VÅRA SJUKDOMARS INNERSTA ORSAK

av Gunnar Olsson

När Martinus analyserar ett begrepp eller en företeelse i vår vardag har han ofta en överraskande och oväntad utgångspunkt för sitt resonemang. Detta ovanliga synsätt blir tydligt när han klargör vad det är som egentligen, djupast sett, orsakar alla de olika sjukdomar många av oss lider av.

Jag har själv under många år levt med en svår sjukdomsbild, och har därför haft anledning att fundera mycket kring detta ämne. Redan när jag var liten var det tydligt att min organism var försvagad, men i vuxen ålder var det 1980 som jag blev akut dålig.

Min första reaktion var att försöka ignorera symptomen, och hoppas att de snart skulle gå över av sig själva. De gjorde de dock inte, och jag var tvungen att söka hjälp hos en mag- och tarmspecialist. Han såg till att jag direkt blev inlagd på sjukhus, och sedan genomgick jag den behandling som är normal för min sjukdom. Jag kan alltså inte säga att jag har blivit felbehandlad, men jag blev dock inte bättre, utan sjukdomen fortsatte florera. Dessutom kände jag av biverkningarna av de mediciner jag åt, och när jag var på kontroller och undersökningar hade jag upplevelsen att jag för dem bara var ett sjukligt organ. Det var allt de såg av mig.

Efterhand som tiden gick blev jag på grund av dessa erfarenheter allt mer intresserad av så kallade alternativa behandlingsmetoder. Under årens lopp har jag prövat olika behandlingar, kostråd, homeopatiska preparat och liknande, och haft mycken nytta av dem - även om inte alla metoder har fungerat lika bra. Tack vare dessa har jag dock kunnat stötta kroppens och själens egen förmåga att hitta rätt igen, och jag har dessutom alltid blivit bemött och sedd som en hel människa, vilket är mycket viktigt.

Inre rum

Jag märkte dock efter hand att Sjukdomen med stort S alltid kom tillbaka i någon form, hur mycket jag än försökte hålla den ifrån mig. Kanske de gamla symptomen kom tillbaka, men Sjukdomen kunde lika gärna visa sig i någon annan skrud också. Jag insåg att Sjukdomens källa inte låg utanför mig, utan tvärtom har sitt ursprung någonstans i mitt inre. Jag hade alltså skrymslen och vrår inom mig som alstrade Sjukdomen, men jag kunde inte komma åt dessa rum dagsmedvetet. Detta var i och för sig ingen ny upptäckt - denna känsla av att det finns mycket mer inom mig än jag nu vet om har jag nog alltid haft - men det var först nu med de insikter sjukdomen gett mig som jag kunde närma mig och umgås med denna urgamla och lockande, men samtidigt också skrämmande och hotfulla, del av mitt inre. I detta läge var det naturligt att söka hjälp hos en psykolog, och genom psykoterapin har jag kunnat flytta mina gränser, nå längre in, öppna en del dörrar och se vad som är innanför.

Jag ser sjukvården, olika behandlingsformer och terapin som olika verktyg jag använder för att kunna hantera Sjukdomen. Var och en har sin funktion, men också sin begränsning. Det gäller att hitta rätt verktyg till just det moment jag vill utföra. Även om terapin har hjälpt mig att hitta och förstå min egen utsiktspunkt i livet är den i sig begränsad av att det är just min egen syn på livet som jag funnit där. Om jag varit allseende hade jag haft alla svar inom mig själv, men om jag nu vill få svar på de stora livsfrågorna om vad mitt liv och mitt lidande har för mening måste jag söka hjälp där dessa frågor tas på allvar och analyseras. Jag behöver en hållbar förklaring på dessa frågor, och min längtan efter svar säger mig också att de måste finns någonstans, bara jag letar tillräckligt länge, och på rätt plats.

Martinus grundtankar

Även i detta sammanhang krävs ett specialverktyg, avpassat efter ämnet, och det som gäller här är andlig kunskap. Det är bara den andliga vetenskapen som kan ge mig de pusselbitar jag behöver för att hitta min plats i tillvaron, och Martinus är en av dem som arbetar inom detta fält. Det finns många andra också, men i detta sammanhang koncentrerar jag mig på vad han har sagt.

Det finns vissa grundtankar hos Martinus om hur livet är uppbyggt, och en del av dem är: Vi lever inte bara en gång, utan är eviga väsen. Den fysiska kroppen, som är ett redskap, byts ut, men inte vi. Det sker hela tiden en utveckling. Tack vare att vi lever kan vi inte undgå att göra erfarenheter, vilket i sin tur gör att vår syn på oss själva och omvärlden genomgår en kontinuerlig förändring. Denna utveckling visar sig därför för oss i olika livsformer, till exempel som växter, djur och människor. Som man sår får man skörda. Det vi gjorde igår ligger till grund för hur vi har det idag, och det vi nu gör avgör hur vår morgondag blir. Liv inuti liv. Genom vår kropp ger vi livsutrymme för myriader av levande väsen på olika nivåer av mikrokosmos, samtidigt som vi är beroende av dem för vår livsupplevelse. På samma sätt ingår vi som mikroväsen i jordklotets organism, och har ömsesidig nytta av det. Detta är olika exempel på de livslagar som, om de inte fanns, skulle göra vår tillvaro slumpartad och kaotisk. Och utan naturlagar ingen andlig vetenskap.

Orsaken finns i övermedvetandet

Martinus säger att "alla sjukdomars innersta orsak, även de fysiska sjukdomarnas, finns i den själsliga strukturen, i vilken det uppstått spänningar och kortslutningar, därför att - och detta är den djupaste orsaken - vissa talangers och förmågors utstrålning från övermedvetandets talangkärnor direkt motarbetar varandra i stället för att arbeta till gagn för helheten."1

När jag läste denna text förstod jag inte vad han menade, och kände därför att det var nödvändigt för mig att reda ut de begrepp han använder, och deras inbördes relationer. Det skulle ta för stor plats att ta med den analysen här, så jag gör en kort sammanfattning av de begrepp som finns med i citatet.

Alla levande väsen har i princip samma analys och består av tre delar, som man teoretiskt kan särskilja, men som i praktiken alltid ingår i helheten. Det innersta i oss är Jaget. Det är den fasta punkten inom oss som är bortom rörelse och förändring. Till Jaget är skaparförmågan knuten. I den finns essensen av allt vi hittills har varit med om samlad i form av talangkärnor. Det är tack vare dessa talangkärnor vår fysiska kropp, men även vårt psyke med dess olika slags förmågor, upprätthålls. Det är här i området för skaparförmågan som "ritningarna" för allt skapat finns, och det är också här de hela tiden uppdateras beroende på hur vi lever och vad vi upplever. Vår livsupplevelse får vi alltså genom de redskap Jaget får skaparförmågan att "tillverka", och det redskap vi bäst känner till bland det skapade är vår fysiska kropp, även om den långt ifrån är det enda som är skapat. Vårt medvetande är också en konstruktion som hela tiden genomgår en förvandling, men vi är än så länge inte dagsmedvetna i den processen.

I citatet nämns övermedvetandet, och det består av Jaget och skaparförmågan. Det skapade bildar vårt undermedvetande, och här kan det bli lite förvirrande med begreppen. Martinus delar nämligen upp undermedvetandet i två delar: dagsmedvetandet och nattmedvetandet. Dagsmedvetandet rymmer det som vi här och nu vaket är medvetna om, vilket för oss i stort sett enbart omfattar den fysiska världen. Vårt nattmedvetande däremot består av en mycket större del av vårt inre, och som vi lever medvetet i när vi sover eller för tillfället är utan fysisk kropp, med andra ord är "döda". I verkligheten är vi inte döda. Vi har bara bytt upplevelseredskap till en annan, mer andlig kropp, medan talangkärnorna för uppbyggande av den fysiska kroppen hämtar sig. Det som förvirrar är att det man normalt inom psykologin kallar vårt "undermedvetande" motsvarar det Martinus benämner "nattmedvetande".

Mellan två riken

Det universum Martinus målar upp är som sagt inte statiskt, utan det pågår hela tiden en utveckling. Alla levande väsen är på väg längs sin egen individuella livsbana, men det finns dock vissa stora ramar innanför vilka allt liv sker. En sådan grundförutsättning är att livet utvecklas genom sex olika riken eller tillvaroplan. Växtriket och djurriket är två av dem, och efter djurriket kommer det riktiga människoriket. Martinus menar att vi nu befinner oss mitt emellan två av dessa stora riken eller epoker. Vår kropp är fortfarande däggdjurets, men både den och vårt sinne blir efterhand allt mänskligare.

I vår vardag står djurriket för att makt är rätt. Där finns våld, revirtänkande, kamouflage av vad man egentligen tänker eller vill göra. Där finns flock-, klan- och familjetänkande - vi gentemot dem. Dessutom finns det i gränslandet mellan de två rikena tankeklimat som varken är rent djuriska eller riktigt mänskliga. När de djuriska instinkterna blandas med mer mänskliga tankeklimat som till exempel spekulationsförmågan uppstår tankar om hämnd, avundsjuka, missunnsamhet, förtal och förakt för svaghet. Det finns en annan sida av detta tänkande också, och det är de känslor av självömkan och offer- och martyrkänskor vi så lätt fastnar i.

Det djuriska tänkandet passar, och är livsnödvändigt, i djurriket, men det är det absolut inte i det riktiga människoriket. Där är det precis tvärtom. Där har rätten makten, där äter man inte varandra, där löser man konflikter fredligt och där finns skolor och sjukvård. En bit in i det riktiga människoriket behövs varken lagar, polis eller militär, eftersom alla då bär lagen inom sig.

Vårt problem är att vi nu har båda sidorna inom oss. Det gamla, instinktiva beteendet blir extra tydligt när vi är trötta, slitna, sjuka eller hotade. Då gäller det att överleva, och då kommer lätt aggressionerna fram, på bekostnad av de mer humana förmågor vi mer nyligen har tillägnat oss.

Men vi bär också framtiden inom oss, och den växer hela tiden. Vi lever alltså med två diametralt motsatta synsätt på livet inom oss, och de är båda rotade i vårt övermedvetande i form av olika talangkärnor. Det är därför det så lätt inom oss skapas väldiga inre spänningar och motsättningar som orsakar mentala kortslutningar "genom att motstridiga tankar och känslor så att säga försöker dräpa, underminera eller avlägsna varandra."2 Det kan alltså råda fullt krig inom oss och vi kan själva bli vår egen värsta fiende!

Mentala kortslutningar

Vår kropp är ett universum för alla de myriader levande väsen som har sin livsupplevelse genom att vara våra organ, celler, molekyler, atomer, partiklar och så vidare. De är alla beroende av vilket andligt och fysiskt klimat vi ger dem, och i normala fall fungerar detta samarbete så smidigt att vi inte ens märker av det, utan allting går sin gilla gång.

Om vi däremot bär på inre spänningar och konflikter sätter detta så småningom sina spår. Vår naturliga livskraft försvagas och immunförsvaret fungerar inte längre lika bra. Detta i sin tur öppnar dörren för infektioner och andra sjukdomar vi annars hade kunnat hålla ifrån oss.

Martinus ger olika exempel på hur dessa mentala kortslutningar kan uppstå. En del människor kan inte acceptera sin, som man anser, allt för "låga" utvecklingsnivå, utan kräver för mycket av sig själv. Man pressar sig hela tiden till det yttersta, och unnar sig aldrig att koppla av och vara där man egentligen mentalt hör hemma.

Sedan finns det de som gör precis tvärtom. Istället för att bejaka att man redan faktiskt har kommit en bra bit på vägen till att bli en riktig människa, ger man efter för negativa tankar som avund och vrede. Dessa tankeklimat är nedbrytande och håller en kvar på en nivå man i själva verket är på väg att lämna.

I gränslandet mellan djurriket och det riktiga människoriket uppstår lätt olika slags mentala och sexuella urspårningar, som kan vara mycket plågsamma innan man hittat tillbaka till det normala igen.

Köttätande är naturligt i djurriket men inte i det riktiga människoriket. Ju mer vi utvecklas desto mer onaturligt och belastande för kroppen blir det att äta kött. Köttätande kan alltså även det lägga grunden till olika sjukdomstillstånd. Dessutom är alkohol, tobak och andra droger gifter som verkar nedbrytande på både vårt andliga liv och vår fysiska kropp.

Vi utvecklas genom våra erfarenheter

Jag har ofta undrat över varför jag själv har just de speciella krämpor som följt mig, medan andra människor får helt andra problem, och vissa verkar kunna hålla sig friska i stort sett hela livet. Svaret Martinus ger är att det är genom erfarenheterna vi utvecklas, speciellt de smärtsamma, och det är denna process som bit för bit gör oss allt mer humana. Vilka dessa svårigheter blir beror på den tid och kultur vi för tillfället är inkarnerade i och vår egen karmatiska situation. Den är alltid unik och kan därför inte jämföras med någon annans, speciellt som vi nu inte ens har överblick över vad som händer oss själva eller andra under ett enskilt jordeliv, och långt mindre under flera.

Jag är till exempel övertygad om att mina amalgamfyllningar har orsakat mycket problem för mig. Jag har levt tidigare liv innan amalgamet uppfunnits, och när jag kommer tillbaka nästa gång kommer metoden att sätta in kvicksilverlegeringar i munnen att vara förpassad till avdelningen för "märkliga medicinska misstag". Men just nu stämde min ödessituation med att amalgamet var det självklara tandlagningsmaterialet, och därför gick det som det gick.

Den andliga vetenskapen

Man hör ofta i olika sammanhang hur viktigt det är att tänka positivt. Ibland tycker jag dessa anmaningar låter lite väl hurtfriska och förenklade. Det är inte så lätt att tänka glada tankar när man har ont. Men det ligger ändå någonting i det. Jag mår själv bättre de gånger jag kan hålla dystra och aggressiva tankar ifrån mig och behålla en positiv syn på mig själv och omgivningen, trots att det är kanske bökigt både inom och utom mig just då.

Dessutom finns det alltid någonting i varje situation man kan fästa sin ilska, intolerans eller avundsjuka på, bara man letar tillräckligt länge. Men det finns lika väl alltid något positivt i varje situation, om man koncentrerar sig på att urskilja det istället. Lite egoistiskt resonerat mår jag helt enkelt bättre de stunder jag har en positiv syn på mig själv och omgivningen. Positiva eller livsbefrämjande tankar laddar upp våra livsbatterier, medan de tvärtom dräneras av negativa, tunga tankearter.

Frågan är då hur jag skall kunna behålla en positiv grundinställning till livet när jag mår dåligt, är sjuk och trött. Om någon i den situationen kommer med glada tillrop som "Ryck upp dig" eller "Ha en bra dag", ja, då blir jag med all säkerhet aggressiv! Jag behöver fakta, få svar på frågor som: Hur hamnade jag här? Vad gör jag nu? Hur tar jag mig ut ur det här? Hur kan jag hantera smärtan?

Det är här som den andliga vetenskapen kommer in. Genom den får jag kontakt med en djupare del av mig själv. En del som alltid har funnits där, men som jag behöver hjälp med att återfå kontakten med. Det är genom att bit för bit ta in denna kunskap i min vardag som min syn på mig själv och livet succesivt vidgas och fördjupas.

Eftersom Sjukdomen med stort S alstras genom de konflikter jag nu har inom mig blir det mindre plats kvar för den ju mer jag kan reda ut dessa inre konflikter. Till slut kommer det inte finnas någon grogrund kvar för sjukdomar inom mig, och då har den humana sidan av mig balanserat den tidigare så självklara och samtidigt oreflekterade, urgamla, instinktiva livsinställningen.

Detta är en process vi alla går igenom. Vi utvecklas främst genom det som Martinus kallar "livets direkta tal", som är lika med vardagens glädjeämnen och sorger. Men vi kan också dra nytta av de erfarenheter vi redan har gjort genom att granska dem, och förhoppningsvis undgå att göra om samma misstag en gång till. Det är här den andliga vetenskapen kan hjälpa oss.

När jag tänker i dessa banor och ser efter var jag själv står så känner jag att jag kommer ur det gamla sättet att se tillvaron och mig själv på - och att jag längtar efter det nya synsättet - men att jag idag befinner mig någonstans mitt emellan. Min sjukdomsbild är ett symptom på mellantillståndet mellan dessa två väsensskilda sätt att uppleva livet på.

Det riktiga människoriket kan verka avlägset och långt ifrån vår ofta rätt karga vardag, och det stämmer i och för sig att vi än så länge enbart kan ana konturerna av det som en dag skall bli verklighet här, men det riktiga människoriket är inte i första hand ett fysiskt rike, även om det är det också, utan framför allt ett speciellt tankeklimat. Och ett tankeklimat är inte bundet till någon speciell plats, utan består av tankearter av en speciell frekvens som man alltid kan få kontakt med, var man än råkar befinna sig för tillfället, bara man vet hur man gör. Det riktiga människorikets tankesätt och värderingar finns redan i jordens sfär, och blev tydliggjort för världen när Jesus, som liksom Martinus tillhör det riktiga människoriket, genom sitt livsverk visade hur en riktig människa agerar i olika situationer. Och sedan dess är det möjligt för var och en att få kontakt med denna kärlekens domän eftersom vi alla, även om vi inte alltid inser det, redan upprätthålls och beskyddas av denna närvaro.

FOTNOTER

1. Martinus: Människans mentala kortslutningar, Kosmos nr. 9/94 s. 166

2. Martinus: Människans mentala kortslutningar, Kosmos nr. 9/94 s. 169

< < Tillbaka     < < Startsidan