Vad är det som avgör vår syn på livet?

av Ingemar Fridell

Många har säkert liksom jag själv upplevt, hur man i samband med en diskussion ibland får en nästan oemotståndlig lust att övertyga andra om ens egen speciella uppfattning. - Om jag bara kunde lägga fram tillräckligt starka bevis eller hållbara argument, skulle de andra nog inse hur rätt jag har, tänker man kanske. Hur kommer det sig då att vi ser så olika på saker och ting?

Enligt martinus befinner sig människorna på skilda stadier i utvecklingen från djurriket till det riktiga människoriket; några har hunnit litet längre än andra, men alla här på jorden är ännu så länge ofullkomliga. Det som främst avgör ens utvecklingsstandard är graden av humanitet, d. v. s. känslans intellektuella kvantitet och kvalitet. De som har kommit längst i utvecklingen har således störst förmåga att hysa osjälvisk kärlek, och en del är t.o.m. i stånd att offra sitt liv om det skulle behövas, för att andra skall bli så lyckliga som möjligt. Alla är på väg till samma mål, alla blir en gång fullkomliga människor i Guds avbild, men vägen dit kan forma sig litet individuellt. Ingen kan därför någonsin i ett givet ögonblick befinna sig på exakt samma utvecklingssteg som något annat väsen, vilket innebär att den utsikt som var och en får över omvärlden, mer eller mindre måste avvika från alla andras.

Eftersom mycket få människor har utvecklat en sådan ödmjukhet att de är i stånd att erkänna någon annans uppfattning som uttryck för en högre utvecklingsnivå än ens egen, lever de flesta människor mer eller mindre i föreställningen om att deras egen syn på saker och ting är den absolut riktiga, medan andra sorgligt nog tycks vara vilseförda eller för dumma för att inse denna min privata sanning. Detta är emellertid en illusion som nog får betraktas som en av de viktigaste orsakerna till all slags intolerans, fördömande, förföljelse och maktspråk i världen. Av denna anledning är det av yttersta vikt att vi lär oss mer om de mekanismer som ligger till grund för människors olika verklighetsuppfattning.

Medvetandet bygger främst på våra känslomässiga erfarenheter

Den första förnimmelsen som utvecklas på det fysiska planet och som når sin kulmination i växtriket, baserar sig på det som Martinus kallar instinktenergin. Instinkten kan närmast beskrivas som en sorts kosmisk automatik som bl. a. kommer till uttryck genom våra biologiska funktioner. Den oklara bild vi får av omvärlden med hjälp av denna energi bygger på odefinierade aningsupplevelser och absolut inte på realistiska fakta. I djurriket är det den s. k. tyngdenergin som spelar den dominerande rollen, vilket innebär att livsupplevelsen helt och hållet präglas av självbevarelsedrift och kampen för tillvaron. Med känsloenergins utveckling som för vår del följde på ett senare stadium i den evolutionära processen, har det fysiska medvetandet utvidgats avsevärt, och i och med att de upplevelser och erfarenheter som vi får genom känsloenergin började kunna analyseras med hjälp av tillvarons nästa stora energi: intelligensenergin, som i sig själv är neutral, uppstod människans allra första form för självupplevt vetande. När vi en gång totalt övervunnit vår lägre djuriska natur och känsloenergin och intelligensenergin blivit tillräckligt starka samt i balans med varandra, d. v. s. att hjärtat och förnuftet säger oss precis samma sak, aktiveras en ny grundenergi: intuitionen, vilket innebär att vi passerar "den stora födelsen" och får kosmiskt medvetande. Det är i kraft av detta kosmiska medvetande som Försynen styr mänskligheten och jordklotet framåt i utvecklingen. På detta höga stadium finns inga meningsskiljaktigheter om någonting, alla upplever livet och världen utifrån exakt samma utsiktspunkt.

På vårt nuvarande utvecklingsstadium är det emellertid känslan och inte främst intelligensen som spelar den mest avgörande rollen för hur vi betraktar omvärlden. Det är därför knappast någon tillfällighet, vilka uppfattningar och ideal vi har; dessa måste först och främst harmoniera med våra egna känslomässiga upplevelser och erfarenheter för att vi skall kunna uppleva dem som sanna. Ingen kan attraheras av andra värderingar och normer än av dem som ger resonans i ens eget känslomässiga bakgrundsförråd av livserfarenheter. Man dras alltså främst till de synsätt som kan bekräfta ens innersta känslor och utifrån vilka man på ett eller annat sätt, mer eller mindre medvetet, hoppas kunna dra känslomässig fördel.

Att välja livssyn efter dess känslomässiga fördelar

En religiöst troende människa kan t. ex. ofta utan att hamna i någon direkt känslomässig konflikt på grund av detta, se det som självklart att hon är förmer än andra och tillhör de "frälstas" skara. Hon kan uppleva sig vara i Guds ynnest och förväntar sig indirekt någon sorts belöning för allt det goda som hon kanske anser sig ha gjort, samtidigt som hon inte nödvändigtvis alltid betraktar det som ologiskt att alla andra som är "onda" eller inte delar hennes tro, en gång kommer att få sitt välförtjänta straff. Det finns fortfarande människor som ännu inte har börjat störas nämnvärt av den bristande logiken och den himmelsskriande orättvisan i diverse teologiska system; känslan av att vara utvald upptar helt deras tankessfär, samtidigt som den ger deras andliga högmod näring och tillfredsställelse.

Enligt min personliga uppfattning styrs den ateistiskt*materialistiskt inställda människan i sitt sätt att tänka, i lika hög grad som den religiöst troende människan, av rent känslomässiga bevekelsegrunder. En fördomsfri kritisk granskning av den naturvetenskapliga foskningens teoretiska slutsatser visar att dessa långt ifrån alltid är så förnuftsmässigt väl genomtänkta och logiska som många av vetenskapens representanter tycks göra anspråk på. Naiv och tvivelaktig vetenskaplig dogmatik maskeras ofta med hjälp av en språkligt intelligensmässig och briljant s. k. bevisföring, med komplicerade och imponerande matematiska kalkyler, vars sanningshalt ytterst få människor är kapabla att kontrollera eller förstå. Samma princip gör sig också ofta gällande inom politik och ekonomi, där sociala orättvisor och en uppenbar kapitalistisk utsugning inte sällan kamoufleras bakom invecklade och för den genomsnittlige medborgaren obegripliga förklaringsmodeller.

Även om det såväl inom den materialistiska s. k. naturvetenskapen som inom politik och ekonomi förekommer många vitt skilda uppfattningar - meningarna kan ofta gå helt isär - är det möjligt att urskilja ett stort gemensamt tema, gemensamt för hela det ateistiska sättet att se på tillvaron: När det inte finns någon Gud, ingen andlig värld, inget liv efter döden, ingen speciell mening med livet, när det inte finns någon rättvisa och när allt i tillvaron är ett resultat av tillfälliga krafters spel, betyder det att individen måste anses i sin fulla rätt att ta saken i egna händer och se till att ta för sig största möjliga bit av den kaka som livet har skänkt åt oss alla, att alltid sträva efter att uppnå så stor personlig fördel som möjligt av allt det som livet har att erbjuda, och detta utan att behöva känna något direkt ansvar eller dåligt samvete, utan hänsyn till andras väl och ve och utan några som helst moraliska skrupler.

Någon som lever i en känslomässig föreställningsvärld, i vilken belöning och straff ingår som naturliga beståndsdelar, anammar således lätt en religiös tro på en gud som på liknande sätt straffar de otrogna och favoriserar de utvalda. Och den materialistiska människan av idag kan legitimera ett själviskt levnadssätt genom att mer eller mindre medvetet välja en ateistisk livsyn, enligt vilken slumpen härskar och vars konklusion därför blir att själva livet i grunden är orättvist. Detta är inte främst skrivet för att kritisera förhållandena i världen eller för att peka ut någon bestämd grupp av människor, utan snarare för att försöka, mot bakgrund av insikten om att varje människa nödvändigtvis måste dras till den livssyn som bäst överensstämmer med hennes egna djupaste känslor, bidra till att skapa en större tolerans och ömsesidig respekt mellan människor.

För övrigt är alla människor enligt Martinus utsatta för en ständig gudomlig påverkan i kraft av alla de erfarenheter som vi hela tiden gör i det dagliga livet; alla förvandlas succesivt och alla befinner sig i en utveckling fram emot ständigt högre stadier. Vi förändras för vart enda ögonblick; ingen är exakt samma person i morgon som han är idag eller som han var igår. Livet självt läser så småningom korrektur på alla våra felaktiga föreställningar, och för att livet, som varje dag stegvis för oss ett litet stycke närmare sanningen, så snabbt som möjligt skall avslöja för oss vad som är rätt och fel, gott och "ont", bör vi eftersträva ett så ödmjukt förhållningssätt och en sådan öppen inställning som möjligt, i stället för att söka trygghet i förlegade traditioner och vara beroende av andras åsikt och vad andra tänker om oss.

Ingen kan bli intellektuellt övertygad enbart genom intellektuella medel

Avsikten med hela den ovanstående beskrivningen är att försöka visa, hur meningslöst och fåfängt det i grunden är att försöka övertyga andra människor om sin åsikt, i varje fall med hjälp av enbart intelligensmässiga argument. När man t. ex. ifrågasätter en religiöst troende eller en materalistiskt troende människas livsuppfattning, ifrågasätter man ju samtidigt de speciella privilegier i förhållande till andra som denna människa utifrån sin känslomässiga övertygelse mer eller mindre medvetet anser sig ha rätt till, och därigenom riskerar man att framstå som inget mindre än en psykisk inkränktare i denna medmänniskas ögon, d. v. s. som någon som hotar att riva ned det känslomässiga fundament på vilket hon byggt upp sitt liv.

Om världens många problem inte berodde på den primitiva utvecklingsnivå i humant avseende som mänskligheten för närvarande faktiskt befinner sig på, om problemens lösning i stället blott vore en fråga om förnuft och logiska argument, skulle paradiset redan vara en realitet på jorden.Då hade man utan större besvär för länge sedan kunnat påvisa orättvisorna och bristerna i det nuvarande ekonomiska systemet, råda bot på fattigdom och svält samt bota de flesta sjukdomar, och allt detta bara genom att på rent intellektuell väg påverka var och en som har del i det totala ansvaret för detta. Man hade också kunnat övertala världens ledare om det dåraktiga i att föra krig och lägga ned ofantliga resurser på tillverkningen av vapen vars enda syfte är att förstöra andras liv och egendom o. s. v.

Kan ens innersta känslor bekräftas av en logisk livssyn

För att en människa skall vara mottaglig för förnuftsskäl och verkligt logiska argument, måste hon ha uppnått en sådan grad av opartiskhet att det är sanningen i sig självt och ingenting annat som hon söker. Hon måste med andra ord besjälas av ett känslomässigt behov efter intellektualitet och logik, och detta helt utan hänsyn till om resultatet av hennes "forskning" blir till hennes egen favör eller inte, d. v. s. oavsett om denna sanning innebär några direkta känslomässiga fördelar för henne eller ej.

För de människor som förutsättningslöst börjat söka efter sanningen, men som inte finner något riktigt tillfredsställande svar på de stora existentiella livsfrågorna, varken i den kalla materalistiska "livssynen" eller i de olika slags religiösa förklaringsmodeller av äldre eller nyare datum som finns, kan det kanske vara värt ett försök att bekanta sig närmare med Martinus kosmiska analyser. Den orubbliga logik som kännetecknar hans världsbild står absolut inte i motsatsställning till den stora tillfredsställelse av känslomässig art som många upplever när de studerar hans verk, och detta trots att den kunskap de får genom detta studium inte nödvändigtvis behöver innebära några direkta konkreta personliga fördelar för en själv.

Det finns människor som på grund av sina upplevelser och erfarenheter i detta och i tidigare jordiska liv formats med en sådan känslomässig syn på saker och ting som mer eller mindre måste avvika från det stora flertalets syn. En del av dessa beskriver Martinus som pionjärer i en framtida och betydligt humanare världskultur. Människor som börjat känna avsky för allt som har med krig, brutalitet och vapen att göra, som börjar känna en djup motvilja mot att döda och slakta djur, jaga och fiska, äta animalisk föda, bära pälsar, som tvivlar på att hårda tag och stränga straff är den riktiga metoden för att bekämpa brottslighet, som genomskådar sociala orättvisor i vårt samhälle och i världen som helhet, som inte längre söker sin identitet i att vara en "riktig" man eller kvinna, som kanske varken förmår leva upp till familjens speciella förväntningar eller äktenskapliga normer och krav, som eventuellt redan börjat känna en djup och stark sympati även för människor av samma kön som en själv o. s. v.: Det är denna sorts människor som i första hand kan få sina innersta känslor bekräftade och förklarade på ett logiskt sätt utifrån de större kosmiska sammanhang som Martinus beskriver i sin litteratur.

< < Tillbaka     < < Startsidan