarnerat
om och om igen har min maskulina pol utvecklats, liksom männens feminina
pol. Enligt Martinus står vi jordmänniskor idag nära den
punkt där våra maskulina och feminina poler blir lika mycket
utvecklade. Den dagen, som gissningsvis ligger några hundra år
in i framtiden, framstår vi som androgyna väsen, vi är
människor "i Guds avbild".
Samma gudomliga källa...
Likheterna mellan Martinus syn och många andras synsätt är
stora. De har med stor sannolikhet hämtat sina sanningar från
samma gudomliga källa. Att olikheterna ändå finns kan tolkas
som att förmågan att lyssna på denna gudomliga källa
varit mycket olika hos olika "lärare", beroende på
kultur, aktuella trossystem, lärarens personliga förmåga
att uppfatta och att återge osv. Dessutom har dessa olika lärare
haft lärjungar med olika individuella behov och förmågor
att lyssna och tolka o.s.v.
"Kappteori" eller "talangteori"?
Förenklat skulle jag vilja beskriva skillnaderna i reinkarnationssyn
med begreppen "kappteorier" och "talangteorier". Med
"kappteorier" menar jag de reinkarnationsteorier som bygger på
tron att jag "väljer" kropp ungefär på samma
sätt som jag väljer kappa. Jag väljer den kappa jag har
störst nytta och behov av i just detta liv, en "kvinnokappa"
eller en "manskappa". En "djurkappa" eller en "människokappa".
En "alkoholistkappa" eller en "professorskappa". På
samma sätt "väljer" jag föräldrar, omgivning
osv. "Talangteorin", som mig veterligt endast Martinus står
för, menar att jag bara kan skapa den kropp jag har talang för
att skapa och skapelsen styrs, förutom av talangkärnor, av karma
och önskningar.
Konklusion
Så vad har vi kommit fram till? Talar indicierna för ett
fler-livs-perspektiv eller för ett ett-livs-perspektiv? Är vi
stadda i utveckling? Talar teorierna om ett "fler-livs-perspektiv"
för "kappteorin" eller "talangteorin"? Det måste
varje andlig forskare själv bedöma och ta ställning till.
Tills vidare kan vi bara studera, kritiskt granska och reflektera, skapa
hypotser och pröva dem i våra liv.
FOTNOTER
1. Martinus: Livets Bog (i fortsättningen kallad LB) I, stycke
1
2. En mycket intressant genombelysning av de olika begreppen ger G.
de Purucker i Ockult ordbok, Teosofiska bokförlaget.
3. Ole Pullar Saxe har redogjort för Edith Fiores rön i Kosmos
nr 10/1990.
4. I Sökaren 7, 1986 "Skeptiska tankar kring reinkarnationen"
5. Se not 3.
6. Purucker, Ockult ordbok, sid 225. En förlorad själ verkar
vara en synnerligen ond och själlös människa som kommer
att "'dö och återfödas utan avbrott' - likväl
ej utan hopp om slutlig återlösning.... (a.a. sid 247).
7. LB I, st 19
8. Martinus: Reinkarnationsprincipen, s 11-13.
9. Se t ex LB V st 1650 och 1937.
REFERENSER
Cockel, Jenny (1993) Sökandet efter mina barn från ett tidigare
liv - En sann berättelse, Falun: Forum
Cranston, Sylvia & Williams, Carey (1984) Reincarnation - A New
Horizon in Science, Religion, and Society, New York: Julian Press
Fiore, Edkith (1987) The Unquiet Dead, New York: Ballantine Books
Hellertz, Pia (1989) Tänk om...! Om kunskapsutveckling ur ett ett-livs-
och ett fler-livs-perspektiv, Högskolan i Örebro
Jacobson, Nils-Olof (1971) Liv efter döden? - Om parapsykologin,
mystiken och döden, Uddevalla: Zindermans
Long, James A (1984) Den goda lagen - Samtal om karma och andra livsfrågor,
Falun: Larson
Martinus, Reinkarnationsprincipen
Moody, Raymond A (1975) I dödens gränsland, Stockholm: Natur
& Kultur
Moody, Raymond A (1990) Ljuset ur tunneln - Nya rön om nära-döden
upplevelsen, Danmark: MånPocket
Purucker, G de (1948) Ockult ordbok, Stockholm: Teosofiska bokförlaget
Sabom, Michael B (1982) Vi upplevde döden, Borås: Natur &
Kultur. Med förord av Göran Grip
Stevenson, Ian (1966) Twenty Cases Suggestive of Reincarnation, New
York: American Society for Psychical Research
Wennergren, Kristina (1988) Inre harmoni - den nya tidens sätt
att tänka, Göteborg: Regnbågsterapier
Wretman, Johan (1984) Kommer vi tillbaka? - Om reinkarnation i terapeutisk
behandling, Uddevalla: Zindermans