VÅRT BEHOV AV KONST
av Ingemar Fridell
Vad är egentligen konst och vilken funktion har den i ett samhälle,
där allt bara värderas i materiell produktion och konsumtion?
Vilka mänskliga behov ligger till grund för det konstnärliga
skapandet? Martinus kosmologi belyser konstens roll i en värld i förändring.
Konst har med skapelse och upplevelse att göra, och enligt Martinus
har alla levande väsen en evig förmåga att skapa och uppleva.
I ett större perspektiv kan allt skapande och upplevande betraktas
som konst. Varje levande väsen är i kraft av sitt eviga jag och
sin eviga skaparförmåga en konstnär, en ständig medskapare
i det gigantiska konstverk som kallas livet.
De första "konstverk" som denna "konstnär"
skapar är sex andliga organ, nödvändiga för själva
livets upplevelse. I den fysiska världen får dessa organ sin
naturliga förlängning i en kropp av kött och blod, också
den ett slags konstverk. Eftersom dessa skapelseprocesser äger rum
i det vi kallar naturen, är det i denna allomfattande "ateljé"
som konsten har sitt ursprung. Vilket konstverk skapat av människohand
kan mäta sig med naturens överjordiska skönhet, denna evigt
varierade symfoni av form och färg?
Medvetande och konst
Men den vanliga definitionen av konst är något man med hjälp
av sin fysiska kropp skapar utanför sig själv. Ett sådant
medvetet konstskapande utvecklades efter att den jordiska människan
blivit mentalt överlägsen andra djur och börjat använda
redskap.
På utvecklingens tidiga stadier existerade inte konst som självständig
företeelse; nytta och estetik var oupplösligt förenade i
ett hantverk som framför allt tjänade överlevnaden och den
religiösa kulten. Det är i detta sammanhang intressant att många
språk med rötter i naturfolkens kultur saknar specifika ord
för begrepp som konst och musik. Enligt Martinus kommer utvecklingen
så småningom att föra oss fram emot en kultur där
konsten från att ha varit ett självständigt fenomen
åter kommer att bli en oskiljaktig del av vårt dagliga
liv, fast då på en högre nivå.
Den som är bekant med Martinus polanalyser vet att medvetandets
utveckling direkt är knuten till den motsatta sexuella polens växt
i det levande väsendet, dvs hanväsendets feminina pol och honväsendets
maskulina pol. Det är i den motsatta polen som känslan och tankeförmågan
har sitt säte, och när denna pol växer, ökar människornas
behov av att kommunicera med omvärlden. Vid sidan av språket
och det matematiska talsystemet har de olika konstformerna gjort det möjligt
för människan att ge fysiskt uttryck åt sina inre tankar
och känslor.
Med hjälp av sin snabbt växande intelligens kan hon operera
och utföra alltmer komplicerade omflyttningar i sitt allt rikare inre
förråd av erfarenheter. Intelligensen är enligt Martinus
en andlig energi, med hjälp av vilken vi kan kombinera om våra
tankebilder i helt nya sammansättningar. Om vi har sett en kyrka med
ett torn, kan vi i vår fantasi lätt föreställa oss
en kyrka med två torn, skriver han.Tecknade filmer, där djur
tänker och beter sig som människor är ett annat exempel
på denna mentala förmåga.
Konstnären som pionjär
I och med att den motsatta sexuella polen gör oss alltmer "dubbelpoliga",
utvecklas människans skapelse- och upplevelseförmåga i
den nuvarande utvecklingsspiralen allt närmare sitt fullkomliga stadium.
Men därmed undermineras den primära polen, d. v. s. mannens maskulina
och kvinnans feminina pol, som är säte för självbevarelsedriften
och de biologiska instinkterna.
Den växande dubbelpoligheten väcker en hel rad nya intressen
och sympatier till liv, som konkurrerar med de biologiskt betingade intressena
för hem, familj och motsatta könet. Det är på grund
av sin förhållandevis långt utvecklade motsatta pol som
konstnären kan ha svårt att leva upp till äktenskapets
krav. Martinus talar om två olika kategorier av människor: fortplantningstyper
och skapartyper. De flesta har bägge naturer i sig, framhåller
han. Men en utpräglad fortplantningstyp prioriterar hem och familj
och kan utanför detta område vara underutvecklad i moraliskt
avseende. En utpräglad skapartyp, å andra sidan, har kanske
inte sin starka sida inom äktenskapet, men spelar ofta en stor roll,
socialt och kulturellt.
Flera inkarnationers intensivt arbete gör att många geniala
konstnärer och vetenskapsmän börjat komma på våglängd
med intuitionsenergin inom ramen för sitt speciella område,
och detta gör dem enligt Martinus mottagliga för tankar och idéer
från högre sfärer. Därför kan dessa kulturpersonligheter,
utan att vara medvetna om det, bli redskap i världsåterlösningens
tjänst för att inplantera en högre världs kultur på
jorden. Sådana kreativa förmågor är inte ett resultat
av han- eller honkön; de har sitt ursprung i människans växande
dubbelpolighet.
Eftersom denna dubbelpolighet inte är lika långt utvecklad
hos alla individer, blir de nämnda kulturpersonligheterna pionjärer
i förhållande till samhällets genomsnittliga utvecklingsnivå.
Därför får en företeelse som konst sällan det
utrymme den förtjänar, utom när konstverken kan användas
som spekulationsobjekt för ekonomisk vinning. I ett känslomässigt
underutvecklat samhälle dominerat av intelligensmässig slughet
måste de konstnärer, som inte kunnat "armbåga"
sig fram i livet, nöja sig med blygsamma materiella villkor. Men deras
självuppoffrande konstnärliga verksamhet har berikat vårt
kulturliv på många sätt. Att det funnits konstnärer
som har låtit sitt stora engagemang gå före materiell
bekvämlighet måste betraktas som ett utslag av osjälviskhet.
Om vi får tro Martinus kommer emellertid konsten att få
en större plats i det framtida samhället. Just nu håller
en ny och stark världsimpuls på att bereda marken för en
aldrig tidigare skådad konstnärlig kreativitet överallt
på vår planet, skriver han. Den kommer att göra alla människor
till konstnärer och genier; vi är på väg mot ett blomstrande
framtida kulturliv.
För att detta skall bli möjligt måste vår nuvarande
samhällsstruktur förändras i grunden. Martinus beskriver
i "Livets Bog" hur den teknologiska utvecklingen i förening
med en helt ny världsadministration med tiden kommer att göra
varje individ "ekonomiskt oberoende". Var och en får en
omfattande fritid till att sysselsätta sig med sina intressen; alla
kommer att ägna sig huvudsakligen åt studier och konstnärliga
aktiviteter. När ingen längre behöver bekymra sig för
sin försörjning, frigörs den konstnärliga skaparförmågan
från sina tidigare materiella begränsningar. I framtiden kommer
det dagliga livet att präglas av skönhet och osjälviskt
skapande.
Vad är sann konst?
I "Livets Bog" band IV, stycke 1150, skriver Martinus att
det krävs konst för att få herradöme över materien.
Konst är att "inkarnera högintellektualitet i fysisk materia",
och högintellektualitet är i sin tur det samma som en absolut
balans mellan känsla och intelligens. I boken "Julevangeliet"
skriver Martinus att verklig konst ger oss en sann verklighetsbild. För
att kunna skapa sådan konst måste konstnären själv
ha en realistisk verklighetsuppfattning betingad av en inre balans mellan
känsla och intelligens, dvs osjälvisk kärlek.
Vetenskapen skall göras till konst och konsten till vetenskap,
skriver Martinus vidare. Konstens uppgift är att öppna människors
ögon för den gudomliga skönhet som genomsyrar tillvaron;
livet självt är det största av alla konstverk. Men skönhet
är ingen isolerad del av verkligheten utan den harmoniska avvägningen
mellan tillvarons alla kontraster, såväl skugga som ljus. I
ljuset av den kosmiska världsbilden visar sig verkligheten större
än vad vi tidigare kunnat ana, och Martinus hävdar att i framtidens
konst kommer även de abstrakta andliga realiteter, som är otillgängliga
för vår fysiska syn, att ges ett symboliskt materiellt uttryck.
Det är främst konstens budskap och moraliska kvalitet, som
avgör om den är i kontakt med verkligheten, menar Martinus. "Krigskonst",
tjurfäktning och att utsätta sig för livsfara kan således
inte anses som konst. Romaner och skådespel där makten och styrkan,
"hjältens" seger över "skurken", idealiseras,
är enligt Martinus heller inte i kontakt med verkligheten. Det samma
gäller när tillvaron beskrivs som orättvis och grym, eller
när förälskelsen mellan man och kvinna skönmålas
utan att man berör dess avigsidor. Konst som avviker från sanningen
blir missvisande och disharmonisk, och allteftersom människorna börjar
genomskåda dessa brister, kommer många "konstverk"
att "makuleras", skriver Martinus i "Julevangeliet".
Konstens förnämsta syfte är att skapa glädje och
behag och göra livet rikare för alla parter. När vår
kärleksförmåga en gång vuxit dithän att vi i
allt vårt handlande önskar tjäna vår nästa och
göra andra lyckliga, upphör konsten att existera som en självständig
företeelse; varje levande väsen blir en livskonstnär.
Kärlek och konst
När medvetandet utvecklas, förfinas kroppen och sinnesorganen.
Därigenom blir livsupplevelsen mer detaljrik och nyanserad; vår
förmåga att förstå och leva oss in i andra människors
situation växer. Detta gör oss mer känsliga men kan tyvärr
också ge upphov till en viss inre oro. Det gäller att disciplinera
och bemästra sin utvidgade känslighet och inte "bedöva"
den med alkohol och droger. Vår begynnande förmåga till
verklig kärlek öppnar nya mentala "tomrum", avsedda
att fyllas upp med hobbies och kreativt arbete.
Den fullkomliga eller kosmiskt medvetna människans sätt att
skapa och uppleva, hennes kommunikation med omvärlden, baserar sig
uteslutande på allkärlek. Allkärlek är enligt Martinus
inte enbart detta att trösta och hjälpa människor i nöd;
verklig kärlek är identisk med Guds helige ande eller "den
högsta elden". Denna är sexuell till sin natur och inverkar
därför på vårt nervsystem som ett växande sexuellt
begär. Men här är det inte tal om den djuriska fortplantningsdriften
mellan han- och honväsen utan om en växande mänsklig sexualitet,
som efterhand förvandlar oss till fullkomliga människor i stånd
att älska vår nästa som oss själva.
Den mänskliga sexualiteten ger sig tillkänna på många
olika sätt. Karnevaler, nöjesfält, fyrverkerier, raffinerat
anrättade måltider, spelfilmer med djärva spektakulära
effekter m. m. : allt detta vittnar om människans jakt på livsupplevelse
och nya sinnessensationer. Till en början kan detta ta sig grova och
tämligen primitiva uttryck, men allteftersom våra känslomässiga
behov förs in i mer kultiverade banor, uppstår en naturlig längtan
efter kontakt och beröring, efter smekningar såväl mentalt
som fysiskt.
Den tidigare nämnda polförvandlingen tar sig alltså
uttryck i en högre form för sinnlighet och erotik. I form av
fysiska och andliga erogena zoner sprider sig den känsel som tidigare
varit begränsad till fortplantningsområdet och tar slutligen
hela vårt väsen i besittning. När denna nya känselförmåga
medvetandegjorts och intellektualiserats, så att den enbart tar sig
osjälviska uttryck, blir allt vad vi gör lika med smekningar.
Musik är i grunden "smekning av hörselsinnet", bildkonst,
skulptur och arkitektur "smekning av synsinnet" o. s. v., och
det är principiellt ingen skillnad mellan sådana smekningar
och den "smekning av känselsinnet" genom kroppens hud, som
två utvecklade människor upplever i en för dem lämplig
kärleksakt!
De olika konstformerna är liksom allt annat i tillvaron av sexuell
natur, och det är genom dessa som allkärleken kommer till materiellt
uttryck. Verklig kärlek innebär enligt Martinus att vara liksom
solen, som sprider sitt ljus runt om i världen. Sitt allra högsta
uttryck kommer emellertid allkärleken att få i den mänskliga
kärleksakt, som färdigutvecklade dubbelpoliga väsen i framtiden
kommer att praktisera. Då har deras organismer blivit så finkänsliga
att den högsta elden eller Guds helige ande kan brinna med full låga
i varenda en av kroppens celler. Dessa organismer är inga "däggdjurskroppar"
för han- och honväsen; den färdigutvecklade människokroppen
skapas helt och hållet genom tankekraft och materialisation. Denna
kropp är i sig själv det yppersta av konstverk och innebär
att skapelsen av "människan till Guds avbild" nått
sin fullbordan. Och den totala sexuella föreningen mellan dessa färdigutvecklade
människor är den allra högsta formen för konstutövande!
I det riktiga människoriket har hela livet blivit en enda stort
manifestation av konst. Vi kommer att leva i en värld full av glädje,
lekfullhet, underhållning och behag, i en permanent fest, där
allt badar i intellektualitetens och det kosmiska medvetandets klara ljus.
Den färdiga människan lever i ett ständigt intimt samliv
med alla sina medväsen och därigenom samtidigt i ett samliv med
ingen mindre än det högsta väsendet, med gudomen, evigt
omsluten av hans aura.