MARTINUS KOSMOLOGI
EN OPTIMISTISK LIVSSYN
av Rolf Elving
Känn dig själv
Så länge vårt eget liv är ett mysterium, förblir också världsgåtorna ett mysterium. Kosmologin - det vill säga en helhetsbeskrivning av tillvaron - handlar därför
om oss själva. Den handlar om själva förutsättningarna för vår existens. Mottot för denna världsbild är: "Känn dig själv och du känner världen".
Världsalltet är ett levande väsen
En central tanke i Martinus syn på världsalltet är att det lever och tänker. Världsalltet är en organisk helhet bestående av samarbetande levande väsen. Tillsammans utgör alla levande väsen ett enda alltomfattande levande väsen. Genom religionerna har vi lärt känna detta alltomfattande levande väsen under namnet Gud. Hela tillvaron, allt liv, utgör en oskiljaktig enhet. Genom ett lagbundet samspel utvecklas gradvis förmågan att leva i fullkomlig harmoni med alla. Vi får kosmiskt medvetande. Vi blir "ett med livet". Vi uppfyller livslagen och älskar vår nästa som oss själva.
Ingen religion, inget medlemskap
Martinus kosmologi är ingen religion. Man kan därför
inte bli medlem i Martinus kosmologi. Kosmologin beskriver hela tillvaron
och allt och alla är på förhand medlemmar av denna helhet.
Martinus önskar inte samla en skara blint troende proselyter omkring
sitt arbete. Han önskar inte att vi ska tro på vad han skriver.
Tvärtemot önskar han att vi utifrån våra personliga
erfarenheter, ska undersöka om det han skriver, stämmer överens
med verkligheten.
Martinus dikterar heller ingen moral, utan påvisar hur livet självt
inskriver en högre moral i våra hjärtan och hjärnor.
I stället för en religion önskar Martinus skapa en andlig
vetenskap. Den andliga vetenskapens uppgift är att genom analyser
påvisa grundförutsättningarna för livets existens.
Sanningen är universell eller kosmisk.
En kosmisk livssyn
I sitt författarskap introducerar Martinus en ny livssyn, en kosmisk
livssyn. Vårt nuvarande korta fysiska jordeliv sätts in i ett
kosmiskt utvecklingssammanhang. Livet är evigt och för att förstå
det, måste det ses i ett oändlighetsperspektiv.
Från djur till människa
Utvecklingsmässigt sett är vi människor högt utvecklade
djur. Detta har länge varit ett välkänt biologiskt faktum.
Det nya i den av Martinus framlagda evolutionstanken är, att vi som
individer personligen deltar i hela utvecklingsprocessen. Vi människor
är övergångsväsen, delvis djur och delvis människor.
Vi är sfinx-väsen. Våra själviska anlag härstammar
från kampen för tillvaron i djurriket. Här var de en nödvändighet
- en dygd. Men så är det inte idag. Idag hotar dessa medfödda
djuriska anlag i verkligheten hela mänsklighetens existens. Under
utvecklingens gång har själviskheten blivit till automatiska
anlag, som - utan att vi alltid är riktigt medvetna om det - styr
våra handlingar mot mål, som först och främst tar
sikte på egna fördelar. I vår själ pågår
det en kamp mellan vår forntida djuriska mentalitet och vår
gryende mänskliga medvetenhet. Vår kosmiska bestämmelse
är, att bli medborgare i ett riktigt människorike, där osjälviskheten
eller den absoluta nästakärleken är livets grundval.
Vi skapar själva vårt öde
Varför är människornas öden så olika? Varför
finns det så mycket lidande? Varför finns det så mycket
till synes oskyldigt lidande? Så länge vi är "evighetsblinda",
ser vi inte de djupare liggande ödesorsakerna. Vi är inte medvetna
om, att vårt nuvarande liv är ett led i en större plan,
ja är en fortsättning av en evigt pågående utvecklingsprocess.
Därför ser vi inte, att vårt nuvarande liv är en följd
av vårt eget tanke- och handlingssätt, liksom vi heller inte
ser, att våra tankar och handlingar idag skapar ett ödesmönster,
som vi kommer att få uppleva i kommande framtida liv.
Martinus analyserar livets evighetsstruktur och påvisar, att döden
inte existerar. Det vi ser av livet, är redskap, organismer, och inte
livet självt. Redskapen förnyas ständigt, de byggs upp och
bryts ned, men upphovet, livet självt, består evigt.
Förutom de fysiska redskapen har vi också andliga redskap.
Vi lever i två världar, en fysisk och en andlig, men är
ännu bara medvetna i den ena, den fysiska. Därför är
vårt öde ett mysterium. Enligt Martinus skapar vi emellertid
själva vårt öde, som är bestämt av, vad vi tänker
och gör. Ödet, framtiden, ligger i våra egna händer,
och i vårt inre finns det slumrande krafter, som väntar på
att tas i bruk.
Meningen med lidandet
Finns det någon mening med allt lidande i världen? Ja, enligt
Martinus har lidandet en viktig mission. Det förvandlar oss och skapar
efterhand anlag för medkänsla och humanitet. Lidandet är
den ofrånkomliga konsekvensen av att praktisera djurrikets livslag:
"Var och en är sig själv närmast". Lidandets väg
leder slutligen fram till kosmiskt medvetande, till kärleksmedvetande.
Att påföra sina medmänniskor lidande är uttryck för
omedvetenhet om ödeslagen: "Som du sår skall du skörda".
Vi vet inte vad vi gör, men då vi skördar vad vi sår,
lär vi oss att skilja mellan ont och gott. När vi kan det, gör
vi uteslutande det goda.
Finns det någon rättvisa i tillvaron?
Det är viktigt att hysa tillit till, att tillvaron är rättvis.
Samhällets lag- och rättsväsen utvecklar sig i riktning
mot att garantera den enskilda människan rättvisa. Enligt Martinus
garanterar själva världsordningen, tillvarons eviga lagar,
att fullkomlig rättvisa rader i alla livets förhållanden
och situationer. Då ingen kan uppleva annat än konsekvenserna
av sina egna handlingar, kan ingen lida oförskyllt. Det är inte
våra sk fiender som är den djupaste orsaken till våra
lidanden. De är blott redskap för återverkningarna av våra
egna tidigare - några gånger också i tidigare liv - utlösta
handlingar. Det ondas rot finns i vårt eget inre. Människan
är, säger Martinus, sin egen värsta, men okända fiende
nummer ett. Då vi inte kan uppleva annat än det lidande vi har
påfört andra, börjar vi här ana en högre rättvisa
bakom allt.
Mänsklighetens gemensamma framtidsmål
All utveckling sker på grundval av universella eller kosmiska
lagar. Insikt i dessa kosmiska grundlagar gör det möjligt att
förutse mänsklighetens gemensamma framtidsmål. Liksom dagar
och nätter, sommar och vinter, regelbundet följer efter varandra,
följer också mentalt ljus efter mentalt mörker, kärlek
efter hat. Utvecklingens kosmiska mål på jorden är skapandet
av ett globalt fredsrike, "världens förenade stater".
I sin kosmologi analyserar Martinus betingelserna för ett internationellt
lag- och rättsväsens gradvisa utveckling.
Denna världsstat kan dock inte skapas genom något diktat,
utan endast genom utveckling. Med sin kosmiska världsbild visar Martinus,
underbyggd med logiska analyser, att nästakärlekens tillblivelse
här på jorden är en ofrånkomlig konsekvens av en
lagbunden världsordning. Nästakärleken är en harmonisk
förening av intelligens och känsla, ett mentalt tillstånd,
som är i fullkomlig harmoni med världsalltets grundton, som just
är kärlek.
Nästakärleken är därför inte bara en skön
utopi, ett fata morgana, utan en vetenskaplig realitet. Detta faktum kommer
slutligen att bringa vårt eget medvetande i fullkomlig harmoni med
den absoluta verkligheten och förena oss med livet och Gudomen.
Vem är Martinus?
Martinus är skaparen av sjubandsverket "Tredje Testamentet"
eller "Livets Bok". Som supplement till detta huvudverk har han
skrivit "Den Eviga Världsbilden I-IV", där han med
hjälp av vackra färglagda symbolteckningar och förklarande
texter åskådliggör kosmologins huvudprinciper. Som introduktion
till huvudverket är boken "Logik" skriven, förutom
ytterligare ca trettio mindre skrifter, där olika ämnen inom
kosmologin behandlas.
Martinus föddes i den lilla nordjylländska stationsbyn Sindal
år 1890 och blev över 90 år gammal. Den utlösande
faktorn för Martinus författarskap var upplevelsen av en djupgående
mental förändring, som ägde rum i mars månad år
1921. Denna mycket speciella begivenhet, som Martinus själv kallar
"den stora födelsen" kommenteras på följande
sätt av författaren själv i förordet till huvudverket:
"Det kosmiska elddop, jag genomgått och vars närmare analys
jag inte här skall gå in på hade alltså kvarlämnat
det resultatet, att det hos mig uppstått helt nya fattningsgåvor
eller egenskaper, som satte mig i stånd att - icke glimtvis utan
i ett permanent, vaket dagsmedvetande - skåda alla bakom den fysiska
världen existerande, bärande, andliga krafter, osynliga orsaker,
eviga världslagar, grundenergier och grundprinciper. Tillvarons mysterium
var sålunda inte längre något mysterium för mig.
Jag hade blivit medveten i världsalltets liv och invigd i "den
gudomliga skapelseprincipen".
Denna förändring av medvetandet och efterföljande nya
insikt blev utgångspunkten för ett 60 år långt författarskap,
som varade intill Martinus död år 1981.