VAD ÄR ANDLIG VETENSKAP?

av Ingemar Fridell

Vårt århundrade är på många sätt vetenskapens århundrade. Men de vetenskapliga landvinningarna har även skapat många moraliska och andliga problem. Kunskaperna om livet och ödet har inte följt med i utvecklingen, och vi börjar nå fram till ett stadium där det är nödvändigt med vetenskapliga utredningar även av det andliga området. Ingemar Fridell skriver här om hur man skall uppfatta begreppet "andlig vetenskap".

Det kosmiska medvetandet är den andliga vetenskapens grundförutsättning

Martinus samlade litterära verk utgör enligt honom själv fundamentet till en kommande andlig vetenskap. Vetenskap i ordets egentliga betydelse innebär vetande, och endast en korrekt beskrivning av verkligheten, sådan som den är, kan göra anspråk på att kallas vetenskap. Eftersom endast självupplevelse kan vara uttryck för vetande i renkultur, måste en andlig vetenskap kunna beskriva tillvarons andliga sida på ett sätt, som gör, att den kan bekräftas genom själva livets upplevelse. Det är en allmänt förekommande uppfattning, att man inte kan veta något som helst med säkerhet om existensen av en andlig sida av verkligheten, eftersom detta inte kan bevisas rent fysiskt. Kan det då finnas en andlig vetenskap?

Ja, enligt Martinus utgör den materialistiska vetenskapen endast vetenskapen i sitt fosterstadium. En gång kommer vetenskapen att omfatta också hela den osynliga, bakomliggande delen av verkligheten. När naturvetenskapen och den andliga vetenskapen förenats till en enda stor livsvetenskap, kommer denna att bilda grunden för en framtida världskultur i logik och kärlek.

Förutsättningen för en andlig vetenskap är ett medvetenhetstillstånd, i kraft av vilket tillvarons andliga realiteter kan iakttagas med samma lätthet som tillvarons fysiska realiteter. Detta intuitiva medvetenhetstillstånd är det kosmiska medvetandet, vilket innebär att ett levande väsen befinner sig i ständig kontakt med världsalltets obegränsade kunskapsocean. Hela Martinus livsgärning vittnar om att det finns ett stadium i utvecklingen, där en människa kan hämta all sitt vetande inifrån sig själv och därigenom bli sin egen högsta kunskapskälla. Människorna på jorden är alla utan undantag på väg mot detta höga utvecklingsstadium, där intuitionen kommer att vara helt underlagd viljans kontroll.

Alla upplever inte Martinus Kosmologi som vetenskap

Eftersom ett permanent kosmiskt medvetande ovillkorligen betingas av en fullt utvecklad kärleksförmåga, och denna förmåga ännu är i sin späda begynnelse hos de flesta, förmår människorna ännu inte uppleva tillvarons andliga realiteter helt och hållet av egen kraft. Därför är det de människor, som har kommit längst i sin humana utveckling, och som därför börjar att kunna uppleva verkligheten intuitivt, som har lättast för att mot bakgrund av sitt eget personliga erfarenhetsmaterial kunna bekräfta sanningshalten i de kosmiska analyserna. För de människor, som ännu inte har denna intuitiva förmåga utvecklad i sig, upplevs den andliga vetenskapen inte som vetenskap utan mer eller mindre som en ny trosform.

Detta betyder med andra ord att det, som för en människa verkar förnuftigt och sannolikt, mycket väl kan uppfattas av en annan som ren fantasi beroende på deras olika erfarenhetsmaterial. Många humana människor börjar emellertid att kunna se en röd tråd och ett mönster i sina livserfarenheter, och de börjar mer och mer att kunna uppleva både med sin känsla och med sin intelligens, vad som är rätt och vad som är fel. När känslan och intelligensen utvecklats till en inbördes harmoni och balans hos en människa, så att hennes hjärtas röst säger henne det samma som hennes förnuft, börjar hon att kunna uppleva verkligheten med hjälp av intuitionen.

Skillnaden mellan andliga och fysiska bevis

En andlig vetenskap måste naturligtvis kunna underbyggas med hjälp av bevis, men dessa kan inte vara av samma slag som de bevis, som den fysiska vetenskapen använder sig av. Det som för de fysiska sinnena är osynligt, går givetvis inte att bevisa genom mått- och viktdata, men detta betyder absolut inte, att det inte existerar en värld utanför de fysiska sinnenas räckvidd. Det verkliga problemet är inte avsaknaden av bevis i den andliga vetenskapen utan människornas vitt skilda förutsättningar för att kunna förstå dessa bevis.

För att kunna förstå fysiska bevis krävs det en viss iakttagelseförmåga i kombination med en visst mått av intelligens. Det är därför omöjligt att bevisa något som helst för t. ex. en hund. Däremot kan alla, som har utvecklat sin iakttagelseförmåga och sin intelligens till en viss nivå, konstatera samma fakta, oavsett på vilket utvecklingssteg de befinner sig i humant avseende. En mördare och en Nobelpristagare kan t. ex. båda se samma sak i ett mikroskop. Att kunna förstå andliga bevis avgörs däremot av individens humana standard eller kärleksförmåga.

På samma sätt som en forskare måste kunna tänka logiskt för att se logiken och lagbundenheten i naturen, måste han ha utvecklat sin kärleksförmåga till en viss nivå för att kunna upptäcka den kärlek, som överallt genomsyrar tillvaron. Det som vi inte har utvecklat inombords, kan vi givetvis inte heller upptäcka i vår omvärld. På det andliga planet är kärleken en synförmåga . Vår nuvarande humanitet och medkänsla är en frukt av våra samlade lidandeerfarenheter, och vår förståelse av livet avgörs primärt av hur utvecklad denna känsla är. När vår känsla blivit tillräckligt intellektualiserad, börjar vi kunna förstå det vi upplever.

Det är just här, som vi tydligast kan se skillnaden mellan fysisk och andlig vetenskap. Den fysiska vetenskapen bygger framför allt på iakttagelse och katalogiserande av tillvarons fysiska realiteter. Hur mycket en forskare kan förstå av dessa rent fysiska fakta, och i vilken grad han förmår göra en rättvis bedömning av deras värde, när de sätts in i ett större sammanhang, beror alltså på hans kärleksförmåga, vilket är det samma som hans moraliska standard. Det är forskarens moral eller opartiskhet, d.v.s. hans förmåga att ställa sig själv vid sidan av sina personliga sympatier och antipatier, som avgör, om hans tolkning av mätresultaten är riktig, och om hans slutsatser är i harmoni med verkligheten. Den andliga vetenskapens bevis baserar sig inte enbart på iakttagelse utan framför allt på tolkningen eller bedömningen av allt det, som vi kan iakttaga runt omkring oss.

Martinus visar oss i sina analyser,var dessa bevis finns. Den andliga vetenskapens bevis existerar nämligen redan överallt i tillvaron, men människor har mycket olika förutsättningar för att förstå dessa. Överallt i livet möter vi bevis, som är så tydliga, att de kan sägas vara skrivna i "eldskrift", men även om alla kan iakttaga denna "skrift" rent fysiskt, är det få människor, som kan "tyda" dess verkliga innehåll. Det stora flertalet människor har ännu inte ens lagt märke till, att denna "skrift" faktiskt är en "skrift". Så länge vi inte har kosmiskt medvetande är vi mer eller mindre "kosmiska analfabeter". De kosmiska analyserna fungerar här som en mental bro mellan det, som vi ännu inte förmår att se och det, som vi för närvarande kan uppleva själva. En sådan mental bro kommer naturligtvis att uppfattas som en "hypotes".

De kosmiska analyserna ger oss en teoretisk överblick över tillvaron

Den som någon gång har prövat på att "lägga pussel", har säkert upplevt, hur man, redan långt innan den sista pusselbiten är på plats, kan göra sig en föreställning om, hur bilden kommer att se ut i sin helhet, och på samma sätt ger oss de kosmiska analyserna ledtrådar, som gör, att vi med hjälp av de "pusselbitar" eller erfarenheter, som vi redan nu har på plats i vårt medvetande, kan få en teoretisk överblick över livet och tillvaron utifrån ett kosmiskt perspektiv.

Martinus hjälper oss hela tiden i sin kosmologi att fästa vår uppmärksamhet på allt det, som finns i vår dagliga livsupplevelse, och som vi kan använda oss av som stöd för att förstå hans beskrivning av tillvaron. Eftersom bevisen för en bakomliggande, osynlig värld faktiskt möter oss överallt i vår fysiska omvärld, kan begreppet Martinus kosmologi naturligtvis verka något missvisande. Inget levande väsen kan ju ha monopol på själva verkligheten. Det är inte Martinus, som har uppfunnit livets kosmiska struktur, men eftersom detta att ha kosmiskt medvetande hittills har varit något mycket unikt här på jorden, innebär begreppet Martinus kosmologi en heltäckande beskrivning av verkligheten, sådan som den ser ut från ett utvecklingsstadium, där livets alla andliga realiteter framträder fullt synliga i kraft av den färdigutvecklade människans egen högsta synförmåga.

Så länge allt detta för vårt vidkommande inte är hundra procent självupplevt, finns det naturligtvis ett visst mått av osäkerhet och tro med i spelet. I vilken grad Martinus kosmologi är tro eller vetenskap, beror emellertid inte på kosmologin i sig utan på vår egen upplevelseförmåga och utvecklingsstandard. Allteftersom utvecklingen fortskrider, kommer de kosmiska analyserna att övergå från att vara teori eller tro till att bli levande fakta. Det vetenskapliga i Martinus kosmologi visar sig framför allt i vårt förhållningssätt till analyserna och i vilken grad vi förmår att omsätta dem i praktiken.

Den andliga vetenskapen i det praktiska livet

De kosmiska analyserna blir verkligt levande först när de används praktiskt. Martinus kosmologi är ett överlägset redskap till att lära sig tänka fritt och självständigt i harmoni med världsalltets logik. Vi kan använda oss av hans analyser i vardagen som ett instrument till att bättre förstå vår livssituation. Därigenom kan vi lättare börja se den som en del av en gudomlig plan. Framtidens människa lever inte efter dogmer och regelsystem; hennes självständiga analyseringsförmåga i harmoni med hennes högt utvecklade känsla gör att hon överallt av egen kraft kan se klart och bedöma allt det, som hon möter i livet utan att döma . Oavsett hur komplicerad en situation kan tyckas vara, hittar hon alltid den lösning, som i varje given situation leder till fram till störst möjliga harmoni och lycka. Utan en utvecklad analyseringsförmåga och utan att vi tänker logiskt, kan slutresultatet av våra handlingar aldrig någonsin bli helt identiskt med allkärlek.

Det är uteslutande framväxten av denna allkärlek i harmoni med världsalltets logik, som Martinus med sitt författarskap har avsett att stimulera hos oss, och det är endast i kraft av kärleken, som livet öppnar sig för vår egen syn och vittnar om en evig och allsmäktig skapare. Allteftersom kärleken växer sig stark i oss, kommer vi att börja kunna uppleva Guds existens som ett faktum i vår omvärld och värmen av hans personliga närhet inuti vårt eget kött och blod.

< < Tillbaka     < < Startsidan